Hon såg ut genom fönstret med en förnöjd suck.
”Vilket härligt väder det är ute, håller du inte med?”, hon gned åter trasan över rutan med ett belåtet leende efter timmars slit. ”Det behövdes verkligen, inte sant? Med alla fåglars exkrementer överallt, smutsen efter sommarens stormar och fingeravtryck. Sån tur att solen äntligen log mot oss, eller hur?”
Hon vaggade ut i hallen med rengöringsartiklarna och ställde in dem på sina rätta platser. Hon rättade till ramarna på skänken och studerade dem svartvita bilderna däri.

”Tänka sig vad tiden går. Det känns som igår när den här bilden togs. Så ung, så full med potential. Ah, saknar du inte den gamla tiden ibland? Jag hade verkligen kunnat slå igenom om jag hade velat. Så mycket potential inom teater. Tänk dig, mig, en hollywoodstjärna! Men så träffade jag dig och la min tid på vårt äktenskap. Sen på hemmet. Följt av barnen. Och deras barn. Till och med barnbarnsbarn! Kan du tänka dig!”
Hon drog en skrynklig hand över fotot innan hon ställde ner det igen. I köket hördes ett gällt oväsen som berättade att teet var färdigt. Hon gungade fram på stela ben. I köket stod redan två koppar framställda på bordet med grädde i en utsökt, liten behållare och en skål med sockerbitar.

”Jag älskar verkligen den här servisen, gör inte du det?”, sa hon undertiden hon hällde upp den ångande drycken genom silen. ”Dem små förtjusande blommorna ger ett så vackert intryck. Så synd att de börjat blekna med tiden. Minns du när vi fick dem?”
Hon rörde om i sin kopp och såg upp mot den motsatta, tomma stolen.
”Det är verkligen en vacker dag, håller du inte med?”

---