Novell.
Visste du att Bill Gates får över fyra miljoner e-mails var dag? Det är svårt att beklaga sig över sina egna åtta e-brev när man har den kunskapen i huvudet. Även om herr Gates bara får se ungefär tio av dem.
Jag markerar alla breven med ett snabbt knapptryck och tar bort dem med ett annat. Innan breven försvunnit från skärmen lyckas jag snappa upp orden ”memo” och ”viktigt”. Det berör mig inte alltför mycket, då alla e-brev från chefen alltid har dessa ord någonstans i titeln.
För ett kort slag undrar jag vad straffet kan tänkas vara för att slänga viktiga meddelanden. Troligen sparken. Men sen och andra sidan kanske man får böta, med tanke på att mitt yrke behandlar frågor om landets säkerhet och har flertalet röda stämplar som berättar att dessa dokument inte existerar.
Men sen och andra sidan, det kanske inte är hela världen när det kommer till lagen. Om USA kan ha en lag som förbjuder en att ta med sig ett lejon på bio i Baltimore så är det svårt att ta lagar seriöst. För vem tar egentligen med sig ett stort rovdjur när de ska se på film? Seriöst?
Jag snurrar runt på min slitna lilla stol och studerar mitt lilla ”kontor”.
På engelska heter mitt bås ”cubicle”, ”kabiin” på estniska, ”smáklefi” på isländska och ”koppi” på finska. Oavsett vilket språk man väljer att säga det på är ett bås en sorglig plats att vara i. Det är svårt att ta sig själv seriöst när man sitter i en liten kub med tre halvväggar. För nej, vi har inte ens fått en fjärde vägg. De påstår att arbetsplatsen blir mer öppen och inbjudande om man kan se rakt in till sin kollega.
Detta kanske hade varit sant, om jag hade haft en annan granne än Greta.
Det vore lätt att gå in på detalj för att beskriva detta vidunder till kvinna, men det vore överflödigt. Det finns en stereotyp som hör till namnet och Greta lever upp till den på alla sätt och vis. Hon har passerat diagnosen ”överdriven fetma” för länge sedan och har helt missat meningen bakom orden ”personlig hygien”. Jag sitter cirka fyra meter ifrån henne och kan likväl berätta exakt vad hon åt till lunch idag.
Hennes nasala och ack så pipiga röst får ens öron att skrumpna ihop och man får ett oväntat kraftigt infall att ta sitt eget liv på det mest smärtsamma vis som är möjligt. Föreställ dig en hyena som parat sig med en trasig ambulanssiren, dess avföda hade fortfarande låtit som den mest sköna opera i jämförelse med hennes röst.
Jag fortsätter snurra på min stol och studerar det som blivit mer som mitt hem än den lilla lägenhet jag hyr. Skrämmande nog är utrymmet på ett ungefär samma i storlek. Ända skillnaden är att jag inte betalar 4000 kr i månaden för mitt bås.
Varje dag kommer min övervakare förbi mitt bås och beklagar sig över att jag saknar personliga tillbehör på mitt skrivbord. Jag minns när jag just börjat jobba här och då tog ytterst illa vid mig när hon informerade mig att en person utan personliga ägodelar på sitt kontor pekar på en ensam och utstött varelse. Nu berör det mig inte längre, då jag insett att det stämmer.
På mitt skrivbord finns det en dator som borde bytts ut för tjugo år sen, en burk med tre olika pennor och en linjal, en ställning för mina papper och en liten namnskylt där det står ”M. Nickelsson”. Det är inte lätt att växa upp med det efternamnet då alla hånar en för att vara ett stort fan av herr Jack Nicholson. Trots att jag jobbat på detta kontor i över tio år nu så vet fortfarande ingen vad M står för. Eller så vet de det men väljer att istället kalla mig för ”du där”.
Visste du att hundra personer dör varje år av att ha satt en kulspetspenna i halsen? Det är nästan så att man överväger att sluta sitta och tugga på sina pennor. Nästan.
Jag har för länge sedan lärt mig att ignorera mitt förnamn då det bara skulle göra mitt liv värre. Jag kan avslöja att det är danskt, men det vore överflödigt då ingen kan missa var jag härstammar ifrån.
Jag har dem typiska danska tänderna. Du vet, åtta tänder för lite, ingen är rak och alla har sin egen nyans. Alla folkslag har sina egna kännetecken, daner har vidriga tänder.
För att göra mig än skönare har jag en stor, krokig näsa som är nästan en centimeter off-center. Mina läppar en obefintliga trots att jag överlag har ett stort gap. När jag ler ser det som om någon tagit en svart markeringspenna och dragit en linje så som man gör med streckgubbar.
Mina ögon är små och så djupt insjunkna i mitt huvud så att de försvinner helt när ljuset skiner rakt ovanifrån. Vilket bara blir värre av mina två buskar till ögonbryn. Som i sin tur förvärras av djupa fåror i pannan av för mycket gnolande framför en dator.
Som den nörd jag är har jag en blandning av två kroppar; jag är benig och krokig på alla sätt och vis. Samtidigt som jag har en fet mage av för mycket skräpmat. Min hy är vaxartad och har en sjuklig gulaktig nyans. Min osunda livsstil blir bara alltmer tydligt av mina fläckvisa behåring. Man skulle nästan kunna tro att jag vore en cancerpatient som nyligen påbörjat sin cellgiftsbehandling.
Visste du att en hamster kan ha sex upp till 75 gånger på en dag? Det är 27 375 gånger om året. Det visste du troligen inte eftersom det bara är människor som inte själv har sex som känner till den typen av onödig information.
Precis som det bara är riktiga benhårda nördar som känner till att Super Mario bara har hatt på sig för att skaparen inte kunde rita hår.
Jag tar ni sats och snurrar vidare på min stol samtidigt som jag räknar hur många varv jag kan snurra per sekund. 1, 2, 3… Jag hör att ett nytt e-meddelande hamnat i min inkorg. 4, 5, 6, 7…
Jag avskyr att åka spårvagn. Så mycket folk överallt. Resan tar en evighet.
Man rycks hit och dit stup i kvarten. Andras smutsiga kroppar som trycks mot ens egen. Perfekt läge för en patetisk ursäkt för en människa att tafsa på en oskyldig liten flicka.
På min högra sida sover en fet man. Han är inte överviktig, han är fet.
Bara en blick på honom övertygar en att han använder antingen ursäkten att han har bred benstomme, eller att fetma är en sjukdom. Forsen av drägel som rinner ner från hans ena mungipa ger honom knappast ett charmigare intryck.
Mitt emot sitter en gammal dam som man vet är ensam. Hon mumlar tyst för sig själv undertiden hon låtsas läsa tidningen mellan hennes händer. Men alla som ser henne vet att inte ett tryckt ord fastnat i hennes minne för hennes blick far från den ena personen till den andra.
Bredvid mig sitter en yngling som skriker nörd. Hans tjocka glasögon förstorar hans ögon till en onaturlig storlek som får en att tänka på en insekt. Han har dem typiska tre pennorna i bröstfickan på hans vita skjorta, en hemskt blå, prickig slips som hans mamma troligen knutit åt honom och finnarna som täcker hans ansikte borde försvunnit med puberteten han lämnat bakom sig för länge sedan.Han läser en artikel om överdrivet våld i filmer. Jag snokar lite förstulet och snappar upp att den genomsnittliga 18-åringen sett 26 000 mord på TV.
Jag fnyser med en mild antydan till förakt. Som om det skulle ha en negativ påverkan på dagens ungdom. Bak under den franska revolutionen halshöggs 54 människor under 29 minuters tid med hjälp av en giljotin, och de åskådarna blev inte seriemördare av det.
Döden finns runt omkring oss hela tiden. Jag har svårt att se hur vi kan påverkas negativt av att se det på TV med. Som om det skulle vara farligt för oss. Då borde diskmaskiner förbjudas med för varje år dör ungefär sju personer av att de blivit spetsade på vassa föremål i dem.
Samma med kokosnötter som otroligt nog dödar fler människor än hajar.
Katter borde också förbjudas då det är fler som dör på grund av dem än klockor som trillar ner från väggen. Borde även förbjuda bilar med tanke på hur många som dör i olyckor i trafiken varje år.
Jag tar blicken från min sorgliga granne och låter den glida över andra passagerare. Ett konstigt läte kommer från två medelålderskvinnor en bit bort i vagnen. Man behöver inte vara en språkvetare för att identifiera deras tungomål som finska. Man hör det på den överdrivna mängden vokaler. Som till exempel saippuakuppinippukauppias, som har en överdrift av allt. Det är världens längsta palindrom och betyder tvålskålsknippeförsäljare. Inte för att det svenska ordet är mycket kortare.
Någonstans i vagnen nyser någon. Visste du att man kan svimma i en hundradels sekund av en nysning? Nej, det är klart att du inte vet. Ingen vet sånt. Tydligen är det på grund av nån påfrestning som kroppen får av det.
Jag ser mig lite nervöst omkring. Min blåsa har ungefär tre deciliter i sig just nu tack vare den kopiösa mängden kaffe jag druckit på jobb. Det är ganska otroligt hur den nya Wembley-stadium i London har 2 618 toaletter, men spårvagnarna har inte en enda.
I högtalarna kallar en förinspelad feminin röst ut namnet på min station och jag gör mig redo för att klämma mig ur denna metallburk på hjul.
"Du tycker inte det är dags för dig att hitta någon?”, hör jag min mor säga. Hennes feta katt Fiona ligger som en säck potatis i hennes famn och svajar lätt med svansen. Hon har en gång i tiden varit en slank, vacker bondkatt med en otrolig teckning. Men det var då. Efter flera år av samma kost som min mor har fettet börjat sätta sig på hennes kropp och det var länge sedan hon kunde klara av någon större fysisk aktivitet utöver att gå till kattlådan.
”Mmm”, svarar jag lite distraherat. Vi har haft den här konversationen förr. Många gånger. Hon kommer snart föreslå en rad unga men otroligt fula kvinnor som är barnbarn till hennes väninnor. Desperata kvinnor i sina trettio som för länge sedan blivit ratade på grund av sina personligheter eller utseenden.
Ett exempel är Rebecca. Min mors beskrivning av henne var att hon var kort, slank och hade vackra, bruna lockar. Det lät lovande. Vi gick på en dejt.
Vad min mor inte berättade var att hennes skratt lät som en hyenas och att hon hade tre stora vårtor i sitt ansikte. Under hela kvällens gång satt jag och räknade hårstråna som växte ur dem och fantiserade om vilka små varelser som skulle kunna tänka sig bygga en civilisation där.
Sen fanns där ju även Linnea, som var liten, smällfet och hade tätt sittande ögon. Om inte det var illa nog kompletterade hon det hemska utseendet med en otroligt tråkig personlighet. Hon jobbade som veterinär på en bondgård där hon spenderade timmar med sin arm upp i ett djurs bakdel.
Hon hade inget sinne för humor och hennes nervösa skratt sände rysningar längst ryggraden. Det enda hon pratade om den kvällen var hennes behov av att gifta sig och skaffa barn. Hon ville hitta någon att snabbt bilda ett seriöst förhållande med. Hon hade även redan skaffat ringar inför den framtida förlovningen som hon tydligen alltid bar med sig i sin väska.
Det var så jag fick veta att hon hade absolut ingen smak överhuvudtaget.
Även om hennes limegröna klänning med röda rosor på redan gett en viss inblick. Ringarna var gjorda av brons, vilket i sig var illa nog. Den som var ämnad för henne hade en stor, grön sten som såg ut att vara gjord av plast. Den för mannen hade tre mindre stenar; en gul, en röd och en grön. Hon drog en lång historia om vad som gjorde dem så speciella, men jag hörde inte ett ord av det.
”Vet du att 5 % av världens befolkning är homosexuell?”, fortsätter min mor. ”En del påstår att det är på grund av att de bott hemma med sin mor för länge. Men du kanske är ett undantag?”
”Mmm”, svarar jag utan att ta någon direkt notis av vad hon säger. Jag är på tok för upptagen med att tänka på alternativa lösningar till att ha en partner, oavsett kön. Bill Gates har påstått att man bara behöver 640 kb minne för att täcka alla behov en datoranvändare kan tänkas ha. Det kanske stämmer för hans del, men så kanske han inte heller spenderar flera timmar varje dag med en bunt porrfilmer.
”Alla behöver ha någon”, fortsätter hon. ”Alla vill gifta sig och skaffa barn. Utom du.”
”Mmm”, svarar jag samtidigt som jag ifrågasätter varför man ens vill gifta sig. Om vi tittar tillbaka till år 1900 så skilde sig bara 405 personer. Om vi ser på 2007 så låg den siffran på 20 669 stycken. Det är nästan hälften så många som ingått giftermål. Det är dyrt att skilja sig. Inte bara för att makan snor alla ens ägodelar och ens förmögenhet, utan även för att jurister inte jobbar gratis.
”Om du är homosexuell så är det helt okej”, fortsätter min mor. ”Jag kommer fortfarande älska dig, även om du inte får ärva mig utan en ring på ditt finger och en bebis i spjälsängen.”
Det antas att namnet Gustav är en sammansättning mellan folknamnen göt och stav som betyder stöd, ledare. Man har även tolkat att det kommer från nordvästslaviska Gostislav av indoeuropeiska ghosti som betyder vän och ett ord som betyder ära och rykte.
Jag häller ner snabbmakaronerna i en skål och ställer in det i mikrovågsugnen på tre minuter.
Fredrik är ett germanskt namn som är sammansatt av fred och rik. Dess betydelse är ungefär fredsfurste. En pojke vid namn Fredrik kan kallas för Fred, Fredde, Freddie, Feffe, Frippe, Fidde, Freddy, Fegge, Tedde, Froppe och Freddan.
På spisen puttrar några få köttbullar för fullt.
Jonna betyder ”värd att älska”, något jag än så länge inte har hittat någon som är. Jag har dejtat tre stycken och ingen av dem har varit värda att älska för fem öre. Jonna nummer ett var en otrolig diva som tyckte hon var bättre än alla andra. Jonna nummer två var så tragiskt deprimerad. Hade det inte varit för bristen på medel att ta livet av sig med hade jag varit säker på att hon skulle begått självmord under vår dejt. Jonna nummer tre hade inte något som verkligen fick en att sky henne. Hon var ärligt talat nästintill perfekt. Men hon var inte värd att älska eftersom ingen någonsin kommer kunna älska henne mer än hon själv. Så det är inte värt att försöka.
Mikrovågsugnen plingar och jag tar ut den andra halvan av min middag. Jag häller på en halv flaska ketchup, följt av köttbullarna och några skivor gurka, eftersom det är viktigt att vara nyttig. Jag bär ut maten till vardagsrummet där TV’n redan står på med 2½ Men. Jag hämtar en servett och ett stort glas Coca cola.
Undrar ifall man kan bli begravd med några flaskor Coca cola. Frank Sinatra blev begravd med ett par flaskor Jack Daniels. Men sen och andra sidan hade han nog pengar nog att muta begravningsentreprenören. Annars vore det fräckt. Bli begravd med det som följt med en under hela sin livstid.
Jag zappar lite mellan kanalerna och stannar till vid en dokumentär om andra världskriget. Atombomben Little Boy släpptes över Hiroshima den 6 augusti 1945. Den innehöll 64 kg uran. Den mänskliga kroppen innehåller i genomsnitt 90 mikrongram uran. Så om man maler ner 711 111 111,1 personer så kan man skapa en lika stor och effektiv bomb som då.
Det hade nog kunnat bli ett ganska förödande resultat.
På radion spelar de Ben E. Kings låt Stand by me som är titeln på ett avsnitt i Grey’s Anatomy. Undrar hur det kommer sig att alla deras avsnitts namn är låttitlar. Kanske brist på fantasi? Samma med White wedding och I will survive. Jag snurrar i min stol på jobb igen i takt med låten. Inte det lättaste, såvida man inte är taktlös för då kan man hålla takten med allt. Åtminstone enligt en själv. Det som stör rytmen är Gretas nasala röst som jämt och ständigt tränger sig in i ens öron och stampar runt som en elefant på parad.
Till slut ger jag upp mitt tidsfördriv och ställer mig upp. Det är dags nu. Jag går fram till Greta på skakiga ben. Om hon skulle få för sig att sätta sig på mig vore mitt liv över. Vartenda ben i min kropp skulle ha knäckts som en torr kvist.
”Om man lägger fram ett kilo järn och låter det rosta, väger det mer eller mindre då?” frågar jag henne. Hon ger mig en mångtydlig blick. Antingen försöker hon tänka riktigt intensivt eller så dumförklarar hon mig tyst i sitt huvud.
”Ja har ingen aning”, svarar hon med en lätt axelryckning.
”Det väger mer, tack vare att järnatomerna och syreatomerna bilder en förening.”
En tystnad tynger ner atmosfären mellan oss efter att hon släppt ut ett ”åhå…”. I mitt huvud försöker jag komma på passande ämnen att ta upp för att liva upp konversationen igen. Napoleon var rädd för katter. Nej, det är ingen bra samtalsstartare. Ungefär tolv nyfödda barn ges dagligen till fel föräldrar. Nej, det har en tendens att göra kvinnor upprörda.
Jag skruvar besvärat på mig. 45 % av USA’s befolkning vet inte att solen är en stjärna. Nej, alla vet redan att amerikanarna är lite efter. Man förlorar 60 hårstrån var dag. Nej, då tror hon säkert att jag menar på att hon börjar bli tunnhårig.
”Visste du att en tredjedel av världens alla filmer kommer från USA?” spottar jag till slut ur mig.
”Åhå, kunde nästan kunna tänka mig det”, svarar hon med ett litet, nervöst leende.
Tystnaden lägrar sig åter mellan oss och min hjärna gör det enda den är bra på; komma på onödig information. Som att en koala sover genomsnuttligt 22 timmar om dygnet.
”Visste du att medelåldern vid det första sexuella samlaget är 15.3 år?”
”Åhå, då var jag betydligt senare än jag trodde!” svarar hon och ger ifrån sig sitt nervkrossande skratt.
”Visste du att man förbränner 360 kalorier per timme man har aktivt sex?”
”Oj, det var en hel del!” svarar hon med stora ögon. ”Då kommer jag bli tvungen att ha sex i nästan en och en halv timme för att bli av med den Snickersbar jag åt innan.”
Jag blir osäker på vad jag ska svara på det. Försöker hon bara fortsätta konversationen? Eller var det kanske en inbjudan? Jag skruvar åter lite nervöst på mig och tittar från en sida till en annan.
”Ehm, vill du… ha… hjälp?” frågar jag med blicken hårt klistrad på golvet och röda öron som skulle få tomtens dräkt att se blek ut.
Jag markerar alla breven med ett snabbt knapptryck och tar bort dem med ett annat. Innan breven försvunnit från skärmen lyckas jag snappa upp orden ”memo” och ”viktigt”. Det berör mig inte alltför mycket, då alla e-brev från chefen alltid har dessa ord någonstans i titeln.
För ett kort slag undrar jag vad straffet kan tänkas vara för att slänga viktiga meddelanden. Troligen sparken. Men sen och andra sidan kanske man får böta, med tanke på att mitt yrke behandlar frågor om landets säkerhet och har flertalet röda stämplar som berättar att dessa dokument inte existerar.
Men sen och andra sidan, det kanske inte är hela världen när det kommer till lagen. Om USA kan ha en lag som förbjuder en att ta med sig ett lejon på bio i Baltimore så är det svårt att ta lagar seriöst. För vem tar egentligen med sig ett stort rovdjur när de ska se på film? Seriöst?
Jag snurrar runt på min slitna lilla stol och studerar mitt lilla ”kontor”.
På engelska heter mitt bås ”cubicle”, ”kabiin” på estniska, ”smáklefi” på isländska och ”koppi” på finska. Oavsett vilket språk man väljer att säga det på är ett bås en sorglig plats att vara i. Det är svårt att ta sig själv seriöst när man sitter i en liten kub med tre halvväggar. För nej, vi har inte ens fått en fjärde vägg. De påstår att arbetsplatsen blir mer öppen och inbjudande om man kan se rakt in till sin kollega.
Detta kanske hade varit sant, om jag hade haft en annan granne än Greta.
Det vore lätt att gå in på detalj för att beskriva detta vidunder till kvinna, men det vore överflödigt. Det finns en stereotyp som hör till namnet och Greta lever upp till den på alla sätt och vis. Hon har passerat diagnosen ”överdriven fetma” för länge sedan och har helt missat meningen bakom orden ”personlig hygien”. Jag sitter cirka fyra meter ifrån henne och kan likväl berätta exakt vad hon åt till lunch idag.
Hennes nasala och ack så pipiga röst får ens öron att skrumpna ihop och man får ett oväntat kraftigt infall att ta sitt eget liv på det mest smärtsamma vis som är möjligt. Föreställ dig en hyena som parat sig med en trasig ambulanssiren, dess avföda hade fortfarande låtit som den mest sköna opera i jämförelse med hennes röst.
Jag fortsätter snurra på min stol och studerar det som blivit mer som mitt hem än den lilla lägenhet jag hyr. Skrämmande nog är utrymmet på ett ungefär samma i storlek. Ända skillnaden är att jag inte betalar 4000 kr i månaden för mitt bås.
Varje dag kommer min övervakare förbi mitt bås och beklagar sig över att jag saknar personliga tillbehör på mitt skrivbord. Jag minns när jag just börjat jobba här och då tog ytterst illa vid mig när hon informerade mig att en person utan personliga ägodelar på sitt kontor pekar på en ensam och utstött varelse. Nu berör det mig inte längre, då jag insett att det stämmer.
På mitt skrivbord finns det en dator som borde bytts ut för tjugo år sen, en burk med tre olika pennor och en linjal, en ställning för mina papper och en liten namnskylt där det står ”M. Nickelsson”. Det är inte lätt att växa upp med det efternamnet då alla hånar en för att vara ett stort fan av herr Jack Nicholson. Trots att jag jobbat på detta kontor i över tio år nu så vet fortfarande ingen vad M står för. Eller så vet de det men väljer att istället kalla mig för ”du där”.
Visste du att hundra personer dör varje år av att ha satt en kulspetspenna i halsen? Det är nästan så att man överväger att sluta sitta och tugga på sina pennor. Nästan.
Jag har för länge sedan lärt mig att ignorera mitt förnamn då det bara skulle göra mitt liv värre. Jag kan avslöja att det är danskt, men det vore överflödigt då ingen kan missa var jag härstammar ifrån.
Jag har dem typiska danska tänderna. Du vet, åtta tänder för lite, ingen är rak och alla har sin egen nyans. Alla folkslag har sina egna kännetecken, daner har vidriga tänder.
För att göra mig än skönare har jag en stor, krokig näsa som är nästan en centimeter off-center. Mina läppar en obefintliga trots att jag överlag har ett stort gap. När jag ler ser det som om någon tagit en svart markeringspenna och dragit en linje så som man gör med streckgubbar.
Mina ögon är små och så djupt insjunkna i mitt huvud så att de försvinner helt när ljuset skiner rakt ovanifrån. Vilket bara blir värre av mina två buskar till ögonbryn. Som i sin tur förvärras av djupa fåror i pannan av för mycket gnolande framför en dator.
Som den nörd jag är har jag en blandning av två kroppar; jag är benig och krokig på alla sätt och vis. Samtidigt som jag har en fet mage av för mycket skräpmat. Min hy är vaxartad och har en sjuklig gulaktig nyans. Min osunda livsstil blir bara alltmer tydligt av mina fläckvisa behåring. Man skulle nästan kunna tro att jag vore en cancerpatient som nyligen påbörjat sin cellgiftsbehandling.
Visste du att en hamster kan ha sex upp till 75 gånger på en dag? Det är 27 375 gånger om året. Det visste du troligen inte eftersom det bara är människor som inte själv har sex som känner till den typen av onödig information.
Precis som det bara är riktiga benhårda nördar som känner till att Super Mario bara har hatt på sig för att skaparen inte kunde rita hår.
Jag tar ni sats och snurrar vidare på min stol samtidigt som jag räknar hur många varv jag kan snurra per sekund. 1, 2, 3… Jag hör att ett nytt e-meddelande hamnat i min inkorg. 4, 5, 6, 7…
***
Jag avskyr att åka spårvagn. Så mycket folk överallt. Resan tar en evighet.
Man rycks hit och dit stup i kvarten. Andras smutsiga kroppar som trycks mot ens egen. Perfekt läge för en patetisk ursäkt för en människa att tafsa på en oskyldig liten flicka.
På min högra sida sover en fet man. Han är inte överviktig, han är fet.
Bara en blick på honom övertygar en att han använder antingen ursäkten att han har bred benstomme, eller att fetma är en sjukdom. Forsen av drägel som rinner ner från hans ena mungipa ger honom knappast ett charmigare intryck.
Mitt emot sitter en gammal dam som man vet är ensam. Hon mumlar tyst för sig själv undertiden hon låtsas läsa tidningen mellan hennes händer. Men alla som ser henne vet att inte ett tryckt ord fastnat i hennes minne för hennes blick far från den ena personen till den andra.
Bredvid mig sitter en yngling som skriker nörd. Hans tjocka glasögon förstorar hans ögon till en onaturlig storlek som får en att tänka på en insekt. Han har dem typiska tre pennorna i bröstfickan på hans vita skjorta, en hemskt blå, prickig slips som hans mamma troligen knutit åt honom och finnarna som täcker hans ansikte borde försvunnit med puberteten han lämnat bakom sig för länge sedan.Han läser en artikel om överdrivet våld i filmer. Jag snokar lite förstulet och snappar upp att den genomsnittliga 18-åringen sett 26 000 mord på TV.
Jag fnyser med en mild antydan till förakt. Som om det skulle ha en negativ påverkan på dagens ungdom. Bak under den franska revolutionen halshöggs 54 människor under 29 minuters tid med hjälp av en giljotin, och de åskådarna blev inte seriemördare av det.
Döden finns runt omkring oss hela tiden. Jag har svårt att se hur vi kan påverkas negativt av att se det på TV med. Som om det skulle vara farligt för oss. Då borde diskmaskiner förbjudas med för varje år dör ungefär sju personer av att de blivit spetsade på vassa föremål i dem.
Samma med kokosnötter som otroligt nog dödar fler människor än hajar.
Katter borde också förbjudas då det är fler som dör på grund av dem än klockor som trillar ner från väggen. Borde även förbjuda bilar med tanke på hur många som dör i olyckor i trafiken varje år.
Jag tar blicken från min sorgliga granne och låter den glida över andra passagerare. Ett konstigt läte kommer från två medelålderskvinnor en bit bort i vagnen. Man behöver inte vara en språkvetare för att identifiera deras tungomål som finska. Man hör det på den överdrivna mängden vokaler. Som till exempel saippuakuppinippukauppias, som har en överdrift av allt. Det är världens längsta palindrom och betyder tvålskålsknippeförsäljare. Inte för att det svenska ordet är mycket kortare.
Någonstans i vagnen nyser någon. Visste du att man kan svimma i en hundradels sekund av en nysning? Nej, det är klart att du inte vet. Ingen vet sånt. Tydligen är det på grund av nån påfrestning som kroppen får av det.
Jag ser mig lite nervöst omkring. Min blåsa har ungefär tre deciliter i sig just nu tack vare den kopiösa mängden kaffe jag druckit på jobb. Det är ganska otroligt hur den nya Wembley-stadium i London har 2 618 toaletter, men spårvagnarna har inte en enda.
I högtalarna kallar en förinspelad feminin röst ut namnet på min station och jag gör mig redo för att klämma mig ur denna metallburk på hjul.
***
"Du tycker inte det är dags för dig att hitta någon?”, hör jag min mor säga. Hennes feta katt Fiona ligger som en säck potatis i hennes famn och svajar lätt med svansen. Hon har en gång i tiden varit en slank, vacker bondkatt med en otrolig teckning. Men det var då. Efter flera år av samma kost som min mor har fettet börjat sätta sig på hennes kropp och det var länge sedan hon kunde klara av någon större fysisk aktivitet utöver att gå till kattlådan.
”Mmm”, svarar jag lite distraherat. Vi har haft den här konversationen förr. Många gånger. Hon kommer snart föreslå en rad unga men otroligt fula kvinnor som är barnbarn till hennes väninnor. Desperata kvinnor i sina trettio som för länge sedan blivit ratade på grund av sina personligheter eller utseenden.
Ett exempel är Rebecca. Min mors beskrivning av henne var att hon var kort, slank och hade vackra, bruna lockar. Det lät lovande. Vi gick på en dejt.
Vad min mor inte berättade var att hennes skratt lät som en hyenas och att hon hade tre stora vårtor i sitt ansikte. Under hela kvällens gång satt jag och räknade hårstråna som växte ur dem och fantiserade om vilka små varelser som skulle kunna tänka sig bygga en civilisation där.
Sen fanns där ju även Linnea, som var liten, smällfet och hade tätt sittande ögon. Om inte det var illa nog kompletterade hon det hemska utseendet med en otroligt tråkig personlighet. Hon jobbade som veterinär på en bondgård där hon spenderade timmar med sin arm upp i ett djurs bakdel.
Hon hade inget sinne för humor och hennes nervösa skratt sände rysningar längst ryggraden. Det enda hon pratade om den kvällen var hennes behov av att gifta sig och skaffa barn. Hon ville hitta någon att snabbt bilda ett seriöst förhållande med. Hon hade även redan skaffat ringar inför den framtida förlovningen som hon tydligen alltid bar med sig i sin väska.
Det var så jag fick veta att hon hade absolut ingen smak överhuvudtaget.
Även om hennes limegröna klänning med röda rosor på redan gett en viss inblick. Ringarna var gjorda av brons, vilket i sig var illa nog. Den som var ämnad för henne hade en stor, grön sten som såg ut att vara gjord av plast. Den för mannen hade tre mindre stenar; en gul, en röd och en grön. Hon drog en lång historia om vad som gjorde dem så speciella, men jag hörde inte ett ord av det.
”Vet du att 5 % av världens befolkning är homosexuell?”, fortsätter min mor. ”En del påstår att det är på grund av att de bott hemma med sin mor för länge. Men du kanske är ett undantag?”
”Mmm”, svarar jag utan att ta någon direkt notis av vad hon säger. Jag är på tok för upptagen med att tänka på alternativa lösningar till att ha en partner, oavsett kön. Bill Gates har påstått att man bara behöver 640 kb minne för att täcka alla behov en datoranvändare kan tänkas ha. Det kanske stämmer för hans del, men så kanske han inte heller spenderar flera timmar varje dag med en bunt porrfilmer.
”Alla behöver ha någon”, fortsätter hon. ”Alla vill gifta sig och skaffa barn. Utom du.”
”Mmm”, svarar jag samtidigt som jag ifrågasätter varför man ens vill gifta sig. Om vi tittar tillbaka till år 1900 så skilde sig bara 405 personer. Om vi ser på 2007 så låg den siffran på 20 669 stycken. Det är nästan hälften så många som ingått giftermål. Det är dyrt att skilja sig. Inte bara för att makan snor alla ens ägodelar och ens förmögenhet, utan även för att jurister inte jobbar gratis.
”Om du är homosexuell så är det helt okej”, fortsätter min mor. ”Jag kommer fortfarande älska dig, även om du inte får ärva mig utan en ring på ditt finger och en bebis i spjälsängen.”
***
Det antas att namnet Gustav är en sammansättning mellan folknamnen göt och stav som betyder stöd, ledare. Man har även tolkat att det kommer från nordvästslaviska Gostislav av indoeuropeiska ghosti som betyder vän och ett ord som betyder ära och rykte.
Jag häller ner snabbmakaronerna i en skål och ställer in det i mikrovågsugnen på tre minuter.
Fredrik är ett germanskt namn som är sammansatt av fred och rik. Dess betydelse är ungefär fredsfurste. En pojke vid namn Fredrik kan kallas för Fred, Fredde, Freddie, Feffe, Frippe, Fidde, Freddy, Fegge, Tedde, Froppe och Freddan.
På spisen puttrar några få köttbullar för fullt.
Jonna betyder ”värd att älska”, något jag än så länge inte har hittat någon som är. Jag har dejtat tre stycken och ingen av dem har varit värda att älska för fem öre. Jonna nummer ett var en otrolig diva som tyckte hon var bättre än alla andra. Jonna nummer två var så tragiskt deprimerad. Hade det inte varit för bristen på medel att ta livet av sig med hade jag varit säker på att hon skulle begått självmord under vår dejt. Jonna nummer tre hade inte något som verkligen fick en att sky henne. Hon var ärligt talat nästintill perfekt. Men hon var inte värd att älska eftersom ingen någonsin kommer kunna älska henne mer än hon själv. Så det är inte värt att försöka.
Mikrovågsugnen plingar och jag tar ut den andra halvan av min middag. Jag häller på en halv flaska ketchup, följt av köttbullarna och några skivor gurka, eftersom det är viktigt att vara nyttig. Jag bär ut maten till vardagsrummet där TV’n redan står på med 2½ Men. Jag hämtar en servett och ett stort glas Coca cola.
Undrar ifall man kan bli begravd med några flaskor Coca cola. Frank Sinatra blev begravd med ett par flaskor Jack Daniels. Men sen och andra sidan hade han nog pengar nog att muta begravningsentreprenören. Annars vore det fräckt. Bli begravd med det som följt med en under hela sin livstid.
Jag zappar lite mellan kanalerna och stannar till vid en dokumentär om andra världskriget. Atombomben Little Boy släpptes över Hiroshima den 6 augusti 1945. Den innehöll 64 kg uran. Den mänskliga kroppen innehåller i genomsnitt 90 mikrongram uran. Så om man maler ner 711 111 111,1 personer så kan man skapa en lika stor och effektiv bomb som då.
Det hade nog kunnat bli ett ganska förödande resultat.
***
På radion spelar de Ben E. Kings låt Stand by me som är titeln på ett avsnitt i Grey’s Anatomy. Undrar hur det kommer sig att alla deras avsnitts namn är låttitlar. Kanske brist på fantasi? Samma med White wedding och I will survive. Jag snurrar i min stol på jobb igen i takt med låten. Inte det lättaste, såvida man inte är taktlös för då kan man hålla takten med allt. Åtminstone enligt en själv. Det som stör rytmen är Gretas nasala röst som jämt och ständigt tränger sig in i ens öron och stampar runt som en elefant på parad.
Till slut ger jag upp mitt tidsfördriv och ställer mig upp. Det är dags nu. Jag går fram till Greta på skakiga ben. Om hon skulle få för sig att sätta sig på mig vore mitt liv över. Vartenda ben i min kropp skulle ha knäckts som en torr kvist.
”Om man lägger fram ett kilo järn och låter det rosta, väger det mer eller mindre då?” frågar jag henne. Hon ger mig en mångtydlig blick. Antingen försöker hon tänka riktigt intensivt eller så dumförklarar hon mig tyst i sitt huvud.
”Ja har ingen aning”, svarar hon med en lätt axelryckning.
”Det väger mer, tack vare att järnatomerna och syreatomerna bilder en förening.”
En tystnad tynger ner atmosfären mellan oss efter att hon släppt ut ett ”åhå…”. I mitt huvud försöker jag komma på passande ämnen att ta upp för att liva upp konversationen igen. Napoleon var rädd för katter. Nej, det är ingen bra samtalsstartare. Ungefär tolv nyfödda barn ges dagligen till fel föräldrar. Nej, det har en tendens att göra kvinnor upprörda.
Jag skruvar besvärat på mig. 45 % av USA’s befolkning vet inte att solen är en stjärna. Nej, alla vet redan att amerikanarna är lite efter. Man förlorar 60 hårstrån var dag. Nej, då tror hon säkert att jag menar på att hon börjar bli tunnhårig.
”Visste du att en tredjedel av världens alla filmer kommer från USA?” spottar jag till slut ur mig.
”Åhå, kunde nästan kunna tänka mig det”, svarar hon med ett litet, nervöst leende.
Tystnaden lägrar sig åter mellan oss och min hjärna gör det enda den är bra på; komma på onödig information. Som att en koala sover genomsnuttligt 22 timmar om dygnet.
”Visste du att medelåldern vid det första sexuella samlaget är 15.3 år?”
”Åhå, då var jag betydligt senare än jag trodde!” svarar hon och ger ifrån sig sitt nervkrossande skratt.
”Visste du att man förbränner 360 kalorier per timme man har aktivt sex?”
”Oj, det var en hel del!” svarar hon med stora ögon. ”Då kommer jag bli tvungen att ha sex i nästan en och en halv timme för att bli av med den Snickersbar jag åt innan.”
Jag blir osäker på vad jag ska svara på det. Försöker hon bara fortsätta konversationen? Eller var det kanske en inbjudan? Jag skruvar åter lite nervöst på mig och tittar från en sida till en annan.
”Ehm, vill du… ha… hjälp?” frågar jag med blicken hårt klistrad på golvet och röda öron som skulle få tomtens dräkt att se blek ut.
Historisk novell.
Tinian, Nordmarianerna
6 Augusti 1945, 02:06
Fänrik Morris Jeppson stod en bit ifrån de andra och viftade med sin hatt i ett försök att svalka sig. Han hade tyckt det var varmt under den sista genomgången, men där ute var det än värre.
Överste Tibbets, Kapten Dutch och Major Ferebee stod redan framför planet B-29 Superfortress, fullt ut poserande framför kamerorna. Det såg ut som om varenda tidning var där för att fotografera personalen innan uppdraget sattes igång.
Kapten Deak kom sakta gående. Vid 44 års ålder var han den äldste av Enola Gays besättning.
”Jag tål verkligen inte det här förbaskade Medelhavsklimatet…”, sa han och torkade pannan med en näsduk.
”Minst sagt, Kapten”, svarade Jeppson. ”Det ska bli skönt att komma hem igen efter uppdraget”.
I buskaget runtomkring platsen hördes syrsors spelande. Ett prassel i mörkret avslöjade ett litet livs nattliga upptåg. Kort därefter hördes ett högre oljud som förklarade det mindres hast. Ljuden från journalisterna och fotografernas eviga klickande med sina maskiner överröstade snabbt naturens läten och drog till sig männens uppmärksamhet.
Resten av besättningen hade slutit sig till dem andra och kallade glatt på Jeppson och Deak. Kaptenen torkade åter pannan med sin näsduk och stoppa när den i ena byxfickan.
”Dags att stiga ut i rampljuset, Fänrik”, sa Deak och la en tröstande hand på den bleka mannens axel.
”Dags att få det hela överstökat antar jag, Kapten”, svarade ynglingen och tog ett djupt, lugnande andetag. Han kände hur frukosten rörde oroligt på sig i magen och han ångrade genast den skål med gröt han tvingat i sig efter den sista orienteringen tidigare under natten.
Det var dags att bege sig ut över havet i Enola Gay.
Hiroshima, Japan
6 Augusti 1945, 06:00
Tetsu Nakagawa satt vid bordet med sin familj och åt frukost.
”Det är snart dags för dig att raka mustaschen, Tetsu”, sa hans mor Yuko och strök honom lätt över huvudet. Han sträckte stolt på sig och sköt ut bröstet. Han var den mest utvecklade av dem andra 15 åringarna på skolan. Ingen av dem andra pojkarna hade börjat få hår på överläppen än.
Hans yngre syster Mitsuki försökte dölja sitt fnissande genom att ta en stor skopa ris i munnen, men inte snabbt nog innan Tetsu hann snappa upp det. Han gav henne en lätt knuff som fick henne att rullandes skratta på golvet.
”Då kommer du snart bli rekryterad till militären”, sa hans far Shouji med en harkling. Hans strikta min fick Mitsuki att upphöra skrattandet och Tetsu satte sig åter med rak rygg och tog åter upp skålen med misosoppa.
”Ja, far”, sa han med en lika stel ton som sin far.
”Det är en stor ära för familjen att ha en soldat i släkten.”
”Ja, far.”
”Det är alla mäns plikt att tjäna sitt land, att offra sitt liv för kejsaren.”
”Ja, far.”
”Jag hade blivit en bra soldat, om mitt kall inte varit att hjälpa Japans folk genom medicin.”
”Den bästa i byn, min kära”, sa Yuko och fyllde på sin makes kopp med te. Hon vände sig till barnen och la till, ”Är det inte dags för er att röra er till skolan nu, ni börjar strax?”
Tetsu sörplade snabbt i sig den sista soppan undertiden Mitsuki tog deras lunchlådor. Kivandes sprang de ut i hallen för att ta på sig skorna.
”Matane”, ropade Mitsuki innan hon drog med sig Tetsu ut.
Inifrån huset hördes moderns svar tyst, ”Itte rasshai!”
Enola Gay
6 Augusti 1945, 06:15
Längre bak i planet stod Jeppson med Deak vid bomben. Tillsammans såg de till så att allt stod som det skulle och för att placera krutet i bomben. B-29:orna var kända för att störta vid avfart så de väntade med att göra bomben farlig tills de var högt uppe i luften.
Deak var den som placerade krutet i bombens fenor vilket bara tog honom 15 minuter. Det var klart och tydligt för var och en att Deak utan tvekan var förste vapentekniker. Jeppson, som bara var andre vapentekniker, visste vart hans framtid låg.
”Så, hur gick det för mig?”, frågade Deak med ett leende när han stängde luckan efter att krutet låg på plats. Jeppson gav ett matchande leende tillbaks och gick bort till bombens främre del. Det var hans uppgift att byta ut dem gröna säkringarna till dem röda så att bomben blev armerad.
De gröna pluggarna agerade som säkerhetsspärren på en pistol medan de röda senare skulle skapa gnistor och därmed aktiverade krutet. Han tog ett skälvande andetag i ett försök att lugna ner sina nerver och börjar sakta dra ut dem gröna. I hans högra bröstficka väntade de röda pluggarna på att bli placerade på sina rätta platser.
Han lutade sig fram med sin vänstra hand på bomben under jobbets gång. När handen lämnade vapnet var det sista gången någon någonsin skulle vidröra den. Hade Jeppson stannat till och känt efter kanske det hade haft ett djupare intryck på honom. Men i just den stunden kände han bara en avslappnande känsla av ett jobb väl utfört.
Leende lämnade männen lastrummet och förenades med resten av besättningen.
Hiroshima, Japan
6 Augusti 1945, 07:27
Tetsu stod vid fönstret i klassrummet. Bakom honom hördes sorlet av elever som berättade vad de gjort under helgen som gått. Han stirrade upp i himlen och dagdrömde, som så många andra dagar. Idag tänkte han på vad hans far sagt vid frukostbordet om militärtjänsten.
En klump av oro spred sig i magen. Militären var inte det kall han kände inom sig. Han ville egentligen jobba som doktor, så som sin far gjorde. Men det var inte möjligt. Inte i ett land där livet som soldat sågs som något fint, något att sträva efter.
På vägen till skolan hade han och Mitsuki fått stanna till gång på gång för att buga åt soldaterna som gick förbi. Vart man en såg sken patriotismen starkt. Varje dag i skolan startade med att alla högt sa mottot ”åtrå inget förens vi vinner kriget”. Nästan dagligen hölls stora parader där folket sjöng för soldaterna som skulle bege sig ut till fronten. Ut för att dö.
Regeringen sa gång på gång att Japan skulle vinna kriget. Men djupt inuti folkets hjärtan visste alla att det var omöjligt. Mödrar och fruar visste att deras söner och makar tog avsked för sista gången. Alla visste att på fronten föll männen som blombladen på en vissnande blomma. Om man någonsin kom hem igen så var det i en låda.
Tetsu drog handen över hans kortklippta, svarta hår och försökte stänga ute tankarna på framtiden. Det var en varm, molnfri dag med en klar, blå himmel. En vit linje korsade himlen och han följde det ensamma planets färd över det blå havet i skyn.
Utanför lekte barnen som ingenting. Plan flög så pass ofta över staden att ingen längre la märke till det. Sirenerna som skulle varna för flygräder hade för länge sedan smällt in i bakgrunden och glömts bort. Hiroshima blev ändå aldrig attackerat. Varför skulle det?
Hiroshima, Japan
6 Augusti 1945, 08:15
10 000 meter och lite mer än 40 sekunder ovanför Tetsu hörde besättningen Major Ferebee ropa ”Bomb away!” när luckan under planet öppnades. Han visste det inte då, men senare skulle den frasen bli använd gång på gång inom filmvärlden. Men i just den stunden satt den lite rundlagde, unga mannen med resten av gruppen, tyst räknandes sekunder tills det att bomben small några hundra meter över den intet vetande byn.
Ovanstående innehåll är baserat på följande:
White Light/Black Rain - Dokumentär om bombningen av Hiroshima och Nagasaki.
24 Hours After Hiroshima - Dokumentär om timmarna efter bombningen av Hiroshima och Nagasaki.
Wikipedias information om ämnet, både på engelska och svenska.
http://www.galenfrysinger.com/tinian.htm - beskrivning av miljön på flygbasen på Tinian.
Google Books - Enola Gays flyglogg.
Tetsu Nakagawa och hans familj är påhittade och har såvitt jag vet aldrig existerat. Besättningen på Enola Gay är däremot korrekt.
Monolog.
Hon såg ut genom fönstret med en förnöjd suck.
”Vilket härligt väder det är ute, håller du inte med?”, hon gned åter trasan över rutan med ett belåtet leende efter timmars slit. ”Det behövdes verkligen, inte sant? Med alla fåglars exkrementer överallt, smutsen efter sommarens stormar och fingeravtryck. Sån tur att solen äntligen log mot oss, eller hur?”
Hon vaggade ut i hallen med rengöringsartiklarna och ställde in dem på sina rätta platser. Hon rättade till ramarna på skänken och studerade dem svartvita bilderna däri.
”Tänka sig vad tiden går. Det känns som igår när den här bilden togs. Så ung, så full med potential. Ah, saknar du inte den gamla tiden ibland? Jag hade verkligen kunnat slå igenom om jag hade velat. Så mycket potential inom teater. Tänk dig, mig, en hollywoodstjärna! Men så träffade jag dig och la min tid på vårt äktenskap. Sen på hemmet. Följt av barnen. Och deras barn. Till och med barnbarnsbarn! Kan du tänka dig!”
Hon drog en skrynklig hand över fotot innan hon ställde ner det igen. I köket hördes ett gällt oväsen som berättade att teet var färdigt. Hon gungade fram på stela ben. I köket stod redan två koppar framställda på bordet med grädde i en utsökt, liten behållare och en skål med sockerbitar.
”Jag älskar verkligen den här servisen, gör inte du det?”, sa hon undertiden hon hällde upp den ångande drycken genom silen. ”Dem små förtjusande blommorna ger ett så vackert intryck. Så synd att de börjat blekna med tiden. Minns du när vi fick dem?”
Hon rörde om i sin kopp och såg upp mot den motsatta, tomma stolen.
”Det är verkligen en vacker dag, håller du inte med?”
”Vilket härligt väder det är ute, håller du inte med?”, hon gned åter trasan över rutan med ett belåtet leende efter timmars slit. ”Det behövdes verkligen, inte sant? Med alla fåglars exkrementer överallt, smutsen efter sommarens stormar och fingeravtryck. Sån tur att solen äntligen log mot oss, eller hur?”
Hon vaggade ut i hallen med rengöringsartiklarna och ställde in dem på sina rätta platser. Hon rättade till ramarna på skänken och studerade dem svartvita bilderna däri.
”Tänka sig vad tiden går. Det känns som igår när den här bilden togs. Så ung, så full med potential. Ah, saknar du inte den gamla tiden ibland? Jag hade verkligen kunnat slå igenom om jag hade velat. Så mycket potential inom teater. Tänk dig, mig, en hollywoodstjärna! Men så träffade jag dig och la min tid på vårt äktenskap. Sen på hemmet. Följt av barnen. Och deras barn. Till och med barnbarnsbarn! Kan du tänka dig!”
Hon drog en skrynklig hand över fotot innan hon ställde ner det igen. I köket hördes ett gällt oväsen som berättade att teet var färdigt. Hon gungade fram på stela ben. I köket stod redan två koppar framställda på bordet med grädde i en utsökt, liten behållare och en skål med sockerbitar.
”Jag älskar verkligen den här servisen, gör inte du det?”, sa hon undertiden hon hällde upp den ångande drycken genom silen. ”Dem små förtjusande blommorna ger ett så vackert intryck. Så synd att de börjat blekna med tiden. Minns du när vi fick dem?”
Hon rörde om i sin kopp och såg upp mot den motsatta, tomma stolen.
”Det är verkligen en vacker dag, håller du inte med?”
Dystopi.
En hand trycks mot min mun och jag spärrar yrvaket upp mina ögon. Framför mig står en beslöjad man i svart med en spruta i sin fria hand. Jag försöker kämpa emot men någon trycker ner mig i sängen. Vätskan i sprutan har en rosa nyans som varnar mig att jag inte borde få det i mig. Men det får jag. Ett litet stick, följt av en brännan sensation som sakta men säkert sprider ett lugn genom min kropp och mitt sinne. Min puls lugnar sig och min kropp känns dov och ovan.
Sakta vänder jag på huvudet och ser att Henrik har en liknande upplevelse. Men inte länge till. Jag känner hur någon lyfter upp mig och spänner fast mig i en rullstol. Henrik mumlar något ohörbart och försöker sätta sig upp. Men det är lönlöst. Nervgiftet har redan fått full effekt och hans kropp är lika användbar som en marionettdocka utan en mästare som styr dess trådar.
Mitt medvetande är suddigt. Oklart som om någon släppt in en dimma som förvrider alla mina tankar och känslor. Jag vet att något är fel, men jag kan inte komma på vad. Jag vet att de ska föra bort mig, men jag vet inte var. Jag borde kämpa emot, men jag kan inte. Jag ser hur jag hjälplöst förs bort från mitt och Henriks trygga hem. En granne eller två vågar titta ut genom springorna i deras gardiner. Men ingen går ut. Ingen ställer frågor. Alla är rädda.
Jag blir inlyft i en skåpbil och läggs ovarsamt ner på det hårda golvet. Längre in hör jag det svaga mumlet av andra som försöker tala. Alla lika druckna som jag själv. Små bilder från mitt minne flyger blixtsnabbt genom mitt medvetande. Jag försöker greppa tag i dem men misslyckas. Det är omöjligt med nervgiftet i kroppen. Jag försöker lägga mig mer till rätta på det hårda metallgolvet och låter sedan sömnen åter greppa mig.
Jag väcks av att två par starka händer rycker upp mig från golvet och släpar ut mig från bilen. Vi är under jord. Runtomkring oss syns bara kalla betongväggar som blir upplysta av kyliga lysrör i taket. Enda vägen från bilen är en lång, ödslig tunnel.
Efterhand som männen släpar mig längst korridoren ser jag att den inte är så ödslig som jag först trott. Väggarna är klädda av celldörrar av tjock metall. Varje port är försedd med romerska siffror och har två små fack med skjutbara dörrar. Den övre är mindre och är tydligt avsedd för övervakning av det eller den som förvaras på andra sidan. Den undre är större och påminner om den typ av hundlucka hus brukade ha förr i tiden. Bak på en tid när vi fortfarande hade djur.
Jag brukade spendera timmar med att fantisera om hur en hund var. Jag hade bara läst om dem i förbjudna historieböcker som mina föräldrar förvarade i ett hemligt skåp i väggen. Man hade tydligen haft dem som husdjur förr. En vän av något slag. Men den tiden var långt förgången.
Jag dras förbi den långa raden dörrar till slutet av korridoren. Där väntar en öppen dörr som jag ovarsamt slängs in genom. Jag landar tungt på det kalla golvet. Jag försöker stöna till av smärtan men är för bedövad för att släppa ur mig minsta ljud. Dörren slängs igen med en dov smäll och förseglas med tunga haspar på utsidan.
I mörkret blir mina ögon tunga och jag försvinner snart in i ett töcken av drömmar.
Henrik ligger framför mig. En arm löst vilande på min midja. Jag drar fingrarna genom hans korta hår och smeker hans sträva kind. En kort stubb som växt fram under natten lämnar en tunn skugga på hans annars så slätrakade kind. Hans klara blå ögon ser ömt in i mina kastanjebruna.
”Du vet vad som kommer ske”, säger han med en mörk men mild röst.
Jag nickar sorgset och drar ett skälvande andetag. Jag vet mycket väl vad som kommer ske. Men det har varit värt det. Vi visste vad vi gav oss in på när vi mötte gruppen för första gången. Men efter att ha sett vad som kunde vara kunde vi inte dra oss ur igen. Det är som att erbjuda en festmåltid åt en utsvulten person.
”Du måste vara stark”, fortsätter han och stryker ömt min kind. ”Vad som än sker, tänk på varför vi gjort det. Tappa inte tron på vår sak och stå på dig. Jag ska göra allt i min makt att finna dig igen. Jag lovar.”
Jag försöker svälja men min mun är alldeles torr. En klump i min hals hindrar mig från att svara, så jag nickar bara och kryper in i hans varma, trygga famn för sista gången.
Jag vaknar i ett mörkt rum. Jag tror åtminstone det är ett rum. Jag håller fram min hand strax framför mitt ansikte men kan inte urskilja dess form. Inte ett ljud hörs i mörkret utöver mina andetag.
Nervgiftet har släppt sin makt över min kropp och jag sträcker på kroppen för att frigöra stelheten som bildats i musklerna. Jag reser mig upp och fumlar i mörkret efter en vägg. En isande kyla leder mig mot vad jag antar är den yttre väggen. Det är vinter ute så den yttersta väggen borde vara den kallaste.
Jag glider ner i hörnet och lägger armarna om mina bara ben. Det tunna nattlinnet jag bär skänker inget skydd mot kylan och vätan. Jag huttrar och försöker massera liv i mina stelfrusna fötter. Ett mörker av förtvivlan hotar i min innersta vrå. Jag försöker kämpa emot den, men i cellens mörker är det svårt att finna en glimt av ljus inom sig.
Jag vet inte hur länge jag sitter i hörnet. Tid är svår att mäta utan hjälp av mekanik eller ljus. Det är åtminstone sex timmar sedan jag åt senast så känslan av hunger kan inte tillrättavisa mig heller. Jag skakar som ett asplöv i stormvind. Huruvida det är på grund av kyla eller missmod kan jag inte avgöra. Mina tankar far än hit och än dit. Vad kommer de göra med mig? Fängelse? Utvisning? Avrättning? Jag spelar upp olika scenarion i mitt inre i min hjärnas hopplösa försök att ge svar på mina frågor. Ett försök att lugna mig själv genom vetskap.
Det hjälper inte.
Jag byter taktik och försöker istället tänka på minnen. Fokusera på något gott. Men det går inte. Allt jag ser är den värld jag lever i. Denna orättvisa som befläckar våra dagar. I historieböckerna vi fick läsa i skolan talades det om en god kamp. Kampen för ett jämställt samhälle. Hur kvinnorna segrade. Men jag vet att det är ren propaganda. Rena lögner.
Jag har läst dem riktiga historieböckerna. Dem som blivit förbjudna för att skydda statens lögner. Där författaren berättar om hur kampen för kvinnors rösträtt varit början. Bak i början av 1900-talet. Med decenniernas gång fick kvinnorna i dåtiden mer makt. De ville mer än bara rösta.
Sen kom sekelskiftet och tiderna blev allt mörkare. Demonstrationer hölls. Uppror bröt ut i u-länderna. Länder där kvinnor var förtryckta och dolda bakom tunga väggar. Små strider bröt ut utöver hela världen. Sen började krigen. Efter sekel av drabbningar kom till slut freden.
KRIV hade vunnit. Kvinnors rätt i världen. Överallt stod kvinnorna på topp. Varje land styrdes av kvinnor och männens status sjönk kraftigt med tiden som skulle komma. Mottot löd; män styr med våld och ilska, kvinnor med det sunda förnuftet. Kanske stämmer det.
I den värld vi lever i idag styr kvinnorna efter behovet, inte efter känslor. Vad gör störst samhällsnytta? Utilitarismen styr allas händer. Inget pris är för dyrt att betala, så länge många drar nytta av resultatet. Det visade Mona Tatcher, när hon lät flera familjer avrättas i jakt på en samhällsfientlig person. Han tänkte spränga riksdagen i bitar, menade hon. Han skulle mörda tusentals människor, påstod man. Han var farlig för befolkning, hävdade hon. Vid nästa valperiod fick hon flest röster igen.
Det var då vi mötte Gruppen. Inga namn, ingen personlig information, inga risker. Det var det de påstod när vi anslöt oss till dem. Och nu sitter jag här, i en cell, ensam och rädd. De sa att det var ofarligt. Att ingen någonsin skulle få veta vem vi var. Inte förens den dag vi var starka nog att överta makten.
Jag lägger armarna om mina ben och gömmer ansiktet mot mina lår. Ljudlöst skakar min kropp av tillbakahållna snyftningar.
Efter vad som känt som dagar hör jag hur dörrens spärrar dras undan. Ett dovt gnissel hörs när dörren sakta skjuts upp. Det skarpa ljuset skär in i mina ögon och jag kan knappt urskilja personen som stiger in i cellen.
”Jag kommer aldrig förstå mig på kvinnor som du”, säger en sval röst. Jag kan höra det svaga klickandet från klackar mot betong. ”Hur man kan tacka nej till allt man någonsin kan tänkas vilja ha. Och för vad? En man?”
Kvinnan utstöter ett kallt och glädjelöst skratt. Hon vandrar runt i cellen undertiden mina ögon försöker vänja sig vid ljuset. Hon har en marinblå, skräddarsydd dress på sig. Den snäva pennkjolen ger hennes ben illusionen av att vara långa och slanka, trots att hennes form egentligen är ganska kort och satt. Den matchande kavajen hänger öppet på hennes axlar och avslöjar en gräddvit blus á la mäns skjortor under den gregorianska kalenderns 1800-tal.
”Säg mig, varför gjorde du det?”, hon stannar till och ser ner på mig. Hon har ljuset bakom sig och dess sken ger hennes röda hår nyansen av glödande kol. ”Låt mig rädda dig. Berätta vem som håller i Gruppen och du kommer bli förlåten. Du kommer kunna gå hem till din man igen och leva vidare som om ingenting hänt.”
När jag inte svarar henne skyfflar hon irriterat på foten.
”Jag ger dig möjligheten att rädda dig själv. Och Henriks”, hon åtar sig en silkeslen ton och lägger huvudet inbjudande på sned. Som en mor som försöker övertala sitt barn att lyda utan hårda ord. ”Berätta vem ledaren är och du blir fri.”
Jag fortsätter att tiga stilla. Jag försöker behålla min värdighet i den mån jag kan. Det är inte lätt när man sitter i ett smutsigt nattlinne, i en cell som doftar unket av kroppsliga vätskor. Jag kan se hur irritationen är på väg att ta över inom henne. Jag vet inte vem kvinnan är, men jag vet att jag har sett henne förr. Där finns något bekant över hennes ögon.
”Fint. Sitt du kvar här inne tills du tynar bort. Varken du eller din make kommer lämna denna plats förens jag fått namnen”, hon går bort mot dörren. Hon stannar i dörröppningen innan dörren stängs igen bakom henne.
”Det är sorligt när en kvinna med så mycket potential väljer att slänga bort allt för en man”, säger hon innan dörren dras igen och jag åter sitter ensam i mörkret.
Sakta vänder jag på huvudet och ser att Henrik har en liknande upplevelse. Men inte länge till. Jag känner hur någon lyfter upp mig och spänner fast mig i en rullstol. Henrik mumlar något ohörbart och försöker sätta sig upp. Men det är lönlöst. Nervgiftet har redan fått full effekt och hans kropp är lika användbar som en marionettdocka utan en mästare som styr dess trådar.
Mitt medvetande är suddigt. Oklart som om någon släppt in en dimma som förvrider alla mina tankar och känslor. Jag vet att något är fel, men jag kan inte komma på vad. Jag vet att de ska föra bort mig, men jag vet inte var. Jag borde kämpa emot, men jag kan inte. Jag ser hur jag hjälplöst förs bort från mitt och Henriks trygga hem. En granne eller två vågar titta ut genom springorna i deras gardiner. Men ingen går ut. Ingen ställer frågor. Alla är rädda.
Jag blir inlyft i en skåpbil och läggs ovarsamt ner på det hårda golvet. Längre in hör jag det svaga mumlet av andra som försöker tala. Alla lika druckna som jag själv. Små bilder från mitt minne flyger blixtsnabbt genom mitt medvetande. Jag försöker greppa tag i dem men misslyckas. Det är omöjligt med nervgiftet i kroppen. Jag försöker lägga mig mer till rätta på det hårda metallgolvet och låter sedan sömnen åter greppa mig.
***
Jag väcks av att två par starka händer rycker upp mig från golvet och släpar ut mig från bilen. Vi är under jord. Runtomkring oss syns bara kalla betongväggar som blir upplysta av kyliga lysrör i taket. Enda vägen från bilen är en lång, ödslig tunnel.
Efterhand som männen släpar mig längst korridoren ser jag att den inte är så ödslig som jag först trott. Väggarna är klädda av celldörrar av tjock metall. Varje port är försedd med romerska siffror och har två små fack med skjutbara dörrar. Den övre är mindre och är tydligt avsedd för övervakning av det eller den som förvaras på andra sidan. Den undre är större och påminner om den typ av hundlucka hus brukade ha förr i tiden. Bak på en tid när vi fortfarande hade djur.
Jag brukade spendera timmar med att fantisera om hur en hund var. Jag hade bara läst om dem i förbjudna historieböcker som mina föräldrar förvarade i ett hemligt skåp i väggen. Man hade tydligen haft dem som husdjur förr. En vän av något slag. Men den tiden var långt förgången.
Jag dras förbi den långa raden dörrar till slutet av korridoren. Där väntar en öppen dörr som jag ovarsamt slängs in genom. Jag landar tungt på det kalla golvet. Jag försöker stöna till av smärtan men är för bedövad för att släppa ur mig minsta ljud. Dörren slängs igen med en dov smäll och förseglas med tunga haspar på utsidan.
I mörkret blir mina ögon tunga och jag försvinner snart in i ett töcken av drömmar.
***
Henrik ligger framför mig. En arm löst vilande på min midja. Jag drar fingrarna genom hans korta hår och smeker hans sträva kind. En kort stubb som växt fram under natten lämnar en tunn skugga på hans annars så slätrakade kind. Hans klara blå ögon ser ömt in i mina kastanjebruna.
”Du vet vad som kommer ske”, säger han med en mörk men mild röst.
Jag nickar sorgset och drar ett skälvande andetag. Jag vet mycket väl vad som kommer ske. Men det har varit värt det. Vi visste vad vi gav oss in på när vi mötte gruppen för första gången. Men efter att ha sett vad som kunde vara kunde vi inte dra oss ur igen. Det är som att erbjuda en festmåltid åt en utsvulten person.
”Du måste vara stark”, fortsätter han och stryker ömt min kind. ”Vad som än sker, tänk på varför vi gjort det. Tappa inte tron på vår sak och stå på dig. Jag ska göra allt i min makt att finna dig igen. Jag lovar.”
Jag försöker svälja men min mun är alldeles torr. En klump i min hals hindrar mig från att svara, så jag nickar bara och kryper in i hans varma, trygga famn för sista gången.
***
Jag vaknar i ett mörkt rum. Jag tror åtminstone det är ett rum. Jag håller fram min hand strax framför mitt ansikte men kan inte urskilja dess form. Inte ett ljud hörs i mörkret utöver mina andetag.
Nervgiftet har släppt sin makt över min kropp och jag sträcker på kroppen för att frigöra stelheten som bildats i musklerna. Jag reser mig upp och fumlar i mörkret efter en vägg. En isande kyla leder mig mot vad jag antar är den yttre väggen. Det är vinter ute så den yttersta väggen borde vara den kallaste.
Jag glider ner i hörnet och lägger armarna om mina bara ben. Det tunna nattlinnet jag bär skänker inget skydd mot kylan och vätan. Jag huttrar och försöker massera liv i mina stelfrusna fötter. Ett mörker av förtvivlan hotar i min innersta vrå. Jag försöker kämpa emot den, men i cellens mörker är det svårt att finna en glimt av ljus inom sig.
Jag vet inte hur länge jag sitter i hörnet. Tid är svår att mäta utan hjälp av mekanik eller ljus. Det är åtminstone sex timmar sedan jag åt senast så känslan av hunger kan inte tillrättavisa mig heller. Jag skakar som ett asplöv i stormvind. Huruvida det är på grund av kyla eller missmod kan jag inte avgöra. Mina tankar far än hit och än dit. Vad kommer de göra med mig? Fängelse? Utvisning? Avrättning? Jag spelar upp olika scenarion i mitt inre i min hjärnas hopplösa försök att ge svar på mina frågor. Ett försök att lugna mig själv genom vetskap.
Det hjälper inte.
Jag byter taktik och försöker istället tänka på minnen. Fokusera på något gott. Men det går inte. Allt jag ser är den värld jag lever i. Denna orättvisa som befläckar våra dagar. I historieböckerna vi fick läsa i skolan talades det om en god kamp. Kampen för ett jämställt samhälle. Hur kvinnorna segrade. Men jag vet att det är ren propaganda. Rena lögner.
Jag har läst dem riktiga historieböckerna. Dem som blivit förbjudna för att skydda statens lögner. Där författaren berättar om hur kampen för kvinnors rösträtt varit början. Bak i början av 1900-talet. Med decenniernas gång fick kvinnorna i dåtiden mer makt. De ville mer än bara rösta.
Sen kom sekelskiftet och tiderna blev allt mörkare. Demonstrationer hölls. Uppror bröt ut i u-länderna. Länder där kvinnor var förtryckta och dolda bakom tunga väggar. Små strider bröt ut utöver hela världen. Sen började krigen. Efter sekel av drabbningar kom till slut freden.
KRIV hade vunnit. Kvinnors rätt i världen. Överallt stod kvinnorna på topp. Varje land styrdes av kvinnor och männens status sjönk kraftigt med tiden som skulle komma. Mottot löd; män styr med våld och ilska, kvinnor med det sunda förnuftet. Kanske stämmer det.
I den värld vi lever i idag styr kvinnorna efter behovet, inte efter känslor. Vad gör störst samhällsnytta? Utilitarismen styr allas händer. Inget pris är för dyrt att betala, så länge många drar nytta av resultatet. Det visade Mona Tatcher, när hon lät flera familjer avrättas i jakt på en samhällsfientlig person. Han tänkte spränga riksdagen i bitar, menade hon. Han skulle mörda tusentals människor, påstod man. Han var farlig för befolkning, hävdade hon. Vid nästa valperiod fick hon flest röster igen.
Det var då vi mötte Gruppen. Inga namn, ingen personlig information, inga risker. Det var det de påstod när vi anslöt oss till dem. Och nu sitter jag här, i en cell, ensam och rädd. De sa att det var ofarligt. Att ingen någonsin skulle få veta vem vi var. Inte förens den dag vi var starka nog att överta makten.
Jag lägger armarna om mina ben och gömmer ansiktet mot mina lår. Ljudlöst skakar min kropp av tillbakahållna snyftningar.
***
Efter vad som känt som dagar hör jag hur dörrens spärrar dras undan. Ett dovt gnissel hörs när dörren sakta skjuts upp. Det skarpa ljuset skär in i mina ögon och jag kan knappt urskilja personen som stiger in i cellen.
”Jag kommer aldrig förstå mig på kvinnor som du”, säger en sval röst. Jag kan höra det svaga klickandet från klackar mot betong. ”Hur man kan tacka nej till allt man någonsin kan tänkas vilja ha. Och för vad? En man?”
Kvinnan utstöter ett kallt och glädjelöst skratt. Hon vandrar runt i cellen undertiden mina ögon försöker vänja sig vid ljuset. Hon har en marinblå, skräddarsydd dress på sig. Den snäva pennkjolen ger hennes ben illusionen av att vara långa och slanka, trots att hennes form egentligen är ganska kort och satt. Den matchande kavajen hänger öppet på hennes axlar och avslöjar en gräddvit blus á la mäns skjortor under den gregorianska kalenderns 1800-tal.
”Säg mig, varför gjorde du det?”, hon stannar till och ser ner på mig. Hon har ljuset bakom sig och dess sken ger hennes röda hår nyansen av glödande kol. ”Låt mig rädda dig. Berätta vem som håller i Gruppen och du kommer bli förlåten. Du kommer kunna gå hem till din man igen och leva vidare som om ingenting hänt.”
När jag inte svarar henne skyfflar hon irriterat på foten.
”Jag ger dig möjligheten att rädda dig själv. Och Henriks”, hon åtar sig en silkeslen ton och lägger huvudet inbjudande på sned. Som en mor som försöker övertala sitt barn att lyda utan hårda ord. ”Berätta vem ledaren är och du blir fri.”
Jag fortsätter att tiga stilla. Jag försöker behålla min värdighet i den mån jag kan. Det är inte lätt när man sitter i ett smutsigt nattlinne, i en cell som doftar unket av kroppsliga vätskor. Jag kan se hur irritationen är på väg att ta över inom henne. Jag vet inte vem kvinnan är, men jag vet att jag har sett henne förr. Där finns något bekant över hennes ögon.
”Fint. Sitt du kvar här inne tills du tynar bort. Varken du eller din make kommer lämna denna plats förens jag fått namnen”, hon går bort mot dörren. Hon stannar i dörröppningen innan dörren stängs igen bakom henne.
”Det är sorligt när en kvinna med så mycket potential väljer att slänga bort allt för en man”, säger hon innan dörren dras igen och jag åter sitter ensam i mörkret.
Det var en gång...
Det var en gång, i ett land långt, långt borta. En värld fylld av exotiska dofter, svärdbärande män och farliga monster. I tornet på ett palats satt en ung flicka med sina blick i fjärran och hennes tankar i en annan värld.
Hon satt vid sitt fönster som så många andra dagar och såg ut över den myllrande byn. En kakofoni av barnskratt, hästskrin och gatuförsäljare nådde hennes öron och fyllde henne med en svidande längtan. Tänk att få springa med dem andra barnen eller lukta på blommorna i ett av dem många stånden?
Men det kunde hon inte. Istället satt hon där i sitt rum, ensam med sina drömmar om ett liv hon inte längre kunde leva. Slöjan hon tvingades bära vid umgänge med män låg prydligt vikt på hennes säng. En kvinna bör aldrig visa sitt hår i närheten av en man, såvida denne inte är besläktad med henne, samt beräknat att det inte är inom hemmets fyra väggar.
Hennes rum var beläget i ett av fyra torn. I mitten av det stora palatset fanns en trädgård som hon fick besöka en timme varje dag. För att hålla sinnet friskt bör en kvinna få en nypa frisk luft var dag. Det var hennes absoluta favorittid på dygnet. En sällsynt känsla av frihet omslöt henne var gång hon gick bland dem exotiska växterna och den lilla konstgjorda bäcken skänkte en sinnesfrid som hjälpte henne till sömns var natt.
Hon var femton år och hade spenderat dem senaste fyra instängd i rummet. Hon hade utvecklat en kvinnlig kropp i tidig ålder och hade därmed blivit instängd tidigare än vad som var normen. Förr hade hennes dagar varit fyllda av skratt och lekar med andra barn. Nu var det bara en enda lång väntan till den dag hennes far skulle ge bort hennes hand i giftermål.
Som så många andra flickor spenderade hon många timmar med att läsa berättelser om prinsessor som blir bortrövade av häxor och monster, för att slutligen räddas av en prins i skinande rustning som skulle vara god och ta hand om henne till tidernas slut.
Det ledde oundvikligen till att hon, precis som alla andra flickor, dagdrömde om att det en dag skulle ske henne. Att han skulle klättra upp för hennes torn, slåss mot det onda monstret; hennes far, och ta med henne hem till sitt rike. Utan att rå för det sneglade hon mot fönstret var gång tanken slog henne, i hopp om att en dag se prinsen i sitt fönster.
Tre hårda slag hördes på dörren och hon sprang snabbt dit för att öppna den. Hon visste att det var hennes far och blev därmed inte överraskad när en fetlagd man med stort svart skägg steg in i rummet.
”Goda nyheter, min dotter”, sa han med ett sliskigt leende på läpparna. ”Salem Al-Fakir har godtagit mitt erbjudande och är villig att ta din hand i äktenskap!”
Hon kände sitt hjärta spricka inuti sin bröstkorg och en svidande bit kol brände i magen. Om hennes prins var på väg fick han gärna skynda sig på, för tiden hade ens blivit väldigt knapp.
Hon satt vid sitt fönster som så många andra dagar och såg ut över den myllrande byn. En kakofoni av barnskratt, hästskrin och gatuförsäljare nådde hennes öron och fyllde henne med en svidande längtan. Tänk att få springa med dem andra barnen eller lukta på blommorna i ett av dem många stånden?
Men det kunde hon inte. Istället satt hon där i sitt rum, ensam med sina drömmar om ett liv hon inte längre kunde leva. Slöjan hon tvingades bära vid umgänge med män låg prydligt vikt på hennes säng. En kvinna bör aldrig visa sitt hår i närheten av en man, såvida denne inte är besläktad med henne, samt beräknat att det inte är inom hemmets fyra väggar.
Hennes rum var beläget i ett av fyra torn. I mitten av det stora palatset fanns en trädgård som hon fick besöka en timme varje dag. För att hålla sinnet friskt bör en kvinna få en nypa frisk luft var dag. Det var hennes absoluta favorittid på dygnet. En sällsynt känsla av frihet omslöt henne var gång hon gick bland dem exotiska växterna och den lilla konstgjorda bäcken skänkte en sinnesfrid som hjälpte henne till sömns var natt.
Hon var femton år och hade spenderat dem senaste fyra instängd i rummet. Hon hade utvecklat en kvinnlig kropp i tidig ålder och hade därmed blivit instängd tidigare än vad som var normen. Förr hade hennes dagar varit fyllda av skratt och lekar med andra barn. Nu var det bara en enda lång väntan till den dag hennes far skulle ge bort hennes hand i giftermål.
Som så många andra flickor spenderade hon många timmar med att läsa berättelser om prinsessor som blir bortrövade av häxor och monster, för att slutligen räddas av en prins i skinande rustning som skulle vara god och ta hand om henne till tidernas slut.
Det ledde oundvikligen till att hon, precis som alla andra flickor, dagdrömde om att det en dag skulle ske henne. Att han skulle klättra upp för hennes torn, slåss mot det onda monstret; hennes far, och ta med henne hem till sitt rike. Utan att rå för det sneglade hon mot fönstret var gång tanken slog henne, i hopp om att en dag se prinsen i sitt fönster.
Tre hårda slag hördes på dörren och hon sprang snabbt dit för att öppna den. Hon visste att det var hennes far och blev därmed inte överraskad när en fetlagd man med stort svart skägg steg in i rummet.
”Goda nyheter, min dotter”, sa han med ett sliskigt leende på läpparna. ”Salem Al-Fakir har godtagit mitt erbjudande och är villig att ta din hand i äktenskap!”
Hon kände sitt hjärta spricka inuti sin bröstkorg och en svidande bit kol brände i magen. Om hennes prins var på väg fick han gärna skynda sig på, för tiden hade ens blivit väldigt knapp.
Plantering.
Han stod vid klippans kant och såg ut över det vida havet. Vid horisonten vaggades små vita fläckar som ett barn i sin moders famn. Vinden rev och slet i hans sedan länge för långa hår.
Nedanför slog vågorna mot klippväggens stenar med hårda, våldsamma slag.
18 timmar och 38 minuter kvar. Sedan förändras mitt liv på ett sätt jag aldrig skulle kunna förutspå. Jag sitter på bussen och stirrar ut från det smutsiga fönstret. Fönstret är täckt av repor och smuts som förvrider färgerna och formerna utanför. Regnet smattrar som små hagelskott mot rutan när bussen vrålande slänger sig fram mellan bilar och cyklister.
Framför mig sitter en kvinna med ett skrikande spädbarn. En röst inom mig säger att jag borde påpeka för den till synes ovetande modern att hennes barn är hungrigt, men jag låter bli. Det ligger inte i människans natur att hjälpa sina medmänniskor. Jag känner igen skriket lika väl som min egen röst och kan utan besvär analysera fram vad barnet så gärna vill få sagt. Men det är inte mitt barn, jag bör inte lägga mig i.
Längre fram i bussen ställer sig chauffören på bromsen med en rad svordomar som man kan tänka sig att en sjörövare från en gammal film kan tänkas slänga ur sig. Mellan dem vulgära orden förnimmer jag ordet cyklist och hutlösa snorvalp. Jag skakar på huvudet och väntar tålmodigt på att resan mot min arbetsplats ska fortsätta. Det är en av mina goda egenskaper. Det är alltid bra att ha åtminstone en sådan under sin livstid.
10 timmar och 14 minuter kvar. Jag står genomvåt vid busshållplatsen. Det är verkligen inte min dag. När jag står här i väntan på nästa buss, linje 4, ska anlända leker jag smått med tanken ”tänk om…?”.
Om jag inte trillat när jag sprang till hållplatsen hade jag inte missat min buss och blivit försenad hem till middagen. Hade inte hissen på min numera före detta arbetsplats varit ur funktion hade jag inte behövt springa till hållplatsen överhuvudtaget. Hade inte den nya assistenten tappat papperna som jag tvingades hjälpa henne plocka upp, hade jag inte varit försenad och därmed sluppit hasta.
Hade jag inte blivit inkallad till chefens kontor och fått sparken hade jag inte gått in i den nya assistenten och fått henne att tappa papperna som jag tvingades hjälpa henne plocka upp, som fick mig att skynda mig, som i sin tur orsakade att jag halkade och föll utanför mitt numera före detta jobb, och inte behövt missa bussen och stå ute i regnet i all min deprimerande ensamhet.
Jag ser en buss längre ner på gatan och kan inte låta bli att känna en viss gnista av hopp i maggropen. Med ett högt dån rullar den vidare och skvätter obevekligen slaskvatten på mina redan nedsölade kläder. Linje 22. Fel buss.
En äldre gumma på andra sidan gatan står och hånskrattar åt mig. Rättare sagt vet jag inte om hon skrattar åt just mig, men för stunden känns det tämligen så. Jag rynkar på näsan och tittar surt mot det håll bussen kommer ifrån. Linje åtta skymtar fram mellan två stora långtradare på väg mot mig. Om jag tar den bussen istället kommer jag kunna stiga av på Logatan och sedan ta en tjugo minuter lång promenad hem. Jag lär inte spara tid på det, men jag slipper stå i regnet och se sorgsen och patetisk ut.
8 timmar och 6 minuter kvar. Jag har slutat lyssna för en kvart sen. Det har gått arton minuter sen jag kom innanför vår ytterdörr med en beklaglig nyhet.
Jag studerar hennes anletsdrag. Man kan fortfarande se att hon en gång i tiden var vacker. Men den skönheten försvann för många år sen, likt snön under sommarhalvåret. Jag kan tydligt se att hon är förbannad. Inte för att där är en djup fåra mellan hennes ögonbryn eller för att hon står och skriker. Det som avslöjar vreden är ådern på hennes vänstra tinning. De flesta människor som har tydliga ådror vid tinningen har att båda pulserar vid vrede. Men inte min Louise. Hos henne är det bara den vänstra som visar upp sin kraft.
Hennes byst vajar vid varje rörelse som två halv-fyllda säckar på vars en tråd. Jag kan fortfarande vagt minnas hur fina de en gång var. Så fasta. Så runda. Så perfekt formade efter mina händer. Men sen föddes Stephen, döpt efter Louises favoritförfattare, herr King. Följt av Maja, efter Maja Gräddnos. Sen kom Robyn med y så att man vet att det är en flicka. Som slutligen följdes av lilla Nils, som döptes efter sin morfar eftersom han dog tre dagar innan födseln.
Den unga, snärta kroppen är sedan länge borta och kvar finns denna hängiga säck av hud, täckt av ett nät av rosa-vita trådar som berättar för alla på stranden ”här kommer en riktig kvinna med många avkommor!”. Ansiktet har ett liknande nät, fast av rynkor. Hennes ögon har säckar under sig som inte fanns där när vi gifte oss. Linjerna vid hennes mun kommer inte från leenden utan snarare från det nästan konstanta hånleendet hon gett mig under årens lopp.
Det tidigare så livfyllda och tjocka håret ligger nu som slitna tovor längst hennes ansikte. Under våra tidiga dagar som ett par färgade Louise sitt hår i dem mest häpnadsväckande färgerna. Hon kunde få hiskeliga färger att se vackra ut. När vi sedan gifte oss gick hon över till mer naturliga toner som fick henne att se ut som en ängel skänkt från ovan. Men det är ett minne blott.
Det sista jag hör innan hon stormar ut från köket är att jag är hopplös.
29 minuter kvar. Jag har vandrat i timmar. Tjock skog omringar mig och det var länge sedan jag kunde se vilket håll som var norr eller syd.
Jag vet vad jag gjort fel. Jag borde inte följt efter henne när hon lämnade köket. Att jag aldrig lär mig. Hon blir sur, skäller ut mig, stormar iväg och några timmar senare kommer jag med blommor och ber henne om förlåtelse. Den dansen har hon noga konstruerat, men jag lär mig den aldrig. Det är aldrig nog.
Nu vandrar jag här i en skog norr om Ingenstans, en väska i min hand och ett illrött handavtryck på kinden. Jag följer ljudet och doften från havet, men efter att ha vandrat i vad som känns som en evighet har jag fortfarande inte sett skymten av det stora blå.
En liten känsla av oro fladdrar i min mage. Visst hade Louise och jag bråkat tidigare, men något var annorlunda den här gången. Där fanns något som jag inte kan sätta fingret på. Något hade förändrats inom henne.
Jag vet att hon inte är lycklig. Vi har varit gifta i snart tio år och under den tiden har jag sett henne sakta men säkert förfalla. Hon tycks kana neråt till ett mörkt hål man inte kan komma ur igen. Något mörkt döljer sig inom henne. Något som äter upp henne inifrån ut. Jag har sett det. Men jag gör aldrig något åt det.
4 minuter kvar. Jag ser en man stå några meter bort, ryggen vänd mot mig. Han står vid kanten av en klippa. Jag överväger att gå fram till honom och påpeka att det är farligt att stå så nära kanten med en så kraftig blåst ute.
Han stirrar ner mot något utanför. Havet sprider ut sig på vardera sidan av honom. Jag kan tänka mig att utsikten är vacker under bättre dagar. Men idag ser det bara kallt och otäckt ut. Som ett stort monsters öppna gap, väntandes på sitt byte. Några mindre intelligenta seglare syns vid horisonten och jag väntar på att se en efter en sväljas av monstret.
Sakta men säkert närmar jag mig mannen. Antingen hör han inte mig komma eller så bryr han sig inte om det. Han bara fortsätter stirra stint ut över klippkanten. Även när jag står bredvid honom skiftar han inte sin blick. Han tycks inte ens veta av min existens. Jag sneglar ner undertiden min arms lyfts för att vidröra hans axel. Men den når aldrig fram.
Där nere. Misshandlade av klippans hårda yta. Dränkta av havets iskalla vågor. Rivmärkena av dödens klor tydliga över deras former. Min familj. Mitt allt. Mitt liv.
Jag känner marken gunga till under mina fötter. Hela min värld tycks svaja som båtarna på havet. För stunden kan jag inte andas. Inte känna. Inte tänka. Där finns inget. Förutom deras kroppar, fastsvetsade på mina hornhinnor.
Jag vänder blicken mot mannen vid min sida. Han lyckas äntligen slita blicken från mina barns och min frus kroppar. Han gråter. Stilla tårar strilar ner för hans rosiga kinder. Han försöker tala. Små stycken undslipper vindens grepp. ”Försökte”, ”lyssnade inte”, ”kunde inte göra något” och ”jag…”.
Jag tar några stapplande steg från kanten och faller samman. Tårar faller som stora droppar av i ett oändligt vattenfall. Jag känner den enorma förtvivlan som går hand i hand med förlust. Men det är inte den dominerande känslan inom mig. Lättnad. Ro. Frihet. Mina bojor är klippta och min framtid väntar mig.
I horisonten spricker ett moln upp och solens ensamma stråle pressar sig genom mot mig.
Nedanför slog vågorna mot klippväggens stenar med hårda, våldsamma slag.
***
18 timmar och 38 minuter kvar. Sedan förändras mitt liv på ett sätt jag aldrig skulle kunna förutspå. Jag sitter på bussen och stirrar ut från det smutsiga fönstret. Fönstret är täckt av repor och smuts som förvrider färgerna och formerna utanför. Regnet smattrar som små hagelskott mot rutan när bussen vrålande slänger sig fram mellan bilar och cyklister.
Framför mig sitter en kvinna med ett skrikande spädbarn. En röst inom mig säger att jag borde påpeka för den till synes ovetande modern att hennes barn är hungrigt, men jag låter bli. Det ligger inte i människans natur att hjälpa sina medmänniskor. Jag känner igen skriket lika väl som min egen röst och kan utan besvär analysera fram vad barnet så gärna vill få sagt. Men det är inte mitt barn, jag bör inte lägga mig i.
Längre fram i bussen ställer sig chauffören på bromsen med en rad svordomar som man kan tänka sig att en sjörövare från en gammal film kan tänkas slänga ur sig. Mellan dem vulgära orden förnimmer jag ordet cyklist och hutlösa snorvalp. Jag skakar på huvudet och väntar tålmodigt på att resan mot min arbetsplats ska fortsätta. Det är en av mina goda egenskaper. Det är alltid bra att ha åtminstone en sådan under sin livstid.
***
10 timmar och 14 minuter kvar. Jag står genomvåt vid busshållplatsen. Det är verkligen inte min dag. När jag står här i väntan på nästa buss, linje 4, ska anlända leker jag smått med tanken ”tänk om…?”.
Om jag inte trillat när jag sprang till hållplatsen hade jag inte missat min buss och blivit försenad hem till middagen. Hade inte hissen på min numera före detta arbetsplats varit ur funktion hade jag inte behövt springa till hållplatsen överhuvudtaget. Hade inte den nya assistenten tappat papperna som jag tvingades hjälpa henne plocka upp, hade jag inte varit försenad och därmed sluppit hasta.
Hade jag inte blivit inkallad till chefens kontor och fått sparken hade jag inte gått in i den nya assistenten och fått henne att tappa papperna som jag tvingades hjälpa henne plocka upp, som fick mig att skynda mig, som i sin tur orsakade att jag halkade och föll utanför mitt numera före detta jobb, och inte behövt missa bussen och stå ute i regnet i all min deprimerande ensamhet.
Jag ser en buss längre ner på gatan och kan inte låta bli att känna en viss gnista av hopp i maggropen. Med ett högt dån rullar den vidare och skvätter obevekligen slaskvatten på mina redan nedsölade kläder. Linje 22. Fel buss.
En äldre gumma på andra sidan gatan står och hånskrattar åt mig. Rättare sagt vet jag inte om hon skrattar åt just mig, men för stunden känns det tämligen så. Jag rynkar på näsan och tittar surt mot det håll bussen kommer ifrån. Linje åtta skymtar fram mellan två stora långtradare på väg mot mig. Om jag tar den bussen istället kommer jag kunna stiga av på Logatan och sedan ta en tjugo minuter lång promenad hem. Jag lär inte spara tid på det, men jag slipper stå i regnet och se sorgsen och patetisk ut.
***
8 timmar och 6 minuter kvar. Jag har slutat lyssna för en kvart sen. Det har gått arton minuter sen jag kom innanför vår ytterdörr med en beklaglig nyhet.
Jag studerar hennes anletsdrag. Man kan fortfarande se att hon en gång i tiden var vacker. Men den skönheten försvann för många år sen, likt snön under sommarhalvåret. Jag kan tydligt se att hon är förbannad. Inte för att där är en djup fåra mellan hennes ögonbryn eller för att hon står och skriker. Det som avslöjar vreden är ådern på hennes vänstra tinning. De flesta människor som har tydliga ådror vid tinningen har att båda pulserar vid vrede. Men inte min Louise. Hos henne är det bara den vänstra som visar upp sin kraft.
Hennes byst vajar vid varje rörelse som två halv-fyllda säckar på vars en tråd. Jag kan fortfarande vagt minnas hur fina de en gång var. Så fasta. Så runda. Så perfekt formade efter mina händer. Men sen föddes Stephen, döpt efter Louises favoritförfattare, herr King. Följt av Maja, efter Maja Gräddnos. Sen kom Robyn med y så att man vet att det är en flicka. Som slutligen följdes av lilla Nils, som döptes efter sin morfar eftersom han dog tre dagar innan födseln.
Den unga, snärta kroppen är sedan länge borta och kvar finns denna hängiga säck av hud, täckt av ett nät av rosa-vita trådar som berättar för alla på stranden ”här kommer en riktig kvinna med många avkommor!”. Ansiktet har ett liknande nät, fast av rynkor. Hennes ögon har säckar under sig som inte fanns där när vi gifte oss. Linjerna vid hennes mun kommer inte från leenden utan snarare från det nästan konstanta hånleendet hon gett mig under årens lopp.
Det tidigare så livfyllda och tjocka håret ligger nu som slitna tovor längst hennes ansikte. Under våra tidiga dagar som ett par färgade Louise sitt hår i dem mest häpnadsväckande färgerna. Hon kunde få hiskeliga färger att se vackra ut. När vi sedan gifte oss gick hon över till mer naturliga toner som fick henne att se ut som en ängel skänkt från ovan. Men det är ett minne blott.
Det sista jag hör innan hon stormar ut från köket är att jag är hopplös.
***
29 minuter kvar. Jag har vandrat i timmar. Tjock skog omringar mig och det var länge sedan jag kunde se vilket håll som var norr eller syd.
Jag vet vad jag gjort fel. Jag borde inte följt efter henne när hon lämnade köket. Att jag aldrig lär mig. Hon blir sur, skäller ut mig, stormar iväg och några timmar senare kommer jag med blommor och ber henne om förlåtelse. Den dansen har hon noga konstruerat, men jag lär mig den aldrig. Det är aldrig nog.
Nu vandrar jag här i en skog norr om Ingenstans, en väska i min hand och ett illrött handavtryck på kinden. Jag följer ljudet och doften från havet, men efter att ha vandrat i vad som känns som en evighet har jag fortfarande inte sett skymten av det stora blå.
En liten känsla av oro fladdrar i min mage. Visst hade Louise och jag bråkat tidigare, men något var annorlunda den här gången. Där fanns något som jag inte kan sätta fingret på. Något hade förändrats inom henne.
Jag vet att hon inte är lycklig. Vi har varit gifta i snart tio år och under den tiden har jag sett henne sakta men säkert förfalla. Hon tycks kana neråt till ett mörkt hål man inte kan komma ur igen. Något mörkt döljer sig inom henne. Något som äter upp henne inifrån ut. Jag har sett det. Men jag gör aldrig något åt det.
***
4 minuter kvar. Jag ser en man stå några meter bort, ryggen vänd mot mig. Han står vid kanten av en klippa. Jag överväger att gå fram till honom och påpeka att det är farligt att stå så nära kanten med en så kraftig blåst ute.
Han stirrar ner mot något utanför. Havet sprider ut sig på vardera sidan av honom. Jag kan tänka mig att utsikten är vacker under bättre dagar. Men idag ser det bara kallt och otäckt ut. Som ett stort monsters öppna gap, väntandes på sitt byte. Några mindre intelligenta seglare syns vid horisonten och jag väntar på att se en efter en sväljas av monstret.
Sakta men säkert närmar jag mig mannen. Antingen hör han inte mig komma eller så bryr han sig inte om det. Han bara fortsätter stirra stint ut över klippkanten. Även när jag står bredvid honom skiftar han inte sin blick. Han tycks inte ens veta av min existens. Jag sneglar ner undertiden min arms lyfts för att vidröra hans axel. Men den når aldrig fram.
Där nere. Misshandlade av klippans hårda yta. Dränkta av havets iskalla vågor. Rivmärkena av dödens klor tydliga över deras former. Min familj. Mitt allt. Mitt liv.
Jag känner marken gunga till under mina fötter. Hela min värld tycks svaja som båtarna på havet. För stunden kan jag inte andas. Inte känna. Inte tänka. Där finns inget. Förutom deras kroppar, fastsvetsade på mina hornhinnor.
Jag vänder blicken mot mannen vid min sida. Han lyckas äntligen slita blicken från mina barns och min frus kroppar. Han gråter. Stilla tårar strilar ner för hans rosiga kinder. Han försöker tala. Små stycken undslipper vindens grepp. ”Försökte”, ”lyssnade inte”, ”kunde inte göra något” och ”jag…”.
Jag tar några stapplande steg från kanten och faller samman. Tårar faller som stora droppar av i ett oändligt vattenfall. Jag känner den enorma förtvivlan som går hand i hand med förlust. Men det är inte den dominerande känslan inom mig. Lättnad. Ro. Frihet. Mina bojor är klippta och min framtid väntar mig.
I horisonten spricker ett moln upp och solens ensamma stråle pressar sig genom mot mig.
In medias res.
Henrik stirrade upp från gravens botten. Kistan med dess blommor ovanpå var hård och han kunde känna hur en bula var på väg att växa ut ur hans bakhuvud efter fallet. Flera meter ovanför kunde han se flera ansikten chockat stirra på honom.
"Va i helvete tror du att du pysslar med?!", skrek han upp till Matilda, den enda som inte oroade sig för honom. I själva verket hade hon inte ens mage nog till att ens se ner i den grav hon just knuffat ner honom i.
"Ett svin som du borde tiga som muren just nu", svarade en osedd källa innan hon steg fram till kanten och sneglade ner på honom. Ragatan! Satmaran! Hon hade ingen rätt att döma honom. Han visste nog allt vad hon själv gjorde bakom ryggen på sin man!
Matilda var rosenrasande. Att han hade mage att stå där och slänga ur sig meningslöst dravel på hennes systers begravning!
Andra kanske bara såg en sörjande änkling, vars fru blivit bortrövad från jordelivet i förtid. Men hon visste allt sanningen. "Gud kunde tydligen inte längre stå ut att vara åtskild från sin mest älskade ängel" hade han sagt. Den jäveln!
Hur kan man stå och säga något sådant, samtidigt som hans älskarinna stod några få meter ifrån honom?! Matilda tackade herren i ovan, tyst för sig själv, för att hennes älskade syster sluppit känna till detta hemska brott.
"Du borde skämmas, ditt jävla kräk", skrek hon ner i gropen och spottade ner på honom.
"Nu får det fan vara nog", skrek Linda till den upprörda kvinnan. "Jag har känt Ellen i så många år och jag vet att hon inte skulle vilja se er bråka på hennes begravning."
Hon kände avsmak över lögnen samma stund som den slank ur. Ellen hade inte bara velat att att de skulle bråka, hon skulle vilja att Matilda slog Henrik sanslös och att hon sedan slet ut hjärtat på Linda.
Linda och Ellen hade varit bästa vänner sedan första året i grundskolan. År ut och år in hade de hållit sams med en mild rivalitet i allt de företog sig. Ellen hade alltid varit den bästa och mest framgångsrika av dem båda.
Ellen hade den bra utbildningen. Det framgångsrika yrket. Den stilige och perfekte maken. Två ljuvliga små barn. Ett hem som såg utklippt ur tidningen 'Hus & Hem'. Allt hon ville ha fick hon. Alltid. Det var inte rättvist!
Men Linda hade vunnit i slutänden. Inte nog med att Ellen hade dött i förtid, Linda hade dessutom lyckats snärja hennes man under en längre tid.
Hon kunde tyvärr inte ta ansvaret för Ellens död. Den vinsten fick den rattfulla bilisten och det krävande yrket Ellen valt.
Tänk bara, om Ellen inte varit tvungen att jobba över ännu en natt? Eller om bilisten inte hade kört bil den natten? Eller om Henrik inte hade varit svag för kvinnor med eldigt rött hår och giftigt gröna ögon?
Linda sköt snabbt undan den hemska tanken och ägnade åter sin fokus på sin omgivning. Det var alldeles tyst på kyrkogården, bortsett från Henriks ansträngda stön i sitt försök att ta sig upp ur graven. Alla stod som fastfrusna i marken och stirrade fram och åter på varandra. Alla hade en klar och tydlig fråga insvetsad i sina pannor; "Vad är det som har hänt egentligen?".
Några män hjälpte Henrik upp ur gropen och de tre ovännerna stirrade hatiskt mot varandra. En ljudlös strid utkämpades mellan dem tills det att Matilda gav upp och stormade iväg.
Henrik och Linda såg på varandra med blickar som sa att de återigen kommit undan med sin hemlighet.
"Va i helvete tror du att du pysslar med?!", skrek han upp till Matilda, den enda som inte oroade sig för honom. I själva verket hade hon inte ens mage nog till att ens se ner i den grav hon just knuffat ner honom i.
"Ett svin som du borde tiga som muren just nu", svarade en osedd källa innan hon steg fram till kanten och sneglade ner på honom. Ragatan! Satmaran! Hon hade ingen rätt att döma honom. Han visste nog allt vad hon själv gjorde bakom ryggen på sin man!
***
Matilda var rosenrasande. Att han hade mage att stå där och slänga ur sig meningslöst dravel på hennes systers begravning!
Andra kanske bara såg en sörjande änkling, vars fru blivit bortrövad från jordelivet i förtid. Men hon visste allt sanningen. "Gud kunde tydligen inte längre stå ut att vara åtskild från sin mest älskade ängel" hade han sagt. Den jäveln!
Hur kan man stå och säga något sådant, samtidigt som hans älskarinna stod några få meter ifrån honom?! Matilda tackade herren i ovan, tyst för sig själv, för att hennes älskade syster sluppit känna till detta hemska brott.
"Du borde skämmas, ditt jävla kräk", skrek hon ner i gropen och spottade ner på honom.
***
"Nu får det fan vara nog", skrek Linda till den upprörda kvinnan. "Jag har känt Ellen i så många år och jag vet att hon inte skulle vilja se er bråka på hennes begravning."
Hon kände avsmak över lögnen samma stund som den slank ur. Ellen hade inte bara velat att att de skulle bråka, hon skulle vilja att Matilda slog Henrik sanslös och att hon sedan slet ut hjärtat på Linda.
Linda och Ellen hade varit bästa vänner sedan första året i grundskolan. År ut och år in hade de hållit sams med en mild rivalitet i allt de företog sig. Ellen hade alltid varit den bästa och mest framgångsrika av dem båda.
Ellen hade den bra utbildningen. Det framgångsrika yrket. Den stilige och perfekte maken. Två ljuvliga små barn. Ett hem som såg utklippt ur tidningen 'Hus & Hem'. Allt hon ville ha fick hon. Alltid. Det var inte rättvist!
Men Linda hade vunnit i slutänden. Inte nog med att Ellen hade dött i förtid, Linda hade dessutom lyckats snärja hennes man under en längre tid.
Hon kunde tyvärr inte ta ansvaret för Ellens död. Den vinsten fick den rattfulla bilisten och det krävande yrket Ellen valt.
Tänk bara, om Ellen inte varit tvungen att jobba över ännu en natt? Eller om bilisten inte hade kört bil den natten? Eller om Henrik inte hade varit svag för kvinnor med eldigt rött hår och giftigt gröna ögon?
Linda sköt snabbt undan den hemska tanken och ägnade åter sin fokus på sin omgivning. Det var alldeles tyst på kyrkogården, bortsett från Henriks ansträngda stön i sitt försök att ta sig upp ur graven. Alla stod som fastfrusna i marken och stirrade fram och åter på varandra. Alla hade en klar och tydlig fråga insvetsad i sina pannor; "Vad är det som har hänt egentligen?".
Några män hjälpte Henrik upp ur gropen och de tre ovännerna stirrade hatiskt mot varandra. En ljudlös strid utkämpades mellan dem tills det att Matilda gav upp och stormade iväg.
Henrik och Linda såg på varandra med blickar som sa att de återigen kommit undan med sin hemlighet.
Bildspråksdikter.
Jag är...
Jag är ett mörker i ditt hjärta
Tom och ödslig som avgrunden i en grotta
Jag är ensamheten personifierad
Det onda som värker i ditt inre
Jag är såret som aldrig läker
Ärret som alltid påminner om det förflutna
Jag är oändlig och odödlig
Som tiden själv, från början till slut
Du är...
Ditt hjärta är kallt som hårdaste is
Ditt sinne svart som havets djup
Ditt leende lika falskt som rävens löften
Ditt hat lika mörkt som Hades rike.
Din sorg är lika tun som nattgammal is
Din falskhet lika giftig som arsenik
Din tröst lika hjälpsam som ett hugg i ryggen
Dina löften lika tomma som din själ.
Du kommer alltid vara ensam som vargen
Du kommer alltid vara tom som urgröpt skal
Du kommer alltid vara skydd som elden
Du kommer alltid vara osynlig som luft.
Du kommer alltid förbli oälskad.
De är...
Han är ljuset i tunneln
Hon är skuggan som följer
De finns vart du än går.
Han skänker värme i kylan
Hon släcker lågan i ditt inre
De strider om ditt själsliv.
Han stöttar dig i dina åtaganden
Hon hånar dina misslyckade försök
De styr dina handlingar för sina egna ändamål.
Han kämpar för ditt välmående
Hon slåss för din undergång
De är ditt samvetes armé.
Jag är ett mörker i ditt hjärta
Tom och ödslig som avgrunden i en grotta
Jag är ensamheten personifierad
Det onda som värker i ditt inre
Jag är såret som aldrig läker
Ärret som alltid påminner om det förflutna
Jag är oändlig och odödlig
Som tiden själv, från början till slut
Du är...
Ditt hjärta är kallt som hårdaste is
Ditt sinne svart som havets djup
Ditt leende lika falskt som rävens löften
Ditt hat lika mörkt som Hades rike.
Din sorg är lika tun som nattgammal is
Din falskhet lika giftig som arsenik
Din tröst lika hjälpsam som ett hugg i ryggen
Dina löften lika tomma som din själ.
Du kommer alltid vara ensam som vargen
Du kommer alltid vara tom som urgröpt skal
Du kommer alltid vara skydd som elden
Du kommer alltid vara osynlig som luft.
Du kommer alltid förbli oälskad.
De är...
Han är ljuset i tunneln
Hon är skuggan som följer
De finns vart du än går.
Han skänker värme i kylan
Hon släcker lågan i ditt inre
De strider om ditt själsliv.
Han stöttar dig i dina åtaganden
Hon hånar dina misslyckade försök
De styr dina handlingar för sina egna ändamål.
Han kämpar för ditt välmående
Hon slåss för din undergång
De är ditt samvetes armé.
Onomatopoesi.
Vvvroooom
tuttututut
Grniiiiii
"Fick du ditt körkort i ett flingpaket eller?!"
Tuuuut
Vvvrrrooooom
Krsch
Kabooom!
tuttututut
Grniiiiii
"Fick du ditt körkort i ett flingpaket eller?!"
Tuuuut
Vvvrrrooooom
Krsch
Kabooom!
Detaljer.
Han vaknade av en sprängande värk i huvudet. Som ett glödande band slöt sig smärtan runt hans huvud och han stönade tungt när han försökte massera bort den.
Han borde inte ha druckit så mycket under gårdagens gille. Efter så många år borde han veta bättre än att hälla i sig kopiösa mängder av det starka mjödet.
Någonstans i den stora salen grymtade någon till. Han kände igen tonen och visste att det var hans bror som gjort lätet. Om han ansträngde synen kunde han nätt och jämt urskilja broderns stora form i sovbänken fem rader bort.
Han såg mot dem stora dubbeldörrarna och kunde se springor av gryningens ljus genom det gamla träet. Det var dags att förbättra långhuset igen. Man kunde känna stanken av det gamla höet på taket och alltför många sprickor täckte fasaden.
Ett svagt tassande hördes när någon steg upp från sin bädd. Han följde flickan med blicken när hon sprang ut och in genom solstrålarna som korsade salen. Det var ett av dem äldre barnen, Tilda hade han för sig hon hette. Hennes gyllenblonda hår återspeglade ljuset likt vattenytan på en porlande bäck. Han följde henne tills hon slukades av det kraftiga skenet som omslöt henne när hon öppnade den ena dörren och slank ut.
Han uppmärksammade plötsligt hur otroligt varmt och kvavt det var i långhuset. Han suckade vid tanken på ännu en viktig uppgift att se över; bygga ett andra långhus så att färre bodde i detta. Det blev inte heller svalare av att nattens brasa fortfarande var vid liv. Dess rödaktiga sken lyste upp kropparna som sov runt omkring den. En del på grund av bristen på sovbänkar och andra för att de druckit för mycket under kvällen.
Han satte sig upp i bädden och gned den sista sömnen ur ögonen. Han lät blicken följa raderna av sovbänkar och noterade lätt roat vem som somnat med vem. Han skulle göra sitt bästa att gratulera Emil senare, som äntligen lyckats snärja den fagra Frid. Som han kämpat och nu låg hon där på hans starka arm med ett nöjt leende på läpparna.
Försiktigt klev han över dem sovande kropparna utspridda på golvet. Matrester och mjödhorn låg utspridda över golvet och gjorde det svårt att ljudlöst slinka ut ur byggnaden. När han äntligen närmade sig dörren hörde han rörelser bakom sig och gäspningar utspridda i huset avslöjade att han inte varit den enda som legat och dragit sig lite extra den här morgonen innan dagens jobb började.
Han borde inte ha druckit så mycket under gårdagens gille. Efter så många år borde han veta bättre än att hälla i sig kopiösa mängder av det starka mjödet.
Någonstans i den stora salen grymtade någon till. Han kände igen tonen och visste att det var hans bror som gjort lätet. Om han ansträngde synen kunde han nätt och jämt urskilja broderns stora form i sovbänken fem rader bort.
Han såg mot dem stora dubbeldörrarna och kunde se springor av gryningens ljus genom det gamla träet. Det var dags att förbättra långhuset igen. Man kunde känna stanken av det gamla höet på taket och alltför många sprickor täckte fasaden.
Ett svagt tassande hördes när någon steg upp från sin bädd. Han följde flickan med blicken när hon sprang ut och in genom solstrålarna som korsade salen. Det var ett av dem äldre barnen, Tilda hade han för sig hon hette. Hennes gyllenblonda hår återspeglade ljuset likt vattenytan på en porlande bäck. Han följde henne tills hon slukades av det kraftiga skenet som omslöt henne när hon öppnade den ena dörren och slank ut.
Han uppmärksammade plötsligt hur otroligt varmt och kvavt det var i långhuset. Han suckade vid tanken på ännu en viktig uppgift att se över; bygga ett andra långhus så att färre bodde i detta. Det blev inte heller svalare av att nattens brasa fortfarande var vid liv. Dess rödaktiga sken lyste upp kropparna som sov runt omkring den. En del på grund av bristen på sovbänkar och andra för att de druckit för mycket under kvällen.
Han satte sig upp i bädden och gned den sista sömnen ur ögonen. Han lät blicken följa raderna av sovbänkar och noterade lätt roat vem som somnat med vem. Han skulle göra sitt bästa att gratulera Emil senare, som äntligen lyckats snärja den fagra Frid. Som han kämpat och nu låg hon där på hans starka arm med ett nöjt leende på läpparna.
Försiktigt klev han över dem sovande kropparna utspridda på golvet. Matrester och mjödhorn låg utspridda över golvet och gjorde det svårt att ljudlöst slinka ut ur byggnaden. När han äntligen närmade sig dörren hörde han rörelser bakom sig och gäspningar utspridda i huset avslöjade att han inte varit den enda som legat och dragit sig lite extra den här morgonen innan dagens jobb började.
Proust.
Lådan stor framför mig på köksbordet. Så liten, men ack så viktig.
Det är svårt att tänka sig att en hel persons liv kan finnas i en skokartong. Är det allt vi är? Allt som varit viktigt för oss, allt vi gjort? Det är en otrevlig känsla som jag genast skjuter bort från mitt medvetande. Man måste älska jagets försvarsmekanismer.
Jag lyfter bort locket och sveper med blicken över innehållet. Det som framför allt annat drar till sig min uppmärksamhet är en liten slät sten med en nyckelpiga av trä. Jag kan knappt tro att hon sparade den i alla dessa år!
Jag minns när vi gjorde stensamlingen. Bak på den tiden när vi fortfarande stod varandra nära. Innan hon blev gammal och vresig. Innan jag började bryta mig loss från hennes kontroll. En tid fylld av lyckliga stunder och kopiösa mängder kärlek.
Vi började vår dag tidigt med att gå ner till stranden. Jag fick köpa mig min favoritglass och tillsammans letade vi upp dem stenar som var finast. Min far var på gränsen till ett vredesutbrott när han såg hur vi släpat in en påse fylld med vad han kallade ”naturens avfall”. Vi däremot kallade det för pyssel.
Vi tvättade stenarna under sång och skratt och penslade på lack för att ge dem en fin yta. Sen var det bara att klistra på vad man nu än kände för. Jag fick så klart inte använda limpistolen. Vilket är förståeligt då jag var tvungen att använda båda händerna för att kunna trycka ut en liten droppe av det hett smälta klistret.
Den som min mor sparat i alla dessa år är just den jag i smyg gjorde åt henne med texten ”älskade mamma” med krokiga, felvända bokstäver. Med darriga händer lägger jag tillbaka stenen där jag tog den och går istället över till en miniatyrask som min mormor gjorde åt sin dotters dockor. Jag vet redan vad som finns däri men måste likväl öppna behållaren och ta fram innehållet.
Den blonda och chockerande lena locken lägger sig likt pollen på en blomma. Jag skrattar tyst åt minnet då jag klippte av den här locken. Mor var så otroligt rasande på mig!
Jag hade långt, ljuvligt hår som barn. Så pass långt att andra barn retade mig för att jag kunde använda mitt hår istället för pappet på toaletten. En dag bestämde jag mig för att jag ville leka med saxen. Jag hade ju sett min mor använda en så många gånger när hon toppat mitt hår – så varför skulle inte jag kunna göra det med? När min mor hittade mig låg halva sidan av mitt hår på golvet vid mina fötter och jag sken upp som en sol när jag frågade om hon tyckte det blev fint.
Var gång min mor berättade om den händelsen avslutade hon alltid med en suck. Hon berättade hur hon hade velat skrika och kasta saker omkring sig i ren frustration. Men istället hade hon bara lagt huvudet på sidan och leende svarat ”ja, lilla gumman, du ser jättefin ut”.
Jag sitter och leker med hårlocken undertiden jag låter mitt medvetande sväva utmed tidens gång. Det är svårt att acceptera att något så fint som den relationen mellan mor och dotter vi hade tilläts tyna bort över små bagateller. Än svårare att det nu är för sent att göra något åt saken.
Med en sista tanke på hennes leende lägger jag ifrån mig lådan med saker min mor hållit kärt under sin livstid och stänger dörren till gamla minnen som väcker onda känslor.
Det är svårt att tänka sig att en hel persons liv kan finnas i en skokartong. Är det allt vi är? Allt som varit viktigt för oss, allt vi gjort? Det är en otrevlig känsla som jag genast skjuter bort från mitt medvetande. Man måste älska jagets försvarsmekanismer.
Jag lyfter bort locket och sveper med blicken över innehållet. Det som framför allt annat drar till sig min uppmärksamhet är en liten slät sten med en nyckelpiga av trä. Jag kan knappt tro att hon sparade den i alla dessa år!
Jag minns när vi gjorde stensamlingen. Bak på den tiden när vi fortfarande stod varandra nära. Innan hon blev gammal och vresig. Innan jag började bryta mig loss från hennes kontroll. En tid fylld av lyckliga stunder och kopiösa mängder kärlek.
Vi började vår dag tidigt med att gå ner till stranden. Jag fick köpa mig min favoritglass och tillsammans letade vi upp dem stenar som var finast. Min far var på gränsen till ett vredesutbrott när han såg hur vi släpat in en påse fylld med vad han kallade ”naturens avfall”. Vi däremot kallade det för pyssel.
Vi tvättade stenarna under sång och skratt och penslade på lack för att ge dem en fin yta. Sen var det bara att klistra på vad man nu än kände för. Jag fick så klart inte använda limpistolen. Vilket är förståeligt då jag var tvungen att använda båda händerna för att kunna trycka ut en liten droppe av det hett smälta klistret.
Den som min mor sparat i alla dessa år är just den jag i smyg gjorde åt henne med texten ”älskade mamma” med krokiga, felvända bokstäver. Med darriga händer lägger jag tillbaka stenen där jag tog den och går istället över till en miniatyrask som min mormor gjorde åt sin dotters dockor. Jag vet redan vad som finns däri men måste likväl öppna behållaren och ta fram innehållet.
Den blonda och chockerande lena locken lägger sig likt pollen på en blomma. Jag skrattar tyst åt minnet då jag klippte av den här locken. Mor var så otroligt rasande på mig!
Jag hade långt, ljuvligt hår som barn. Så pass långt att andra barn retade mig för att jag kunde använda mitt hår istället för pappet på toaletten. En dag bestämde jag mig för att jag ville leka med saxen. Jag hade ju sett min mor använda en så många gånger när hon toppat mitt hår – så varför skulle inte jag kunna göra det med? När min mor hittade mig låg halva sidan av mitt hår på golvet vid mina fötter och jag sken upp som en sol när jag frågade om hon tyckte det blev fint.
Var gång min mor berättade om den händelsen avslutade hon alltid med en suck. Hon berättade hur hon hade velat skrika och kasta saker omkring sig i ren frustration. Men istället hade hon bara lagt huvudet på sidan och leende svarat ”ja, lilla gumman, du ser jättefin ut”.
Jag sitter och leker med hårlocken undertiden jag låter mitt medvetande sväva utmed tidens gång. Det är svårt att acceptera att något så fint som den relationen mellan mor och dotter vi hade tilläts tyna bort över små bagateller. Än svårare att det nu är för sent att göra något åt saken.
Med en sista tanke på hennes leende lägger jag ifrån mig lådan med saker min mor hållit kärt under sin livstid och stänger dörren till gamla minnen som väcker onda känslor.
Dagsverser.
Ett, två ,tre
drick bara te
för kaloririka drycker är så passé.
Fyra, fem, sex
bara äta hundkex
för det står det i dietbokens index.
Sju, åtta, nio
banta dig ner till trettio
och hoppas att du en dag är lika mager
som Mio min Mio.
---
Se dem små trollen,
som springer efter bollen.
Vuxna män,
som leker än.
Vad som börjat som sällskapslek,
är nu en form av hatkärlek.
Först glada lagmål,
följt av blodiga slagsmål.
Tjocka magar fulla av öl,
mycket leda, bråk och bröl.
Blodigt allvar det plötsligt är,
tills polisen lyckas hålla dem isär.
drick bara te
för kaloririka drycker är så passé.
Fyra, fem, sex
bara äta hundkex
för det står det i dietbokens index.
Sju, åtta, nio
banta dig ner till trettio
och hoppas att du en dag är lika mager
som Mio min Mio.
---
Se dem små trollen,
som springer efter bollen.
Vuxna män,
som leker än.
Vad som börjat som sällskapslek,
är nu en form av hatkärlek.
Först glada lagmål,
följt av blodiga slagsmål.
Tjocka magar fulla av öl,
mycket leda, bråk och bröl.
Blodigt allvar det plötsligt är,
tills polisen lyckas hålla dem isär.
Spegeln.
En mörk gestalt stirrar tillbaka på mig. De mörka cirklarna under ögonen får dem att se mer insjunka i ansiktet är vanligt och personen ser mycket äldre ut än vad denne egentligen är.
Man skulle lätt kunna tro att rynkorna vid ögonens yttre kanter är spår efter många glada stunder och leenden. Men skårorna mellan ögonbrynen krossar skenbilden. Ett nät av oro täcker ansiktet och ger sken av många års grubbel.
Personen försöker le mot mig men det får mig att snarare rygga undan. År av dåliga kostvanor har satt sina spår på tänderna och bristen på god munhygien skulle få det lortigaste svinet att dofta som en nyplockad bukett rosor.
Jag vill fråga personen vad som tärt så på denne men avstår. Varför fråga något som är så tydligt? Ryggen är kraftigt böjd av antingen tungt arbete eller lång tid av dålig hållning. Kanske till och med både och?
Jag kan inte fråga om varelsen har en partner heller för detta är utan tvekan tydligt med. Vem skulle vilja ha en magert skellett med minimal muskulatur och än mindre fett?
Varje gång varelsen besöker en frisörsalong ber denne om att få den mest moderna frisyr som finns på marknaden för stunden. Frisören nickar och sätter igång med sitt arbete. ”Det klär dig perfekt”, säger han och tar emot en stor summa pengar för konstverket.
När jag nu studerar det välansade håret funderar jag på om frisören är blind för håret tycks vara stulet från en mycket mer attraktiv person.
Jag räds för att sänka blicken längre neråt men den underliga kroppsbehåringen sliter till sig min uppmärksamhet. Platser där behåring är vanlig är kala och där hår inte ska finnas är där små mattor av det. Man skulle kunna tänka sig att det åtminstone skulle vara jämt och fint, men icke. Håret växer i små grupperingar av tio strån.
Tack vare den ovanliga men glesa behåringen döljs inte kroppens fel. En ung person ska inte ha så mycket hängig hud på kroppen. Brösten ligger som tomma läderpåsar mot bröstkorgen och magen hänger som en uttömd ballong.
Om jag inte hade vetat bättre skulle jag tro att varelsen en gång varit överdrivet fet och genomgått en massiv fettsugning. Men jag vet att personen är naturligt mager, för varelsen är jag.
Man skulle lätt kunna tro att rynkorna vid ögonens yttre kanter är spår efter många glada stunder och leenden. Men skårorna mellan ögonbrynen krossar skenbilden. Ett nät av oro täcker ansiktet och ger sken av många års grubbel.
Personen försöker le mot mig men det får mig att snarare rygga undan. År av dåliga kostvanor har satt sina spår på tänderna och bristen på god munhygien skulle få det lortigaste svinet att dofta som en nyplockad bukett rosor.
Jag vill fråga personen vad som tärt så på denne men avstår. Varför fråga något som är så tydligt? Ryggen är kraftigt böjd av antingen tungt arbete eller lång tid av dålig hållning. Kanske till och med både och?
Jag kan inte fråga om varelsen har en partner heller för detta är utan tvekan tydligt med. Vem skulle vilja ha en magert skellett med minimal muskulatur och än mindre fett?
Varje gång varelsen besöker en frisörsalong ber denne om att få den mest moderna frisyr som finns på marknaden för stunden. Frisören nickar och sätter igång med sitt arbete. ”Det klär dig perfekt”, säger han och tar emot en stor summa pengar för konstverket.
När jag nu studerar det välansade håret funderar jag på om frisören är blind för håret tycks vara stulet från en mycket mer attraktiv person.
Jag räds för att sänka blicken längre neråt men den underliga kroppsbehåringen sliter till sig min uppmärksamhet. Platser där behåring är vanlig är kala och där hår inte ska finnas är där små mattor av det. Man skulle kunna tänka sig att det åtminstone skulle vara jämt och fint, men icke. Håret växer i små grupperingar av tio strån.
Tack vare den ovanliga men glesa behåringen döljs inte kroppens fel. En ung person ska inte ha så mycket hängig hud på kroppen. Brösten ligger som tomma läderpåsar mot bröstkorgen och magen hänger som en uttömd ballong.
Om jag inte hade vetat bättre skulle jag tro att varelsen en gång varit överdrivet fet och genomgått en massiv fettsugning. Men jag vet att personen är naturligt mager, för varelsen är jag.
Introduktion.
Liten som en myra springer jag fram och tillbaka genom lägenheten. Allt ska alltid ligga på sin rätta plats och gud nåde den som förstör mitt superbt utarbetade system. På mitt rum kan man finna flera färgglada plastmappar där bilder jag ritat är noggrant sorterade efter specifika kategorier och i exakt den ordning de blivit skapade.
Den som känner mig skulle utan tvekan beskriva mig som en snäll och nätt person. Alltid lika trevlig och artig mot alla. Detta kan mycket väl stämma, fram tills det att någon förstör det jag spenderat timmar med att arrangera. Då blir den lilla ängeln en demon och hela helvetet har blivit utlöst. Något min inneboende får veta av var gång han lägger en film på fel plats i vår gemensamma samling.
Den som känner mig skulle utan tvekan beskriva mig som en snäll och nätt person. Alltid lika trevlig och artig mot alla. Detta kan mycket väl stämma, fram tills det att någon förstör det jag spenderat timmar med att arrangera. Då blir den lilla ängeln en demon och hela helvetet har blivit utlöst. Något min inneboende får veta av var gång han lägger en film på fel plats i vår gemensamma samling.
Pavlov & klassisk betingning.
Ryska Ivan Pavlov, som gav grunden för nya tankar inom behaviorismen, var grundaren till inlärningssättet klassisk betingning.
Han tog hjälp av hundar för att se om nervsystemet påverkade matsmältningen, något han senare fick Nobelpris för.
Experimentet gick till som så att man mätte salivproduktionen direkt från hundens spottkörtel när denne fick mat. Maten, som klassades som en signal kallade Pavlov för stimulus (S) och saliven var responsen (R).
Man förde sedan in en ny stimulus i formen av en ringsignal som ljöd strax innan maten kom. Efter att ha återupprepat detta ett antal gånger började hunden producera saliv redan när signalen ljöd.
Pavlov kallade då maten för obetingad stimulus (OS) och saliven kallades för obetingad respons (OR). Ringsignalen kallade han för betingad stimulus (BS) och saliven som producerade på grund av ringsignalen kallades för betingad respons (BR).
Detta kan man ställa upp på ett ganska simpelt sätt:
Fas 1: OS framkallar OR (maten får hunden att producera saliv).
Fas 2: Maten blir sedan förknippad med en ringsignal, som ursprungligen var en neutral stimulus.
Fas 3: BS framkallar BR (ringsignalen får hunden att producera saliv).
Med andra ord hade ni hunden blivit manipulerad att stimulera saliv utan att maten ens blivit presenterad.
Pavlov slog därmed fast att människor och djur har en mekanism som alltid funnits inom dem. Att en ursprungligen neutral stimulus kan förknippas med en speciell respons efter betingning.
Ett exempel på detta är att man kan förknippa en känsla med en låt. Eller en doft med en person. Jag till exempel ogillade en artist och hennes låtar, musiken gav mig inget. Men min åsikt ändrades när mannen jag hade känslor för ständigt lyssnade på artisten. Efter ett tag började jag också lyssna på hennes låtar då de fick mig att tänka på honom.
Experimentet har varierats efterhand.
Pavlov testade bland annat att ta bort betingningen han skapat hos hunden. Man lät ringsignalen ljuda utan att maten kom vilket ledde till att hunden slutade producera saliv efter att detta återupprepats ett x antal gånger.
Man testade även om man kunde koppla ihop en betingad stimulus med en ny. Hunden var betingad med ringsignalen, det vill säga, att hunden producerade saliv när signalen ljöd. Man lät sedan en ljussignal lysa samtidigt som ringningen. Efter att detta återupprepats några gånger började hunden producera saliv när endast ljussignalen förekom.
Detta kallade Pavlov för betingning av andra graden. Med fortsatta experiment lyckades man komma upp till tredje graden med djur.
Man lärde även hunden diskriminera. Man lät olika ringsignaler ljuda, vissa när maten kom, andra när det uteblev. Till slut lärde sig hunden skilja mellan ljuden och producerade bara saliv när den rätta signalen ljöd.
Hunden fick även lära sig generalisera genom att man presenterade en cirkelrund figur i samband med maten. Efter att detta återupprepats flertalet gånger började hunden producera saliv när en cirkel visades.
Då presenterade man en ellips för hunden och denne fortsatte producera saliv. Hunden kunde med andra ord generalisera från en cirkel till cirkelliknande figurer.
Pavlovs assistenter tog experimentet vidare och försökte lära hunden skilja mellan en cirkel och ellips. Detta gjorde man genom att bara ge mat när cirkeln visades och inte vid ellipsen. Efterhand lärde sig hunden skilja dem åt.
Man började då låta ellipserna likna cirklar alltmer. När ellipsens längd och bredd förehöll sig som åtta till nio tog experimentet slut. Hunden kunde inte längre diskriminera formerna och bröt därmed ihop, ylade och försökte komma loss.
Detta kallade Pavlov därefter för experimentell neuros. Han menade på att det skedde en kollision mellan excitation (upphetsning) och inhibition (dämpning) och orsakade därför kollapsen. Istället för att reaktionerna samarbetade blev det en kollision.
Enligt Pavlov skulle detta bli grundmönstret för mänskliga psykiska störningar. Likaså skulle hundens behandling spela stor roll för människor. Man gjorde hunden frisk igen genom att använda psykofarmaka, det vill säga medicin som påverkar nervsystemet, tillsammans med terapi. Det hade lovande resultat när det gällde behandlingen av vissa mänskliga neuroser.
Pavlovs stimulus- och responstermer blev även ett slags objektiv mätbar psykologi som först och främst skulle användas på djur.
Andra forskare har sedan dess försökt tillämpa metoderna på människor. Det vill säga, man har försökt manipulera människor med hjälp av klassisk betingning. Detta har väckt starka känslor och har tagits upp inom skönlitteraturen vid flertalet tillfällen.
Visst är det egentligen en skrämmande tanke; att någon till exempel skulle kunna få dig att avsky något du tidigare älskat. Man kan fråga sig om det är en makt någon egentligen borde ha.
Han tog hjälp av hundar för att se om nervsystemet påverkade matsmältningen, något han senare fick Nobelpris för.
Experimentet gick till som så att man mätte salivproduktionen direkt från hundens spottkörtel när denne fick mat. Maten, som klassades som en signal kallade Pavlov för stimulus (S) och saliven var responsen (R).
Man förde sedan in en ny stimulus i formen av en ringsignal som ljöd strax innan maten kom. Efter att ha återupprepat detta ett antal gånger började hunden producera saliv redan när signalen ljöd.
Pavlov kallade då maten för obetingad stimulus (OS) och saliven kallades för obetingad respons (OR). Ringsignalen kallade han för betingad stimulus (BS) och saliven som producerade på grund av ringsignalen kallades för betingad respons (BR).
Detta kan man ställa upp på ett ganska simpelt sätt:
Fas 1: OS framkallar OR (maten får hunden att producera saliv).
Fas 2: Maten blir sedan förknippad med en ringsignal, som ursprungligen var en neutral stimulus.
Fas 3: BS framkallar BR (ringsignalen får hunden att producera saliv).
Med andra ord hade ni hunden blivit manipulerad att stimulera saliv utan att maten ens blivit presenterad.
Pavlov slog därmed fast att människor och djur har en mekanism som alltid funnits inom dem. Att en ursprungligen neutral stimulus kan förknippas med en speciell respons efter betingning.
Ett exempel på detta är att man kan förknippa en känsla med en låt. Eller en doft med en person. Jag till exempel ogillade en artist och hennes låtar, musiken gav mig inget. Men min åsikt ändrades när mannen jag hade känslor för ständigt lyssnade på artisten. Efter ett tag började jag också lyssna på hennes låtar då de fick mig att tänka på honom.
Experimentet har varierats efterhand.
Pavlov testade bland annat att ta bort betingningen han skapat hos hunden. Man lät ringsignalen ljuda utan att maten kom vilket ledde till att hunden slutade producera saliv efter att detta återupprepats ett x antal gånger.
Man testade även om man kunde koppla ihop en betingad stimulus med en ny. Hunden var betingad med ringsignalen, det vill säga, att hunden producerade saliv när signalen ljöd. Man lät sedan en ljussignal lysa samtidigt som ringningen. Efter att detta återupprepats några gånger började hunden producera saliv när endast ljussignalen förekom.
Detta kallade Pavlov för betingning av andra graden. Med fortsatta experiment lyckades man komma upp till tredje graden med djur.
Man lärde även hunden diskriminera. Man lät olika ringsignaler ljuda, vissa när maten kom, andra när det uteblev. Till slut lärde sig hunden skilja mellan ljuden och producerade bara saliv när den rätta signalen ljöd.
Hunden fick även lära sig generalisera genom att man presenterade en cirkelrund figur i samband med maten. Efter att detta återupprepats flertalet gånger började hunden producera saliv när en cirkel visades.
Då presenterade man en ellips för hunden och denne fortsatte producera saliv. Hunden kunde med andra ord generalisera från en cirkel till cirkelliknande figurer.
Pavlovs assistenter tog experimentet vidare och försökte lära hunden skilja mellan en cirkel och ellips. Detta gjorde man genom att bara ge mat när cirkeln visades och inte vid ellipsen. Efterhand lärde sig hunden skilja dem åt.
Man började då låta ellipserna likna cirklar alltmer. När ellipsens längd och bredd förehöll sig som åtta till nio tog experimentet slut. Hunden kunde inte längre diskriminera formerna och bröt därmed ihop, ylade och försökte komma loss.
Detta kallade Pavlov därefter för experimentell neuros. Han menade på att det skedde en kollision mellan excitation (upphetsning) och inhibition (dämpning) och orsakade därför kollapsen. Istället för att reaktionerna samarbetade blev det en kollision.
Enligt Pavlov skulle detta bli grundmönstret för mänskliga psykiska störningar. Likaså skulle hundens behandling spela stor roll för människor. Man gjorde hunden frisk igen genom att använda psykofarmaka, det vill säga medicin som påverkar nervsystemet, tillsammans med terapi. Det hade lovande resultat när det gällde behandlingen av vissa mänskliga neuroser.
Pavlovs stimulus- och responstermer blev även ett slags objektiv mätbar psykologi som först och främst skulle användas på djur.
Andra forskare har sedan dess försökt tillämpa metoderna på människor. Det vill säga, man har försökt manipulera människor med hjälp av klassisk betingning. Detta har väckt starka känslor och har tagits upp inom skönlitteraturen vid flertalet tillfällen.
Visst är det egentligen en skrämmande tanke; att någon till exempel skulle kunna få dig att avsky något du tidigare älskat. Man kan fråga sig om det är en makt någon egentligen borde ha.
Asch & Milgram.
Solomon Asch utförde ett experiment under 1940-talet. Han samlade ihop en grupp på mellan sju och nio personer. De fick se två bilder, den ena hade tre olika långa linjer och den andra bilden föreställde en kortare linje. De blev frågade vilken av dem tre linjerna på bild nummer ett som var lika lång som den ensamma linjen på den andra bilden. Alla utom en av personerna hade redan fått veta det rätta svaret innan experimentet började.
Uppgiften i sig var väldigt lätt och därför var felprocenten i normala fall under en procent. Men vad Asch var ute efter var inte det rätta svaret, det var försökspersonens agerande. Huruvida försökspersonen gav vika för grupptryck.
Försökspersonen, som jag hädanefter kommer kalla för FP, blev placerad så att denne skulle svara näst sist på frågan, efter att ha hört dem andras svar.
De första gångerna svarade de övriga i gruppen rätt på frågan, för att FP inte skulle bli misstänksam. Sedan började de medvetet peka ut en annan linje som den rätta istället.
Experimentet upprepades med flera försökspersoner, för att få ett bredare resultat. Efteråt fick man veta att omkring en fjärdedel var självständiga och följde sitt eget omdöme. Lika många gav vika för grupptrycket och resterande gav vika någon enstaka gång.
De konforma (de som gav vika för grupptrycket) gav sedan olika anledningar till deras agerande när de intervjuades efteråt. En del påstod att deras ögon hade felat. För inte kunde alla andra ha haft fel.
Andra menade på att de tyckte att de själva hade haft rätt men att de inte ville vara avvikare och därmed höll med dem andra i gruppen istället.
Det märkliga med resultatet är att de föll för grupptrycket trots att där inte fanns några hot med i bilden.
Experimentet har varierats vid andra tillfällen. Bland annat har man försökt se om det gör någon skillnad om FP har en bundsförvant.
FP var först ensam om sin uppfattning. Sedan fick denne en bundsförvant som för FP gett ett riktigt svar. Det visade sig att antalet självständiga FP ökade kraftigt när man fick en bundsförvant. Än mer när man hade två. Dock ökade inte självständigheten mer efter det.
Experimentet visade därmed att det är viktigt för personer att ha åtminstone en liten grupp som står bakom en. Annars vågar man inte stå för sin egen åsikt.
En annan variation var när man undersökte förändringen när man presenterade en belöning. Svara rätt och du belönas.
Konformiteten minskade och självständigheten ökade, så länge uppgiften var lätt. När den var svårare och när man hade mer att förlora slutade fler lita på sitt eget omdöme och styrdes av dem andra.
Det är ett ytterst intressant experiment, men det har fått en del kritik. Man har bland annat påstått att det inte går att jämföra med en verklig situation. De menar på att människans åsikter och värderingar sitter djupare än ens uppfattning om olika linjers längd.
Då kan man fråga sig hur det kommer sig att så många gav vika för grupptrycket, när de inte hade något att förlora på att stå fast på sin egen åsikt.
Man menade även på att det vore intressantare om experimentet gällde folks åsikter. Till exempel om dödsstraff, fri abort eller politik. Då det är starkare åsikter menade man på att försökspersonerna inte skulle ge vika lika lätt.
Men är det riktigt så egentligen? Man har mindre att riskera om man sätter sig emot en experimentgrupp. Än om man till exempel gör det bland vänner eller arbetskamrater. Under experimentet fanns inga hot eller risker. Men bland bekanta finns där alltid en risk för till exempel utfrysning.
Psykologiprofessorn Stanley Milgram utförde en försöksserie under 1960-talet som senare blivit en klassiker.
Det var ett lydnadsexperiment där man undersökte hur långt man kunde få vanliga människor att gå när det kom till att tillfoga andra smärta. Samt hur stor betydelse en auktoritet hade.
Det hela började med att Milgram skickade ut en annons efter frivilliga personer som kunde tänka sig delta en timme i ett inlärningspsykologiskt experiment för fyra dollar.
Försökspersonerna fick först veta att undersökningen gällde att se vilken inlärningseffekt bestraffning hade. De fick veta att de skulle använda sig av elektriska stötar under experimentets gång.
En arrangerad lottning utfördes där försökspersonerna fick rollen som ”lärare”. De fick då känna på hur en 45-voltstöt kändes.
De som fick vara ”elever” var egentligen i förväg invigda personer som blivit tränade till att kunna simulera smärta.
När eleven presenterades för läraren (FP) var det denne som fick spänna fast testpersonens arm vid den så kallade ”chockgeneratorn”, den maskin som skulle ge stötarna.
Därefter gick läraren in i ett annat rum och ställde frågor till eleven. Det var inget svårt utan eleven skulle bara minnas enkla ordpar. Läraren blev instruerad att ge en elstöt vid varje felsvar och öka styrkan för var gång. I rummet med läraren var där en auktoritär iklädd en grå rock och som uppträdde väldigt säkert. Detta var alltså försöksledaren.
Läraren kunde se på en panel en strömbrytare med olika voltstyrkor från 15 till 450 Volt. Spänningen var också tryckt där i ord. Det började med Lätt stöt, gick vidare till Ganska lätt, och så vidare. Sedan gick det över till Ytterst våldsam stöt, sedan Fara: svår stöt. Därefter fanns där fyra spakar som bara var markerade med XXX.
Eleven, som egentligen inte kände några stötar alls, hade blivit instruerad att vid 75 Volt börja stöna. Vid 150 Volt skulle han be om att få slippa. Vid 180 skulle han skrika att han inte står ut mer. Vid 300 skulle han skrika i ångest att han inte tänkte svara på fler frågor och vid 33 skulle man varken höra skrik eller svar.
Läraren vände sig under testets gång flertalet gånger mot försöksledaren för att fråga om denne borde avbryta experimentet. Auktoriteten svarade då med korta svar i stil med ”Det är absolut väsentligt att ni fortsätter” eller ”Ni har inget val, ni måste fortsätta”.
Resultatet var chockerande. Hela 62 % av dem 40 försökspersonerna som agerade lärare fullföljde experimentet. De fortsatte med andra ord ge eleven stötar trots att denne både skrek av ångest och bad om att få avbryta testet.
Men gjorde även variationer av testet. Bland annat lät man eleven komma närmre läraren genom att låta denne vara synlig. Då minskade lydnaden hos läraren till 40 %.
Men gjorde det än svårare när man sa till läraren att pressa ner elevens arm mot bordsskivan när stötarna gavs. Då sjönk lydnaden ytterligare till 30 %.
Det var med andra ord svårare för en del att fortsätta när man kunde se sitt offer och än svårare om man var tvungen att tvinga eleven genomgå sådan smärta.
Man testade även att föra in ytterligare två lärare. Dessa var redan införstådda med experimentet och hade i uppgift att uppmuntra försökspersonen att avbryta testet.
Detta resulterade i att endast 10 % fortsatte, trots uppmaningarna att avbryta.
Efter experimentet fick läraren veta att eleven egentligen inte tillfogats någon smärta, att det hela hade varit arrangerat.
När man senare intervjuade dem ”lydiga” om deras reaktioner under testet gavs olika anledningar.
Vanligast var att läraren inte var ansvarig för smärtan som tillfogades. Det hela var försöksledarens fel eftersom det var denne som gav ordern.
En del ansåg att experimentet och försöksverksamheten var något opersonligt som helt enkelt bara ”måste fortsätta”.
Enligt en del gjorde de det för den ”goda sakens” skull. De agerade helt enkelt för vetenskapens skull.
Ytterligare några började nedvärdera den ”dumma” eleven. De menade på att eleven ”förtjänade” att bli straffad för att denne inte kunde svara rätt.
Så varför löd så många egentligen, trots att vissa visste att eleven potentiellt kunde dö av stötarna?
Tester som Milgram tidigare utfört visade att det inte var på grund av sadism. Inte heller kunde han se en koppling mellan varken lön, ålder, yrke eller utbildning.
Det var troligen på grund av inre psykiska faktorer, men Milgram fann dem aldrig. Han menade istället på att det var på grund av auktoriteten.
Han gjorde ytterligare variationer i testet där han använde två auktoriteter inne hos läraren som skulle vara oense med varandra. Detta resulterade i att läraren slutade lyda.
Milgram menade då på att personen behöver en klar och tydlig ledare för att fortsätta lyda.
Så klart blev även detta experiment kritiserat.
Man menade bland annat på att experimentet var oetiskt. Att man skadat och manipulerat försökspersonerna.
Detta avfärdade Milgram dock då försökspersonerna själva berättat för honom att de var tacksamma för vad de utsatts för. Det gav dem en tankeställare.
En annan kritik var att man inte kunde applicera resultatet i det verkliga livet. De menade på att det är svårare att tortera en person än att dra i en spak som ger stötar.
Detta är troligen sant. Det lär vara betydligt svårare. Men sen och andra sidan är tortyr inget ovanligt under krig. Även om det kanske inte är den ända faktorn så lär auktoritet åtminstone spela en viss roll i ett sådant scenario. Speciellt då olydnad inom militären kan leda till avrättning.
Så, vad säger dessa experiment oss nu, när vi fått fram bakgrunden av dem båda?
Dels har vi fått veta att grupptryck är starkt oavsett om där finns hot eller belöningar med. Med andra ord är vi rädda för att vara avvikare och vi ogillar att hamna på ond fot med andra.
Vi har även fått veta att en auktoritär har stor makt över oss, speciellt när det kommer till lydnad. Något som inte borde chockera någon egentligen. Man behöver bara tänka tillbaka till sin tid i skolan.
I skolan är det läraren och rektorn som är auktoriteter och eleverna lyder dessa. Man får en läxa av läraren att göra hemma på helgen och man gör den.
På arbetsplatsen kan man också se det. Säger chefen att man ska göra något så gör man det, oftast utan att ifrågasätta ordern.
Vi har även lärt oss att man lätt kan lyda en auktoritet, så länge denne agerar säkert. Det ”rättfärdigar” våra handlingar på sätt och vis.
Så vad kan vi se för likheter mellan dessa två experiment och deras resultat?
Om man för in båda i ett scenario från skoltiden är det lätt att se det. Vi har en grupp elever som hör ihop. I denna grupp finns där en ledare, auktoriteten i detta fall. När gruppen stöter på en ensam, mindre stark elev säger ledaren till dem andra att trakassera denne. Eleverna lyder utan att ifrågasätta.
Hur kommer detta sig? Det är väldigt enkelt egentligen, i ljuset från experimenten. Ledaren har satt sin plats på toppen av gruppen. Det är denne som bestämmer över dem andra och bör lydas. De andra i gruppen väljer att lyda, dels på grund av ledarens självförtroende. Och dels på grund av grupptrycket.
Om en av eleverna väljer att avstå från ordern finns där en stor risk att denne kommer trakasseras istället, på grund av att denne nu är avvikande från gruppen.
Ytterligare visar båda experimenten att vi är mer självsäkra på vad vi tycker, tänker och gör – så länge vi inte står ensamma. Vi vågar stå för vår åsikt om det finns andra som håller med oss och vi vågar utföra otrevliga dåd, så länge någon klappar oss på axeln och säger att det är rätt och riktigt.
Man säger ibland att ”ensam är stark”. Det stämmer dock inte när det kommer till dessa experiment.
Uppgiften i sig var väldigt lätt och därför var felprocenten i normala fall under en procent. Men vad Asch var ute efter var inte det rätta svaret, det var försökspersonens agerande. Huruvida försökspersonen gav vika för grupptryck.
Försökspersonen, som jag hädanefter kommer kalla för FP, blev placerad så att denne skulle svara näst sist på frågan, efter att ha hört dem andras svar.
De första gångerna svarade de övriga i gruppen rätt på frågan, för att FP inte skulle bli misstänksam. Sedan började de medvetet peka ut en annan linje som den rätta istället.
Experimentet upprepades med flera försökspersoner, för att få ett bredare resultat. Efteråt fick man veta att omkring en fjärdedel var självständiga och följde sitt eget omdöme. Lika många gav vika för grupptrycket och resterande gav vika någon enstaka gång.
De konforma (de som gav vika för grupptrycket) gav sedan olika anledningar till deras agerande när de intervjuades efteråt. En del påstod att deras ögon hade felat. För inte kunde alla andra ha haft fel.
Andra menade på att de tyckte att de själva hade haft rätt men att de inte ville vara avvikare och därmed höll med dem andra i gruppen istället.
Det märkliga med resultatet är att de föll för grupptrycket trots att där inte fanns några hot med i bilden.
Experimentet har varierats vid andra tillfällen. Bland annat har man försökt se om det gör någon skillnad om FP har en bundsförvant.
FP var först ensam om sin uppfattning. Sedan fick denne en bundsförvant som för FP gett ett riktigt svar. Det visade sig att antalet självständiga FP ökade kraftigt när man fick en bundsförvant. Än mer när man hade två. Dock ökade inte självständigheten mer efter det.
Experimentet visade därmed att det är viktigt för personer att ha åtminstone en liten grupp som står bakom en. Annars vågar man inte stå för sin egen åsikt.
En annan variation var när man undersökte förändringen när man presenterade en belöning. Svara rätt och du belönas.
Konformiteten minskade och självständigheten ökade, så länge uppgiften var lätt. När den var svårare och när man hade mer att förlora slutade fler lita på sitt eget omdöme och styrdes av dem andra.
Det är ett ytterst intressant experiment, men det har fått en del kritik. Man har bland annat påstått att det inte går att jämföra med en verklig situation. De menar på att människans åsikter och värderingar sitter djupare än ens uppfattning om olika linjers längd.
Då kan man fråga sig hur det kommer sig att så många gav vika för grupptrycket, när de inte hade något att förlora på att stå fast på sin egen åsikt.
Man menade även på att det vore intressantare om experimentet gällde folks åsikter. Till exempel om dödsstraff, fri abort eller politik. Då det är starkare åsikter menade man på att försökspersonerna inte skulle ge vika lika lätt.
Men är det riktigt så egentligen? Man har mindre att riskera om man sätter sig emot en experimentgrupp. Än om man till exempel gör det bland vänner eller arbetskamrater. Under experimentet fanns inga hot eller risker. Men bland bekanta finns där alltid en risk för till exempel utfrysning.
Psykologiprofessorn Stanley Milgram utförde en försöksserie under 1960-talet som senare blivit en klassiker.
Det var ett lydnadsexperiment där man undersökte hur långt man kunde få vanliga människor att gå när det kom till att tillfoga andra smärta. Samt hur stor betydelse en auktoritet hade.
Det hela började med att Milgram skickade ut en annons efter frivilliga personer som kunde tänka sig delta en timme i ett inlärningspsykologiskt experiment för fyra dollar.
Försökspersonerna fick först veta att undersökningen gällde att se vilken inlärningseffekt bestraffning hade. De fick veta att de skulle använda sig av elektriska stötar under experimentets gång.
En arrangerad lottning utfördes där försökspersonerna fick rollen som ”lärare”. De fick då känna på hur en 45-voltstöt kändes.
De som fick vara ”elever” var egentligen i förväg invigda personer som blivit tränade till att kunna simulera smärta.
När eleven presenterades för läraren (FP) var det denne som fick spänna fast testpersonens arm vid den så kallade ”chockgeneratorn”, den maskin som skulle ge stötarna.
Därefter gick läraren in i ett annat rum och ställde frågor till eleven. Det var inget svårt utan eleven skulle bara minnas enkla ordpar. Läraren blev instruerad att ge en elstöt vid varje felsvar och öka styrkan för var gång. I rummet med läraren var där en auktoritär iklädd en grå rock och som uppträdde väldigt säkert. Detta var alltså försöksledaren.
Läraren kunde se på en panel en strömbrytare med olika voltstyrkor från 15 till 450 Volt. Spänningen var också tryckt där i ord. Det började med Lätt stöt, gick vidare till Ganska lätt, och så vidare. Sedan gick det över till Ytterst våldsam stöt, sedan Fara: svår stöt. Därefter fanns där fyra spakar som bara var markerade med XXX.
Eleven, som egentligen inte kände några stötar alls, hade blivit instruerad att vid 75 Volt börja stöna. Vid 150 Volt skulle han be om att få slippa. Vid 180 skulle han skrika att han inte står ut mer. Vid 300 skulle han skrika i ångest att han inte tänkte svara på fler frågor och vid 33 skulle man varken höra skrik eller svar.
Läraren vände sig under testets gång flertalet gånger mot försöksledaren för att fråga om denne borde avbryta experimentet. Auktoriteten svarade då med korta svar i stil med ”Det är absolut väsentligt att ni fortsätter” eller ”Ni har inget val, ni måste fortsätta”.
Resultatet var chockerande. Hela 62 % av dem 40 försökspersonerna som agerade lärare fullföljde experimentet. De fortsatte med andra ord ge eleven stötar trots att denne både skrek av ångest och bad om att få avbryta testet.
Men gjorde även variationer av testet. Bland annat lät man eleven komma närmre läraren genom att låta denne vara synlig. Då minskade lydnaden hos läraren till 40 %.
Men gjorde det än svårare när man sa till läraren att pressa ner elevens arm mot bordsskivan när stötarna gavs. Då sjönk lydnaden ytterligare till 30 %.
Det var med andra ord svårare för en del att fortsätta när man kunde se sitt offer och än svårare om man var tvungen att tvinga eleven genomgå sådan smärta.
Man testade även att föra in ytterligare två lärare. Dessa var redan införstådda med experimentet och hade i uppgift att uppmuntra försökspersonen att avbryta testet.
Detta resulterade i att endast 10 % fortsatte, trots uppmaningarna att avbryta.
Efter experimentet fick läraren veta att eleven egentligen inte tillfogats någon smärta, att det hela hade varit arrangerat.
När man senare intervjuade dem ”lydiga” om deras reaktioner under testet gavs olika anledningar.
Vanligast var att läraren inte var ansvarig för smärtan som tillfogades. Det hela var försöksledarens fel eftersom det var denne som gav ordern.
En del ansåg att experimentet och försöksverksamheten var något opersonligt som helt enkelt bara ”måste fortsätta”.
Enligt en del gjorde de det för den ”goda sakens” skull. De agerade helt enkelt för vetenskapens skull.
Ytterligare några började nedvärdera den ”dumma” eleven. De menade på att eleven ”förtjänade” att bli straffad för att denne inte kunde svara rätt.
Så varför löd så många egentligen, trots att vissa visste att eleven potentiellt kunde dö av stötarna?
Tester som Milgram tidigare utfört visade att det inte var på grund av sadism. Inte heller kunde han se en koppling mellan varken lön, ålder, yrke eller utbildning.
Det var troligen på grund av inre psykiska faktorer, men Milgram fann dem aldrig. Han menade istället på att det var på grund av auktoriteten.
Han gjorde ytterligare variationer i testet där han använde två auktoriteter inne hos läraren som skulle vara oense med varandra. Detta resulterade i att läraren slutade lyda.
Milgram menade då på att personen behöver en klar och tydlig ledare för att fortsätta lyda.
Så klart blev även detta experiment kritiserat.
Man menade bland annat på att experimentet var oetiskt. Att man skadat och manipulerat försökspersonerna.
Detta avfärdade Milgram dock då försökspersonerna själva berättat för honom att de var tacksamma för vad de utsatts för. Det gav dem en tankeställare.
En annan kritik var att man inte kunde applicera resultatet i det verkliga livet. De menade på att det är svårare att tortera en person än att dra i en spak som ger stötar.
Detta är troligen sant. Det lär vara betydligt svårare. Men sen och andra sidan är tortyr inget ovanligt under krig. Även om det kanske inte är den ända faktorn så lär auktoritet åtminstone spela en viss roll i ett sådant scenario. Speciellt då olydnad inom militären kan leda till avrättning.
Så, vad säger dessa experiment oss nu, när vi fått fram bakgrunden av dem båda?
Dels har vi fått veta att grupptryck är starkt oavsett om där finns hot eller belöningar med. Med andra ord är vi rädda för att vara avvikare och vi ogillar att hamna på ond fot med andra.
Vi har även fått veta att en auktoritär har stor makt över oss, speciellt när det kommer till lydnad. Något som inte borde chockera någon egentligen. Man behöver bara tänka tillbaka till sin tid i skolan.
I skolan är det läraren och rektorn som är auktoriteter och eleverna lyder dessa. Man får en läxa av läraren att göra hemma på helgen och man gör den.
På arbetsplatsen kan man också se det. Säger chefen att man ska göra något så gör man det, oftast utan att ifrågasätta ordern.
Vi har även lärt oss att man lätt kan lyda en auktoritet, så länge denne agerar säkert. Det ”rättfärdigar” våra handlingar på sätt och vis.
Så vad kan vi se för likheter mellan dessa två experiment och deras resultat?
Om man för in båda i ett scenario från skoltiden är det lätt att se det. Vi har en grupp elever som hör ihop. I denna grupp finns där en ledare, auktoriteten i detta fall. När gruppen stöter på en ensam, mindre stark elev säger ledaren till dem andra att trakassera denne. Eleverna lyder utan att ifrågasätta.
Hur kommer detta sig? Det är väldigt enkelt egentligen, i ljuset från experimenten. Ledaren har satt sin plats på toppen av gruppen. Det är denne som bestämmer över dem andra och bör lydas. De andra i gruppen väljer att lyda, dels på grund av ledarens självförtroende. Och dels på grund av grupptrycket.
Om en av eleverna väljer att avstå från ordern finns där en stor risk att denne kommer trakasseras istället, på grund av att denne nu är avvikande från gruppen.
Ytterligare visar båda experimenten att vi är mer självsäkra på vad vi tycker, tänker och gör – så länge vi inte står ensamma. Vi vågar stå för vår åsikt om det finns andra som håller med oss och vi vågar utföra otrevliga dåd, så länge någon klappar oss på axeln och säger att det är rätt och riktigt.
Man säger ibland att ”ensam är stark”. Det stämmer dock inte när det kommer till dessa experiment.
Makarna Harlow.
Makarna Harry och Margaret Harlow utförde ett experiment med rhesusapor under 1950-talet för att se hur stor betydelse kroppskontakt har för barn. Under experimentet fick aporna växa upp under olika grader av isolering för att se hur mycket de påverkades av det.
En del av aporna fick växa upp med två surrogatmammor. Den ena var gjord av tyg och den andra av ståltråd. Ett test man utförde var att förse tygmamman med en nappflaska som var tom, medan ståltrådsdockan fick ha en som var fylld med mjölk.
Testet visade att aporna alltid föredrog tygdockan. Det var tydligt att hudkontakten var viktigare för barnen än var maten kom från.
Genom andra tester fick man även veta att aporna som levt med en surrogatmamma var säkrare i vissa situationer, än aporna som växt upp helt utan en mor. Skillnaden var dock inte stor. ”Surrogat-barnen” visade fortfarande upp socialt och sexuellt onormala beteenden. Det visade sig att även om tygdockan gav tillfredsställelse när det kom till kroppskontakt så var det inte tillräckligt. Barnen behövde fortfarande någon som uppfostrade och vägledde dem.
Andra apor fick växa upp helt utan mamma, men de fick stundvis lika med andra ungar som var i samma situation som de själva.
Detta resulterade i att barnen fick ett praktiskt taget normalt socialt och sexuellt beteende. Underligt nog var deras beteende mycket mer normalt än dem apor som hade fått växa upp med sin mor, men helt isolerad från andra under dem första sju månaderna.
En tredje skara fick växa upp helt isolerade. De fick ingen fysisk kontakt alls och fick inte leka med dem andra ungarna. Detta resulterade i att aporna visade tydliga tecken på känslomässig störning. De satt ofta ihopkrupna och vaggade sig stelt fram och tillbaka. De utvecklade även tvångsmässiga vanor. En del till exempel kliade och rev sig själva på ett och samma ställe tills det att de började blöda.
När de isolerade ungarna blev förenade kunde de bara förbättras till en liten grad. Deras sociala och sexuella beteende var mycket stört. Bland annat kunde de inte para sig normalt och de var även oförmögna att bli gravida. Djuren var dock för övrigt helt friska.
Testet med aporna visade tydligt att barn behöver ha kontakt med både sin vårdare och andra ungar för att utvecklas på ett sunt sätt. Kroppskontakten spelade sin roll, som visades med dockorna, och kontakten med andra barn visades genom barnen som var helt uppväxta utan mor.
Det är med andra ord en kombination av både kroppskontakt, sociala sammanhang och en känsla av trygghet som ger upphov åt en bra uppväxt för barn, inte var och en för sig självt.
En del av aporna fick växa upp med två surrogatmammor. Den ena var gjord av tyg och den andra av ståltråd. Ett test man utförde var att förse tygmamman med en nappflaska som var tom, medan ståltrådsdockan fick ha en som var fylld med mjölk.
Testet visade att aporna alltid föredrog tygdockan. Det var tydligt att hudkontakten var viktigare för barnen än var maten kom från.
Genom andra tester fick man även veta att aporna som levt med en surrogatmamma var säkrare i vissa situationer, än aporna som växt upp helt utan en mor. Skillnaden var dock inte stor. ”Surrogat-barnen” visade fortfarande upp socialt och sexuellt onormala beteenden. Det visade sig att även om tygdockan gav tillfredsställelse när det kom till kroppskontakt så var det inte tillräckligt. Barnen behövde fortfarande någon som uppfostrade och vägledde dem.
Andra apor fick växa upp helt utan mamma, men de fick stundvis lika med andra ungar som var i samma situation som de själva.
Detta resulterade i att barnen fick ett praktiskt taget normalt socialt och sexuellt beteende. Underligt nog var deras beteende mycket mer normalt än dem apor som hade fått växa upp med sin mor, men helt isolerad från andra under dem första sju månaderna.
En tredje skara fick växa upp helt isolerade. De fick ingen fysisk kontakt alls och fick inte leka med dem andra ungarna. Detta resulterade i att aporna visade tydliga tecken på känslomässig störning. De satt ofta ihopkrupna och vaggade sig stelt fram och tillbaka. De utvecklade även tvångsmässiga vanor. En del till exempel kliade och rev sig själva på ett och samma ställe tills det att de började blöda.
När de isolerade ungarna blev förenade kunde de bara förbättras till en liten grad. Deras sociala och sexuella beteende var mycket stört. Bland annat kunde de inte para sig normalt och de var även oförmögna att bli gravida. Djuren var dock för övrigt helt friska.
Testet med aporna visade tydligt att barn behöver ha kontakt med både sin vårdare och andra ungar för att utvecklas på ett sunt sätt. Kroppskontakten spelade sin roll, som visades med dockorna, och kontakten med andra barn visades genom barnen som var helt uppväxta utan mor.
Det är med andra ord en kombination av både kroppskontakt, sociala sammanhang och en känsla av trygghet som ger upphov åt en bra uppväxt för barn, inte var och en för sig självt.
