Jag blev inte helt nöjd med bloggens förra utseende och eftersom jag just nu lär mig koda med css bestämde jag mig för att skapa en ny lay-out! Så istället för att köra med ett ljust, glatt tema ville jag ha ett mörkare, äldre utseende. Hoppas ni gillar det och om ni har några tips och tricks, eller synpunkter överhuvudtaget, får ni gärna lämna en kommentar eller två!

 

---

Hon såg ut genom fönstret med en förnöjd suck.
”Vilket härligt väder det är ute, håller du inte med?”, hon gned åter trasan över rutan med ett belåtet leende efter timmars slit. ”Det behövdes verkligen, inte sant? Med alla fåglars exkrementer överallt, smutsen efter sommarens stormar och fingeravtryck. Sån tur att solen äntligen log mot oss, eller hur?”
Hon vaggade ut i hallen med rengöringsartiklarna och ställde in dem på sina rätta platser. Hon rättade till ramarna på skänken och studerade dem svartvita bilderna däri.

”Tänka sig vad tiden går. Det känns som igår när den här bilden togs. Så ung, så full med potential. Ah, saknar du inte den gamla tiden ibland? Jag hade verkligen kunnat slå igenom om jag hade velat. Så mycket potential inom teater. Tänk dig, mig, en hollywoodstjärna! Men så träffade jag dig och la min tid på vårt äktenskap. Sen på hemmet. Följt av barnen. Och deras barn. Till och med barnbarnsbarn! Kan du tänka dig!”
Hon drog en skrynklig hand över fotot innan hon ställde ner det igen. I köket hördes ett gällt oväsen som berättade att teet var färdigt. Hon gungade fram på stela ben. I köket stod redan två koppar framställda på bordet med grädde i en utsökt, liten behållare och en skål med sockerbitar.

”Jag älskar verkligen den här servisen, gör inte du det?”, sa hon undertiden hon hällde upp den ångande drycken genom silen. ”Dem små förtjusande blommorna ger ett så vackert intryck. Så synd att de börjat blekna med tiden. Minns du när vi fick dem?”
Hon rörde om i sin kopp och såg upp mot den motsatta, tomma stolen.
”Det är verkligen en vacker dag, håller du inte med?”

---

En hand trycks mot min mun och jag spärrar yrvaket upp mina ögon. Framför mig står en beslöjad man i svart med en spruta i sin fria hand. Jag försöker kämpa emot men någon trycker ner mig i sängen. Vätskan i sprutan har en rosa nyans som varnar mig att jag inte borde få det i mig. Men det får jag. Ett litet stick, följt av en brännan sensation som sakta men säkert sprider ett lugn genom min kropp och mitt sinne. Min puls lugnar sig och min kropp känns dov och ovan.

Sakta vänder jag på huvudet och ser att Henrik har en liknande upplevelse. Men inte länge till. Jag känner hur någon lyfter upp mig och spänner fast mig i en rullstol. Henrik mumlar något ohörbart och försöker sätta sig upp. Men det är lönlöst. Nervgiftet har redan fått full effekt och hans kropp är lika användbar som en marionettdocka utan en mästare som styr dess trådar.

Mitt medvetande är suddigt. Oklart som om någon släppt in en dimma som förvrider alla mina tankar och känslor. Jag vet att något är fel, men jag kan inte komma på vad. Jag vet att de ska föra bort mig, men jag vet inte var. Jag borde kämpa emot, men jag kan inte. Jag ser hur jag hjälplöst förs bort från mitt och Henriks trygga hem. En granne eller två vågar titta ut genom springorna i deras gardiner. Men ingen går ut. Ingen ställer frågor. Alla är rädda.

Jag blir inlyft i en skåpbil och läggs ovarsamt ner på det hårda golvet. Längre in hör jag det svaga mumlet av andra som försöker tala. Alla lika druckna som jag själv. Små bilder från mitt minne flyger blixtsnabbt genom mitt medvetande. Jag försöker greppa tag i dem men misslyckas. Det är omöjligt med nervgiftet i kroppen. Jag försöker lägga mig mer till rätta på det hårda metallgolvet och låter sedan sömnen åter greppa mig.


Jag väcks av att två par starka händer rycker upp mig från golvet och släpar ut mig från bilen. Vi är under jord. Runtomkring oss syns bara kalla betongväggar som blir upplysta av kyliga lysrör i taket. Enda vägen från bilen är en lång, ödslig tunnel.

Efterhand som männen släpar mig längst korridoren ser jag att den inte är så ödslig som jag först trott. Väggarna är klädda av celldörrar av tjock metall. Varje port är försedd med romerska siffror och har två små fack med skjutbara dörrar. Den övre är mindre och är tydligt avsedd för övervakning av det eller den som förvaras på andra sidan. Den undre är större och påminner om den typ av hundlucka hus brukade ha förr i tiden. Bak på en tid när vi fortfarande hade djur.

Jag brukade spendera timmar med att fantisera om hur en hund var. Jag hade bara läst om dem i förbjudna historieböcker som mina föräldrar förvarade i ett hemligt skåp i väggen. Man hade tydligen haft dem som husdjur förr. En vän av något slag. Men den tiden var långt förgången.

Jag dras förbi den långa raden dörrar till slutet av korridoren. Där väntar en öppen dörr som jag ovarsamt slängs in genom. Jag landar tungt på det kalla golvet. Jag försöker stöna till av smärtan men är för bedövad för att släppa ur mig minsta ljud. Dörren slängs igen med en dov smäll och förseglas med tunga haspar på utsidan.
I mörkret blir mina ögon tunga och jag försvinner snart in i ett töcken av drömmar.


Henrik ligger framför mig. En arm löst vilande på min midja. Jag drar fingrarna genom hans korta hår och smeker hans sträva kind. En kort stubb som växt fram under natten lämnar en tunn skugga på hans annars så slätrakade kind. Hans klara blå ögon ser ömt in i mina kastanjebruna.

”Du vet vad som kommer ske”, säger han med en mörk men mild röst.

Jag nickar sorgset och drar ett skälvande andetag. Jag vet mycket väl vad som kommer ske. Men det har varit värt det. Vi visste vad vi gav oss in på när vi mötte gruppen för första gången. Men efter att ha sett vad som kunde vara kunde vi inte dra oss ur igen. Det är som att erbjuda en festmåltid åt en utsvulten person.

”Du måste vara stark”, fortsätter han och stryker ömt min kind. ”Vad som än sker, tänk på varför vi gjort det. Tappa inte tron på vår sak och stå på dig. Jag ska göra allt i min makt att finna dig igen. Jag lovar.”

Jag försöker svälja men min mun är alldeles torr. En klump i min hals hindrar mig från att svara, så jag nickar bara och kryper in i hans varma, trygga famn för sista gången.


Jag vaknar i ett mörkt rum. Jag tror åtminstone det är ett rum. Jag håller fram min hand strax framför mitt ansikte men kan inte urskilja dess form. Inte ett ljud hörs i mörkret utöver mina andetag.
Nervgiftet har släppt sin makt över min kropp och jag sträcker på kroppen för att frigöra stelheten som bildats i musklerna. Jag reser mig upp och fumlar i mörkret efter en vägg. En isande kyla leder mig mot vad jag antar är den yttre väggen. Det är vinter ute så den yttersta väggen borde vara den kallaste.

Jag glider ner i hörnet och lägger armarna om mina bara ben. Det tunna nattlinnet jag bär skänker inget skydd mot kylan och vätan. Jag huttrar och försöker massera liv i mina stelfrusna fötter. Ett mörker av förtvivlan hotar i min innersta vrå. Jag försöker kämpa emot den, men i cellens mörker är det svårt att finna en glimt av ljus inom sig.

Jag vet inte hur länge jag sitter i hörnet. Tid är svår att mäta utan hjälp av mekanik eller ljus. Det är åtminstone sex timmar sedan jag åt senast så känslan av hunger kan inte tillrättavisa mig heller. Jag skakar som ett asplöv i stormvind. Huruvida det är på grund av kyla eller missmod kan jag inte avgöra. Mina tankar far än hit och än dit. Vad kommer de göra med mig? Fängelse? Utvisning? Avrättning? Jag spelar upp olika scenarion i mitt inre i min hjärnas hopplösa försök att ge svar på mina frågor. Ett försök att lugna mig själv genom vetskap.
Det hjälper inte.

Jag byter taktik och försöker istället tänka på minnen. Fokusera på något gott. Men det går inte. Allt jag ser är den värld jag lever i. Denna orättvisa som befläckar våra dagar. I historieböckerna vi fick läsa i skolan talades det om en god kamp. Kampen för ett jämställt samhälle. Hur kvinnorna segrade. Men jag vet att det är ren propaganda. Rena lögner.

Jag har läst dem riktiga historieböckerna. Dem som blivit förbjudna för att skydda statens lögner. Där författaren berättar om hur kampen för kvinnors rösträtt varit början. Bak i början av 1900-talet. Med decenniernas gång fick kvinnorna i dåtiden mer makt. De ville mer än bara rösta.

Sen kom sekelskiftet och tiderna blev allt mörkare. Demonstrationer hölls. Uppror bröt ut i u-länderna. Länder där kvinnor var förtryckta och dolda bakom tunga väggar. Små strider bröt ut utöver hela världen. Sen började krigen. Efter sekel av drabbningar kom till slut freden.

KRIV hade vunnit. Kvinnors rätt i världen. Överallt stod kvinnorna på topp. Varje land styrdes av kvinnor och männens status sjönk kraftigt med tiden som skulle komma. Mottot löd; män styr med våld och ilska, kvinnor med det sunda förnuftet. Kanske stämmer det.

I den värld vi lever i idag styr kvinnorna efter behovet, inte efter känslor. Vad gör störst samhällsnytta? Utilitarismen styr allas händer. Inget pris är för dyrt att betala, så länge många drar nytta av resultatet. Det visade Mona Tatcher, när hon lät flera familjer avrättas i jakt på en samhällsfientlig person. Han tänkte spränga riksdagen i bitar, menade hon. Han skulle mörda tusentals människor, påstod man. Han var farlig för befolkning, hävdade hon. Vid nästa valperiod fick hon flest röster igen.

Det var då vi mötte Gruppen. Inga namn, ingen personlig information, inga risker. Det var det de påstod när vi anslöt oss till dem. Och nu sitter jag här, i en cell, ensam och rädd. De sa att det var ofarligt. Att ingen någonsin skulle få veta vem vi var. Inte förens den dag vi var starka nog att överta makten.
Jag lägger armarna om mina ben och gömmer ansiktet mot mina lår. Ljudlöst skakar min kropp av tillbakahållna snyftningar.


Efter vad som känt som dagar hör jag hur dörrens spärrar dras undan. Ett dovt gnissel hörs när dörren sakta skjuts upp. Det skarpa ljuset skär in i mina ögon och jag kan knappt urskilja personen som stiger in i cellen.

”Jag kommer aldrig förstå mig på kvinnor som du”, säger en sval röst. Jag kan höra det svaga klickandet från klackar mot betong. ”Hur man kan tacka nej till allt man någonsin kan tänkas vilja ha. Och för vad? En man?”

Kvinnan utstöter ett kallt och glädjelöst skratt. Hon vandrar runt i cellen undertiden mina ögon försöker vänja sig vid ljuset. Hon har en marinblå, skräddarsydd dress på sig. Den snäva pennkjolen ger hennes ben illusionen av att vara långa och slanka, trots att hennes form egentligen är ganska kort och satt. Den matchande kavajen hänger öppet på hennes axlar och avslöjar en gräddvit blus á la mäns skjortor under den gregorianska kalenderns 1800-tal.

”Säg mig, varför gjorde du det?”, hon stannar till och ser ner på mig. Hon har ljuset bakom sig och dess sken ger hennes röda hår nyansen av glödande kol. ”Låt mig rädda dig. Berätta vem som håller i Gruppen och du kommer bli förlåten. Du kommer kunna gå hem till din man igen och leva vidare som om ingenting hänt.”
När jag inte svarar henne skyfflar hon irriterat på foten.

”Jag ger dig möjligheten att rädda dig själv. Och Henriks”, hon åtar sig en silkeslen ton och lägger huvudet inbjudande på sned. Som en mor som försöker övertala sitt barn att lyda utan hårda ord. ”Berätta vem ledaren är och du blir fri.”

Jag fortsätter att tiga stilla. Jag försöker behålla min värdighet i den mån jag kan. Det är inte lätt när man sitter i ett smutsigt nattlinne, i en cell som doftar unket av kroppsliga vätskor. Jag kan se hur irritationen är på väg att ta över inom henne. Jag vet inte vem kvinnan är, men jag vet att jag har sett henne förr. Där finns något bekant över hennes ögon.

”Fint. Sitt du kvar här inne tills du tynar bort. Varken du eller din make kommer lämna denna plats förens jag fått namnen”, hon går bort mot dörren. Hon stannar i dörröppningen innan dörren stängs igen bakom henne.
”Det är sorligt när en kvinna med så mycket potential väljer att slänga bort allt för en man”, säger hon innan dörren dras igen och jag åter sitter ensam i mörkret.

---

Det var en gång, i ett land långt, långt borta. En värld fylld av exotiska dofter, svärdbärande män och farliga monster. I tornet på ett palats satt en ung flicka med sina blick i fjärran och hennes tankar i en annan värld.

Hon satt vid sitt fönster som så många andra dagar och såg ut över den myllrande byn. En kakofoni av barnskratt, hästskrin och gatuförsäljare nådde hennes öron och fyllde henne med en svidande längtan. Tänk att få springa med dem andra barnen eller lukta på blommorna i ett av dem många stånden?

Men det kunde hon inte. Istället satt hon där i sitt rum, ensam med sina drömmar om ett liv hon inte längre kunde leva. Slöjan hon tvingades bära vid umgänge med män låg prydligt vikt på hennes säng. En kvinna bör aldrig visa sitt hår i närheten av en man, såvida denne inte är besläktad med henne, samt beräknat att det inte är inom hemmets fyra väggar.

Hennes rum var beläget i ett av fyra torn. I mitten av det stora palatset fanns en trädgård som hon fick besöka en timme varje dag. För att hålla sinnet friskt bör en kvinna få en nypa frisk luft var dag. Det var hennes absoluta favorittid på dygnet. En sällsynt känsla av frihet omslöt henne var gång hon gick bland dem exotiska växterna och den lilla konstgjorda bäcken skänkte en sinnesfrid som hjälpte henne till sömns var natt.

Hon var femton år och hade spenderat dem senaste fyra instängd i rummet. Hon hade utvecklat en kvinnlig kropp i tidig ålder och hade därmed blivit instängd tidigare än vad som var normen. Förr hade hennes dagar varit fyllda av skratt och lekar med andra barn. Nu var det bara en enda lång väntan till den dag hennes far skulle ge bort hennes hand i giftermål.

Som så många andra flickor spenderade hon många timmar med att läsa berättelser om prinsessor som blir bortrövade av häxor och monster, för att slutligen räddas av en prins i skinande rustning som skulle vara god och ta hand om henne till tidernas slut.

Det ledde oundvikligen till att hon, precis som alla andra flickor, dagdrömde om att det en dag skulle ske henne. Att han skulle klättra upp för hennes torn, slåss mot det onda monstret; hennes far, och ta med henne hem till sitt rike. Utan att rå för det sneglade hon mot fönstret var gång tanken slog henne, i hopp om att en dag se prinsen i sitt fönster.

Tre hårda slag hördes på dörren och hon sprang snabbt dit för att öppna den. Hon visste att det var hennes far och blev därmed inte överraskad när en fetlagd man med stort svart skägg steg in i rummet.
”Goda nyheter, min dotter”, sa han med ett sliskigt leende på läpparna. ”Salem Al-Fakir har godtagit mitt erbjudande och är villig att ta din hand i äktenskap!”
Hon kände sitt hjärta spricka inuti sin bröstkorg och en svidande bit kol brände i magen. Om hennes prins var på väg fick han gärna skynda sig på, för tiden hade ens blivit väldigt knapp.

---

Han stod vid klippans kant och såg ut över det vida havet. Vid horisonten vaggades små vita fläckar som ett barn i sin moders famn. Vinden rev och slet i hans sedan länge för långa hår.
Nedanför slog vågorna mot klippväggens stenar med hårda, våldsamma slag.


18 timmar och 38 minuter kvar. Sedan förändras mitt liv på ett sätt jag aldrig skulle kunna förutspå. Jag sitter på bussen och stirrar ut från det smutsiga fönstret. Fönstret är täckt av repor och smuts som förvrider färgerna och formerna utanför. Regnet smattrar som små hagelskott mot rutan när bussen vrålande slänger sig fram mellan bilar och cyklister.

Framför mig sitter en kvinna med ett skrikande spädbarn. En röst inom mig säger att jag borde påpeka för den till synes ovetande modern att hennes barn är hungrigt, men jag låter bli. Det ligger inte i människans natur att hjälpa sina medmänniskor. Jag känner igen skriket lika väl som min egen röst och kan utan besvär analysera fram vad barnet så gärna vill få sagt. Men det är inte mitt barn, jag bör inte lägga mig i.

Längre fram i bussen ställer sig chauffören på bromsen med en rad svordomar som man kan tänka sig att en sjörövare från en gammal film kan tänkas slänga ur sig. Mellan dem vulgära orden förnimmer jag ordet cyklist och hutlösa snorvalp. Jag skakar på huvudet och väntar tålmodigt på att resan mot min arbetsplats ska fortsätta. Det är en av mina goda egenskaper. Det är alltid bra att ha åtminstone en sådan under sin livstid.


10 timmar och 14 minuter kvar. Jag står genomvåt vid busshållplatsen. Det är verkligen inte min dag. När jag står här i väntan på nästa buss, linje 4, ska anlända leker jag smått med tanken ”tänk om…?”.

Om jag inte trillat när jag sprang till hållplatsen hade jag inte missat min buss och blivit försenad hem till middagen. Hade inte hissen på min numera före detta arbetsplats varit ur funktion hade jag inte behövt springa till hållplatsen överhuvudtaget. Hade inte den nya assistenten tappat papperna som jag tvingades hjälpa henne plocka upp, hade jag inte varit försenad och därmed sluppit hasta.

Hade jag inte blivit inkallad till chefens kontor och fått sparken hade jag inte gått in i den nya assistenten och fått henne att tappa papperna som jag tvingades hjälpa henne plocka upp, som fick mig att skynda mig, som i sin tur orsakade att jag halkade och föll utanför mitt numera före detta jobb, och inte behövt missa bussen och stå ute i regnet i all min deprimerande ensamhet.

Jag ser en buss längre ner på gatan och kan inte låta bli att känna en viss gnista av hopp i maggropen. Med ett högt dån rullar den vidare och skvätter obevekligen slaskvatten på mina redan nedsölade kläder. Linje 22. Fel buss.

En äldre gumma på andra sidan gatan står och hånskrattar åt mig. Rättare sagt vet jag inte om hon skrattar åt just mig, men för stunden känns det tämligen så. Jag rynkar på näsan och tittar surt mot det håll bussen kommer ifrån. Linje åtta skymtar fram mellan två stora långtradare på väg mot mig. Om jag tar den bussen istället kommer jag kunna stiga av på Logatan och sedan ta en tjugo minuter lång promenad hem. Jag lär inte spara tid på det, men jag slipper stå i regnet och se sorgsen och patetisk ut.


8 timmar och 6 minuter kvar. Jag har slutat lyssna för en kvart sen. Det har gått arton minuter sen jag kom innanför vår ytterdörr med en beklaglig nyhet.

Jag studerar hennes anletsdrag. Man kan fortfarande se att hon en gång i tiden var vacker. Men den skönheten försvann för många år sen, likt snön under sommarhalvåret. Jag kan tydligt se att hon är förbannad. Inte för att där är en djup fåra mellan hennes ögonbryn eller för att hon står och skriker. Det som avslöjar vreden är ådern på hennes vänstra tinning. De flesta människor som har tydliga ådror vid tinningen har att båda pulserar vid vrede. Men inte min Louise. Hos henne är det bara den vänstra som visar upp sin kraft.

Hennes byst vajar vid varje rörelse som två halv-fyllda säckar på vars en tråd. Jag kan fortfarande vagt minnas hur fina de en gång var. Så fasta. Så runda. Så perfekt formade efter mina händer. Men sen föddes Stephen, döpt efter Louises favoritförfattare, herr King. Följt av Maja, efter Maja Gräddnos. Sen kom Robyn med y så att man vet att det är en flicka. Som slutligen följdes av lilla Nils, som döptes efter sin morfar eftersom han dog tre dagar innan födseln.

Den unga, snärta kroppen är sedan länge borta och kvar finns denna hängiga säck av hud, täckt av ett nät av rosa-vita trådar som berättar för alla på stranden ”här kommer en riktig kvinna med många avkommor!”. Ansiktet har ett liknande nät, fast av rynkor. Hennes ögon har säckar under sig som inte fanns där när vi gifte oss. Linjerna vid hennes mun kommer inte från leenden utan snarare från det nästan konstanta hånleendet hon gett mig under årens lopp.

Det tidigare så livfyllda och tjocka håret ligger nu som slitna tovor längst hennes ansikte. Under våra tidiga dagar som ett par färgade Louise sitt hår i dem mest häpnadsväckande färgerna. Hon kunde få hiskeliga färger att se vackra ut. När vi sedan gifte oss gick hon över till mer naturliga toner som fick henne att se ut som en ängel skänkt från ovan. Men det är ett minne blott.
Det sista jag hör innan hon stormar ut från köket är att jag är hopplös.


29 minuter kvar. Jag har vandrat i timmar. Tjock skog omringar mig och det var länge sedan jag kunde se vilket håll som var norr eller syd.

Jag vet vad jag gjort fel. Jag borde inte följt efter henne när hon lämnade köket. Att jag aldrig lär mig. Hon blir sur, skäller ut mig, stormar iväg och några timmar senare kommer jag med blommor och ber henne om förlåtelse. Den dansen har hon noga konstruerat, men jag lär mig den aldrig. Det är aldrig nog.
Nu vandrar jag här i en skog norr om Ingenstans, en väska i min hand och ett illrött handavtryck på kinden. Jag följer ljudet och doften från havet, men efter att ha vandrat i vad som känns som en evighet har jag fortfarande inte sett skymten av det stora blå.

En liten känsla av oro fladdrar i min mage. Visst hade Louise och jag bråkat tidigare, men något var annorlunda den här gången. Där fanns något som jag inte kan sätta fingret på. Något hade förändrats inom henne.
Jag vet att hon inte är lycklig. Vi har varit gifta i snart tio år och under den tiden har jag sett henne sakta men säkert förfalla. Hon tycks kana neråt till ett mörkt hål man inte kan komma ur igen. Något mörkt döljer sig inom henne. Något som äter upp henne inifrån ut. Jag har sett det. Men jag gör aldrig något åt det.


4 minuter kvar. Jag ser en man stå några meter bort, ryggen vänd mot mig. Han står vid kanten av en klippa. Jag överväger att gå fram till honom och påpeka att det är farligt att stå så nära kanten med en så kraftig blåst ute.
Han stirrar ner mot något utanför. Havet sprider ut sig på vardera sidan av honom. Jag kan tänka mig att utsikten är vacker under bättre dagar. Men idag ser det bara kallt och otäckt ut. Som ett stort monsters öppna gap, väntandes på sitt byte. Några mindre intelligenta seglare syns vid horisonten och jag väntar på att se en efter en sväljas av monstret.

Sakta men säkert närmar jag mig mannen. Antingen hör han inte mig komma eller så bryr han sig inte om det. Han bara fortsätter stirra stint ut över klippkanten. Även när jag står bredvid honom skiftar han inte sin blick. Han tycks inte ens veta av min existens. Jag sneglar ner undertiden min arms lyfts för att vidröra hans axel. Men den når aldrig fram.

Där nere. Misshandlade av klippans hårda yta. Dränkta av havets iskalla vågor. Rivmärkena av dödens klor tydliga över deras former. Min familj. Mitt allt. Mitt liv.
Jag känner marken gunga till under mina fötter. Hela min värld tycks svaja som båtarna på havet. För stunden kan jag inte andas. Inte känna. Inte tänka. Där finns inget. Förutom deras kroppar, fastsvetsade på mina hornhinnor.

Jag vänder blicken mot mannen vid min sida. Han lyckas äntligen slita blicken från mina barns och min frus kroppar. Han gråter. Stilla tårar strilar ner för hans rosiga kinder. Han försöker tala. Små stycken undslipper vindens grepp. ”Försökte”, ”lyssnade inte”, ”kunde inte göra något” och ”jag…”.

Jag tar några stapplande steg från kanten och faller samman. Tårar faller som stora droppar av i ett oändligt vattenfall. Jag känner den enorma förtvivlan som går hand i hand med förlust. Men det är inte den dominerande känslan inom mig. Lättnad. Ro. Frihet. Mina bojor är klippta och min framtid väntar mig.
I horisonten spricker ett moln upp och solens ensamma stråle pressar sig genom mot mig.

---

Henrik stirrade upp från gravens botten. Kistan med dess blommor ovanpå var hård och han kunde känna hur en bula var på väg att växa ut ur hans bakhuvud efter fallet. Flera meter ovanför kunde han se flera ansikten chockat stirra på honom.
"Va i helvete tror du att du pysslar med?!", skrek han upp till Matilda, den enda som inte oroade sig för honom. I själva verket hade hon inte ens mage nog till att ens se ner i den grav hon just knuffat ner honom i.
"Ett svin som du borde tiga som muren just nu", svarade en osedd källa innan hon steg fram till kanten och sneglade ner på honom. Ragatan! Satmaran! Hon hade ingen rätt att döma honom. Han visste nog allt vad hon själv gjorde bakom ryggen på sin man!


Matilda var rosenrasande. Att han hade mage att stå där och slänga ur sig meningslöst dravel på hennes systers begravning!
Andra kanske bara såg en sörjande änkling, vars fru blivit bortrövad från jordelivet i förtid. Men hon visste allt sanningen. "Gud kunde tydligen inte längre stå ut att vara åtskild från sin mest älskade ängel" hade han sagt. Den jäveln!
Hur kan man stå och säga något sådant, samtidigt som hans älskarinna stod några få meter ifrån honom?! Matilda tackade herren i ovan, tyst för sig själv, för att hennes älskade syster sluppit känna till detta hemska brott.
"Du borde skämmas, ditt jävla kräk", skrek hon ner i gropen och spottade ner på honom.


"Nu får det fan vara nog", skrek Linda till den upprörda kvinnan. "Jag har känt Ellen i så många år och jag vet att hon inte skulle vilja se er bråka på hennes begravning."
Hon kände avsmak över lögnen samma stund som den slank ur. Ellen hade inte bara velat att att de skulle bråka, hon skulle vilja att Matilda slog Henrik sanslös och att hon sedan slet ut hjärtat på Linda.
Linda och Ellen hade varit bästa vänner sedan första året i grundskolan. År ut och år in hade de hållit sams med en mild rivalitet i allt de företog sig. Ellen hade alltid varit den bästa och mest framgångsrika av dem båda.
Ellen hade den bra utbildningen. Det framgångsrika yrket. Den stilige och perfekte maken. Två ljuvliga små barn. Ett hem som såg utklippt ur tidningen 'Hus & Hem'. Allt hon ville ha fick hon. Alltid. Det var inte rättvist!
Men Linda hade vunnit i slutänden. Inte nog med att Ellen hade dött i förtid, Linda hade dessutom lyckats snärja hennes man under en längre tid.
Hon kunde tyvärr inte ta ansvaret för Ellens död. Den vinsten fick den rattfulla bilisten och det krävande yrket Ellen valt.

Tänk bara, om Ellen inte varit tvungen att jobba över ännu en natt? Eller om bilisten inte hade kört bil den natten? Eller om Henrik inte hade varit svag för kvinnor med eldigt rött hår och giftigt gröna ögon?
Linda sköt snabbt undan den hemska tanken och ägnade åter sin fokus på sin omgivning. Det var alldeles tyst på kyrkogården, bortsett från Henriks ansträngda stön i sitt försök att ta sig upp ur graven. Alla stod som fastfrusna i marken och stirrade fram och åter på varandra. Alla hade en klar och tydlig fråga insvetsad i sina pannor; "Vad är det som har hänt egentligen?".
Några män hjälpte Henrik upp ur gropen och de tre ovännerna stirrade hatiskt mot varandra. En ljudlös strid utkämpades mellan dem tills det att Matilda gav upp och stormade iväg.
Henrik och Linda såg på varandra med blickar som sa att de återigen kommit undan med sin hemlighet.

---

Jag är...
Jag är ett mörker i ditt hjärta
Tom och ödslig som avgrunden i en grotta

Jag är ensamheten personifierad
Det onda som värker i ditt inre

Jag är såret som aldrig läker
Ärret som alltid påminner om det förflutna

Jag är oändlig och odödlig
Som tiden själv, från början till slut



Du är...
Ditt hjärta är kallt som hårdaste is
Ditt sinne svart som havets djup
Ditt leende lika falskt som rävens löften
Ditt hat lika mörkt som Hades rike.

Din sorg är lika tun som nattgammal is
Din falskhet lika giftig som arsenik
Din tröst lika hjälpsam som ett hugg i ryggen
Dina löften lika tomma som din själ.

Du kommer alltid vara ensam som vargen
Du kommer alltid vara tom som urgröpt skal
Du kommer alltid vara skydd som elden
Du kommer alltid vara osynlig som luft.

Du kommer alltid förbli oälskad.


De är...
Han är ljuset i tunneln
Hon är skuggan som följer
De finns vart du än går.

Han skänker värme i kylan
Hon släcker lågan i ditt inre
De strider om ditt själsliv.

Han stöttar dig i dina åtaganden
Hon hånar dina misslyckade försök
De styr dina handlingar för sina egna ändamål.

Han kämpar för ditt välmående
Hon slåss för din undergång
De är ditt samvetes armé.

---

Vvvroooom
tuttututut
Grniiiiii
"Fick du ditt körkort i ett flingpaket eller?!"
Tuuuut
Vvvrrrooooom
Krsch
Kabooom!

---

Han vaknade av en sprängande värk i huvudet. Som ett glödande band slöt sig smärtan runt hans huvud och han stönade tungt när han försökte massera bort den.
Han borde inte ha druckit så mycket under gårdagens gille. Efter så många år borde han veta bättre än att hälla i sig kopiösa mängder av det starka mjödet.
Någonstans i den stora salen grymtade någon till. Han kände igen tonen och visste att det var hans bror som gjort lätet. Om han ansträngde synen kunde han nätt och jämt urskilja broderns stora form i sovbänken fem rader bort.
Han såg mot dem stora dubbeldörrarna och kunde se springor av gryningens ljus genom det gamla träet. Det var dags att förbättra långhuset igen. Man kunde känna stanken av det gamla höet på taket och alltför många sprickor täckte fasaden.

Ett svagt tassande hördes när någon steg upp från sin bädd. Han följde flickan med blicken när hon sprang ut och in genom solstrålarna som korsade salen. Det var ett av dem äldre barnen, Tilda hade han för sig hon hette. Hennes gyllenblonda hår återspeglade ljuset likt vattenytan på en porlande bäck. Han följde henne tills hon slukades av det kraftiga skenet som omslöt henne när hon öppnade den ena dörren och slank ut.
Han uppmärksammade plötsligt hur otroligt varmt och kvavt det var i långhuset. Han suckade vid tanken på ännu en viktig uppgift att se över; bygga ett andra långhus så att färre bodde i detta. Det blev inte heller svalare av att nattens brasa fortfarande var vid liv. Dess rödaktiga sken lyste upp kropparna som sov runt omkring den. En del på grund av bristen på sovbänkar och andra för att de druckit för mycket under kvällen.

Han satte sig upp i bädden och gned den sista sömnen ur ögonen. Han lät blicken följa raderna av sovbänkar och noterade lätt roat vem som somnat med vem. Han skulle göra sitt bästa att gratulera Emil senare, som äntligen lyckats snärja den fagra Frid. Som han kämpat och nu låg hon där på hans starka arm med ett nöjt leende på läpparna.
Försiktigt klev han över dem sovande kropparna utspridda på golvet. Matrester och mjödhorn låg utspridda över golvet och gjorde det svårt att ljudlöst slinka ut ur byggnaden. När han äntligen närmade sig dörren hörde han rörelser bakom sig och gäspningar utspridda i huset avslöjade att han inte varit den enda som legat och dragit sig lite extra den här morgonen innan dagens jobb började.

---

Lådan stor framför mig på köksbordet. Så liten, men ack så viktig.
Det är svårt att tänka sig att en hel persons liv kan finnas i en skokartong. Är det allt vi är? Allt som varit viktigt för oss, allt vi gjort? Det är en otrevlig känsla som jag genast skjuter bort från mitt medvetande. Man måste älska jagets försvarsmekanismer.
Jag lyfter bort locket och sveper med blicken över innehållet. Det som framför allt annat drar till sig min uppmärksamhet är en liten slät sten med en nyckelpiga av trä. Jag kan knappt tro att hon sparade den i alla dessa år!

Jag minns när vi gjorde stensamlingen. Bak på den tiden när vi fortfarande stod varandra nära. Innan hon blev gammal och vresig. Innan jag började bryta mig loss från hennes kontroll. En tid fylld av lyckliga stunder och kopiösa mängder kärlek.
Vi började vår dag tidigt med att gå ner till stranden. Jag fick köpa mig min favoritglass och tillsammans letade vi upp dem stenar som var finast. Min far var på gränsen till ett vredesutbrott när han såg hur vi släpat in en påse fylld med vad han kallade ”naturens avfall”. Vi däremot kallade det för pyssel.
Vi tvättade stenarna under sång och skratt och penslade på lack för att ge dem en fin yta. Sen var det bara att klistra på vad man nu än kände för. Jag fick så klart inte använda limpistolen. Vilket är förståeligt då jag var tvungen att använda båda händerna för att kunna trycka ut en liten droppe av det hett smälta klistret.

Den som min mor sparat i alla dessa år är just den jag i smyg gjorde åt henne med texten ”älskade mamma” med krokiga, felvända bokstäver. Med darriga händer lägger jag tillbaka stenen där jag tog den och går istället över till en miniatyrask som min mormor gjorde åt sin dotters dockor. Jag vet redan vad som finns däri men måste likväl öppna behållaren och ta fram innehållet.
Den blonda och chockerande lena locken lägger sig likt pollen på en blomma. Jag skrattar tyst åt minnet då jag klippte av den här locken. Mor var så otroligt rasande på mig!
Jag hade långt, ljuvligt hår som barn. Så pass långt att andra barn retade mig för att jag kunde använda mitt hår istället för pappet på toaletten. En dag bestämde jag mig för att jag ville leka med saxen. Jag hade ju sett min mor använda en så många gånger när hon toppat mitt hår – så varför skulle inte jag kunna göra det med? När min mor hittade mig låg halva sidan av mitt hår på golvet vid mina fötter och jag sken upp som en sol när jag frågade om hon tyckte det blev fint.

Var gång min mor berättade om den händelsen avslutade hon alltid med en suck. Hon berättade hur hon hade velat skrika och kasta saker omkring sig i ren frustration. Men istället hade hon bara lagt huvudet på sidan och leende svarat ”ja, lilla gumman, du ser jättefin ut”.
Jag sitter och leker med hårlocken undertiden jag låter mitt medvetande sväva utmed tidens gång. Det är svårt att acceptera att något så fint som den relationen mellan mor och dotter vi hade tilläts tyna bort över små bagateller. Än svårare att det nu är för sent att göra något åt saken.
Med en sista tanke på hennes leende lägger jag ifrån mig lådan med saker min mor hållit kärt under sin livstid och stänger dörren till gamla minnen som väcker onda känslor.

---

Ett, två ,tre
drick bara te
för kaloririka drycker är så passé.

Fyra, fem, sex
bara äta hundkex
för det står det i dietbokens index.

Sju, åtta, nio
banta dig ner till trettio
och hoppas att du en dag är lika mager
som Mio min Mio.

---

Se dem små trollen,
som springer efter bollen.
Vuxna män,
som leker än.

Vad som börjat som sällskapslek,
är nu en form av hatkärlek.
Först glada lagmål,
följt av blodiga slagsmål.

Tjocka magar fulla av öl,
mycket leda, bråk och bröl.
Blodigt allvar det plötsligt är,
tills polisen lyckas hålla dem isär.

---

En mörk gestalt stirrar tillbaka på mig. De mörka cirklarna under ögonen får dem att se mer insjunka i ansiktet är vanligt och personen ser mycket äldre ut än vad denne egentligen är.
Man skulle lätt kunna tro att rynkorna vid ögonens yttre kanter är spår efter många glada stunder och leenden. Men skårorna mellan ögonbrynen krossar skenbilden. Ett nät av oro täcker ansiktet och ger sken av många års grubbel.

Personen försöker le mot mig men det får mig att snarare rygga undan. År av dåliga kostvanor har satt sina spår på tänderna och bristen på god munhygien skulle få det lortigaste svinet att dofta som en nyplockad bukett rosor.
Jag vill fråga personen vad som tärt så på denne men avstår. Varför fråga något som är så tydligt? Ryggen är kraftigt böjd av antingen tungt arbete eller lång tid av dålig hållning. Kanske till och med både och?
Jag kan inte fråga om varelsen har en partner heller för detta är utan tvekan tydligt med. Vem skulle vilja ha en magert skellett med minimal muskulatur och än mindre fett?
Varje gång varelsen besöker en frisörsalong ber denne om att få den mest moderna frisyr som finns på marknaden för stunden. Frisören nickar och sätter igång med sitt arbete. ”Det klär dig perfekt”, säger han och tar emot en stor summa pengar för konstverket.
När jag nu studerar det välansade håret funderar jag på om frisören är blind för håret tycks vara stulet från en mycket mer attraktiv person.

Jag räds för att sänka blicken längre neråt men den underliga kroppsbehåringen sliter till sig min uppmärksamhet. Platser där behåring är vanlig är kala och där hår inte ska finnas är där små mattor av det. Man skulle kunna tänka sig att det åtminstone skulle vara jämt och fint, men icke. Håret växer i små grupperingar av tio strån.
Tack vare den ovanliga men glesa behåringen döljs inte kroppens fel. En ung person ska inte ha så mycket hängig hud på kroppen. Brösten ligger som tomma läderpåsar mot bröstkorgen och magen hänger som en uttömd ballong.
Om jag inte hade vetat bättre skulle jag tro att varelsen en gång varit överdrivet fet och genomgått en massiv fettsugning. Men jag vet att personen är naturligt mager, för varelsen är jag.

---

Liten som en myra springer jag fram och tillbaka genom lägenheten. Allt ska alltid ligga på sin rätta plats och gud nåde den som förstör mitt superbt utarbetade system. På mitt rum kan man finna flera färgglada plastmappar där bilder jag ritat är noggrant sorterade efter specifika kategorier och i exakt den ordning de blivit skapade.
Den som känner mig skulle utan tvekan beskriva mig som en snäll och nätt person. Alltid lika trevlig och artig mot alla. Detta kan mycket väl stämma, fram tills det att någon förstör det jag spenderat timmar med att arrangera. Då blir den lilla ängeln en demon och hela helvetet har blivit utlöst. Något min inneboende får veta av var gång han lägger en film på fel plats i vår gemensamma samling.

---

Ryska Ivan Pavlov, som gav grunden för nya tankar inom behaviorismen, var grundaren till inlärningssättet klassisk betingning.
Han tog hjälp av hundar för att se om nervsystemet påverkade matsmältningen, något han senare fick Nobelpris för.

Experimentet gick till som så att man mätte salivproduktionen direkt från hundens spottkörtel när denne fick mat. Maten, som klassades som en signal kallade Pavlov för stimulus (S) och saliven var responsen (R).
Man förde sedan in en ny stimulus i formen av en ringsignal som ljöd strax innan maten kom. Efter att ha återupprepat detta ett antal gånger började hunden producera saliv redan när signalen ljöd.
Pavlov kallade då maten för obetingad stimulus (OS) och saliven kallades för obetingad respons (OR). Ringsignalen kallade han för betingad stimulus (BS) och saliven som producerade på grund av ringsignalen kallades för betingad respons (BR).
Detta kan man ställa upp på ett ganska simpelt sätt:

Fas 1: OS framkallar OR (maten får hunden att producera saliv).
Fas 2: Maten blir sedan förknippad med en ringsignal, som ursprungligen var en neutral stimulus.
Fas 3: BS framkallar BR (ringsignalen får hunden att producera saliv).

Med andra ord hade ni hunden blivit manipulerad att stimulera saliv utan att maten ens blivit presenterad.
Pavlov slog därmed fast att människor och djur har en mekanism som alltid funnits inom dem. Att en ursprungligen neutral stimulus kan förknippas med en speciell respons efter betingning.
Ett exempel på detta är att man kan förknippa en känsla med en låt. Eller en doft med en person. Jag till exempel ogillade en artist och hennes låtar, musiken gav mig inget. Men min åsikt ändrades när mannen jag hade känslor för ständigt lyssnade på artisten. Efter ett tag började jag också lyssna på hennes låtar då de fick mig att tänka på honom.

Experimentet har varierats efterhand.
Pavlov testade bland annat att ta bort betingningen han skapat hos hunden. Man lät ringsignalen ljuda utan att maten kom vilket ledde till att hunden slutade producera saliv efter att detta återupprepats ett x antal gånger.
Man testade även om man kunde koppla ihop en betingad stimulus med en ny. Hunden var betingad med ringsignalen, det vill säga, att hunden producerade saliv när signalen ljöd. Man lät sedan en ljussignal lysa samtidigt som ringningen. Efter att detta återupprepats några gånger började hunden producera saliv när endast ljussignalen förekom.
Detta kallade Pavlov för betingning av andra graden. Med fortsatta experiment lyckades man komma upp till tredje graden med djur.

Man lärde även hunden diskriminera. Man lät olika ringsignaler ljuda, vissa när maten kom, andra när det uteblev. Till slut lärde sig hunden skilja mellan ljuden och producerade bara saliv när den rätta signalen ljöd.
Hunden fick även lära sig generalisera genom att man presenterade en cirkelrund figur i samband med maten. Efter att detta återupprepats flertalet gånger började hunden producera saliv när en cirkel visades.
Då presenterade man en ellips för hunden och denne fortsatte producera saliv. Hunden kunde med andra ord generalisera från en cirkel till cirkelliknande figurer.

Pavlovs assistenter tog experimentet vidare och försökte lära hunden skilja mellan en cirkel och ellips. Detta gjorde man genom att bara ge mat när cirkeln visades och inte vid ellipsen. Efterhand lärde sig hunden skilja dem åt.
Man började då låta ellipserna likna cirklar alltmer. När ellipsens längd och bredd förehöll sig som åtta till nio tog experimentet slut. Hunden kunde inte längre diskriminera formerna och bröt därmed ihop, ylade och försökte komma loss.
Detta kallade Pavlov därefter för experimentell neuros. Han menade på att det skedde en kollision mellan excitation (upphetsning) och inhibition (dämpning) och orsakade därför kollapsen. Istället för att reaktionerna samarbetade blev det en kollision.
Enligt Pavlov skulle detta bli grundmönstret för mänskliga psykiska störningar. Likaså skulle hundens behandling spela stor roll för människor. Man gjorde hunden frisk igen genom att använda psykofarmaka, det vill säga medicin som påverkar nervsystemet, tillsammans med terapi. Det hade lovande resultat när det gällde behandlingen av vissa mänskliga neuroser.
Pavlovs stimulus- och responstermer blev även ett slags objektiv mätbar psykologi som först och främst skulle användas på djur.

Andra forskare har sedan dess försökt tillämpa metoderna på människor. Det vill säga, man har försökt manipulera människor med hjälp av klassisk betingning. Detta har väckt starka känslor och har tagits upp inom skönlitteraturen vid flertalet tillfällen.
Visst är det egentligen en skrämmande tanke; att någon till exempel skulle kunna få dig att avsky något du tidigare älskat. Man kan fråga sig om det är en makt någon egentligen borde ha.

---

Solomon Asch utförde ett experiment under 1940-talet. Han samlade ihop en grupp på mellan sju och nio personer. De fick se två bilder, den ena hade tre olika långa linjer och den andra bilden föreställde en kortare linje. De blev frågade vilken av dem tre linjerna på bild nummer ett som var lika lång som den ensamma linjen på den andra bilden. Alla utom en av personerna hade redan fått veta det rätta svaret innan experimentet började.
Uppgiften i sig var väldigt lätt och därför var felprocenten i normala fall under en procent. Men vad Asch var ute efter var inte det rätta svaret, det var försökspersonens agerande. Huruvida försökspersonen gav vika för grupptryck.

Försökspersonen, som jag hädanefter kommer kalla för FP, blev placerad så att denne skulle svara näst sist på frågan, efter att ha hört dem andras svar.
De första gångerna svarade de övriga i gruppen rätt på frågan, för att FP inte skulle bli misstänksam. Sedan började de medvetet peka ut en annan linje som den rätta istället.
Experimentet upprepades med flera försökspersoner, för att få ett bredare resultat. Efteråt fick man veta att omkring en fjärdedel var självständiga och följde sitt eget omdöme. Lika många gav vika för grupptrycket och resterande gav vika någon enstaka gång.
De konforma (de som gav vika för grupptrycket) gav sedan olika anledningar till deras agerande när de intervjuades efteråt. En del påstod att deras ögon hade felat. För inte kunde alla andra ha haft fel.
Andra menade på att de tyckte att de själva hade haft rätt men att de inte ville vara avvikare och därmed höll med dem andra i gruppen istället.
Det märkliga med resultatet är att de föll för grupptrycket trots att där inte fanns några hot med i bilden.

Experimentet har varierats vid andra tillfällen. Bland annat har man försökt se om det gör någon skillnad om FP har en bundsförvant.
FP var först ensam om sin uppfattning. Sedan fick denne en bundsförvant som för FP gett ett riktigt svar. Det visade sig att antalet självständiga FP ökade kraftigt när man fick en bundsförvant. Än mer när man hade två. Dock ökade inte självständigheten mer efter det.
Experimentet visade därmed att det är viktigt för personer att ha åtminstone en liten grupp som står bakom en. Annars vågar man inte stå för sin egen åsikt.

En annan variation var när man undersökte förändringen när man presenterade en belöning. Svara rätt och du belönas.
Konformiteten minskade och självständigheten ökade, så länge uppgiften var lätt. När den var svårare och när man hade mer att förlora slutade fler lita på sitt eget omdöme och styrdes av dem andra.
Det är ett ytterst intressant experiment, men det har fått en del kritik. Man har bland annat påstått att det inte går att jämföra med en verklig situation. De menar på att människans åsikter och värderingar sitter djupare än ens uppfattning om olika linjers längd.

Då kan man fråga sig hur det kommer sig att så många gav vika för grupptrycket, när de inte hade något att förlora på att stå fast på sin egen åsikt.
Man menade även på att det vore intressantare om experimentet gällde folks åsikter. Till exempel om dödsstraff, fri abort eller politik. Då det är starkare åsikter menade man på att försökspersonerna inte skulle ge vika lika lätt.
Men är det riktigt så egentligen? Man har mindre att riskera om man sätter sig emot en experimentgrupp. Än om man till exempel gör det bland vänner eller arbetskamrater. Under experimentet fanns inga hot eller risker. Men bland bekanta finns där alltid en risk för till exempel utfrysning.

Psykologiprofessorn Stanley Milgram utförde en försöksserie under 1960-talet som senare blivit en klassiker.
Det var ett lydnadsexperiment där man undersökte hur långt man kunde få vanliga människor att gå när det kom till att tillfoga andra smärta. Samt hur stor betydelse en auktoritet hade.
Det hela började med att Milgram skickade ut en annons efter frivilliga personer som kunde tänka sig delta en timme i ett inlärningspsykologiskt experiment för fyra dollar.
Försökspersonerna fick först veta att undersökningen gällde att se vilken inlärningseffekt bestraffning hade. De fick veta att de skulle använda sig av elektriska stötar under experimentets gång.

En arrangerad lottning utfördes där försökspersonerna fick rollen som ”lärare”. De fick då känna på hur en 45-voltstöt kändes.
De som fick vara ”elever” var egentligen i förväg invigda personer som blivit tränade till att kunna simulera smärta.
När eleven presenterades för läraren (FP) var det denne som fick spänna fast testpersonens arm vid den så kallade ”chockgeneratorn”, den maskin som skulle ge stötarna.
Därefter gick läraren in i ett annat rum och ställde frågor till eleven. Det var inget svårt utan eleven skulle bara minnas enkla ordpar. Läraren blev instruerad att ge en elstöt vid varje felsvar och öka styrkan för var gång. I rummet med läraren var där en auktoritär iklädd en grå rock och som uppträdde väldigt säkert. Detta var alltså försöksledaren.

Läraren kunde se på en panel en strömbrytare med olika voltstyrkor från 15 till 450 Volt. Spänningen var också tryckt där i ord. Det började med Lätt stöt, gick vidare till Ganska lätt, och så vidare. Sedan gick det över till Ytterst våldsam stöt, sedan Fara: svår stöt. Därefter fanns där fyra spakar som bara var markerade med XXX.
Eleven, som egentligen inte kände några stötar alls, hade blivit instruerad att vid 75 Volt börja stöna. Vid 150 Volt skulle han be om att få slippa. Vid 180 skulle han skrika att han inte står ut mer. Vid 300 skulle han skrika i ångest att han inte tänkte svara på fler frågor och vid 33 skulle man varken höra skrik eller svar.
Läraren vände sig under testets gång flertalet gånger mot försöksledaren för att fråga om denne borde avbryta experimentet. Auktoriteten svarade då med korta svar i stil med ”Det är absolut väsentligt att ni fortsätter” eller ”Ni har inget val, ni måste fortsätta”.

Resultatet var chockerande. Hela 62 % av dem 40 försökspersonerna som agerade lärare fullföljde experimentet. De fortsatte med andra ord ge eleven stötar trots att denne både skrek av ångest och bad om att få avbryta testet.
Men gjorde även variationer av testet. Bland annat lät man eleven komma närmre läraren genom att låta denne vara synlig. Då minskade lydnaden hos läraren till 40 %.
Men gjorde det än svårare när man sa till läraren att pressa ner elevens arm mot bordsskivan när stötarna gavs. Då sjönk lydnaden ytterligare till 30 %.
Det var med andra ord svårare för en del att fortsätta när man kunde se sitt offer och än svårare om man var tvungen att tvinga eleven genomgå sådan smärta.
Man testade även att föra in ytterligare två lärare. Dessa var redan införstådda med experimentet och hade i uppgift att uppmuntra försökspersonen att avbryta testet.
Detta resulterade i att endast 10 % fortsatte, trots uppmaningarna att avbryta.

Efter experimentet fick läraren veta att eleven egentligen inte tillfogats någon smärta, att det hela hade varit arrangerat.
När man senare intervjuade dem ”lydiga” om deras reaktioner under testet gavs olika anledningar.
Vanligast var att läraren inte var ansvarig för smärtan som tillfogades. Det hela var försöksledarens fel eftersom det var denne som gav ordern.
En del ansåg att experimentet och försöksverksamheten var något opersonligt som helt enkelt bara ”måste fortsätta”.
Enligt en del gjorde de det för den ”goda sakens” skull. De agerade helt enkelt för vetenskapens skull.
Ytterligare några började nedvärdera den ”dumma” eleven. De menade på att eleven ”förtjänade” att bli straffad för att denne inte kunde svara rätt.

Så varför löd så många egentligen, trots att vissa visste att eleven potentiellt kunde dö av stötarna?
Tester som Milgram tidigare utfört visade att det inte var på grund av sadism. Inte heller kunde han se en koppling mellan varken lön, ålder, yrke eller utbildning.
Det var troligen på grund av inre psykiska faktorer, men Milgram fann dem aldrig. Han menade istället på att det var på grund av auktoriteten.
Han gjorde ytterligare variationer i testet där han använde två auktoriteter inne hos läraren som skulle vara oense med varandra. Detta resulterade i att läraren slutade lyda.
Milgram menade då på att personen behöver en klar och tydlig ledare för att fortsätta lyda.

Så klart blev även detta experiment kritiserat.
Man menade bland annat på att experimentet var oetiskt. Att man skadat och manipulerat försökspersonerna.
Detta avfärdade Milgram dock då försökspersonerna själva berättat för honom att de var tacksamma för vad de utsatts för. Det gav dem en tankeställare.
En annan kritik var att man inte kunde applicera resultatet i det verkliga livet. De menade på att det är svårare att tortera en person än att dra i en spak som ger stötar.
Detta är troligen sant. Det lär vara betydligt svårare. Men sen och andra sidan är tortyr inget ovanligt under krig. Även om det kanske inte är den ända faktorn så lär auktoritet åtminstone spela en viss roll i ett sådant scenario. Speciellt då olydnad inom militären kan leda till avrättning.

Så, vad säger dessa experiment oss nu, när vi fått fram bakgrunden av dem båda?
Dels har vi fått veta att grupptryck är starkt oavsett om där finns hot eller belöningar med. Med andra ord är vi rädda för att vara avvikare och vi ogillar att hamna på ond fot med andra.
Vi har även fått veta att en auktoritär har stor makt över oss, speciellt när det kommer till lydnad. Något som inte borde chockera någon egentligen. Man behöver bara tänka tillbaka till sin tid i skolan.
I skolan är det läraren och rektorn som är auktoriteter och eleverna lyder dessa. Man får en läxa av läraren att göra hemma på helgen och man gör den.

På arbetsplatsen kan man också se det. Säger chefen att man ska göra något så gör man det, oftast utan att ifrågasätta ordern.
Vi har även lärt oss att man lätt kan lyda en auktoritet, så länge denne agerar säkert. Det ”rättfärdigar” våra handlingar på sätt och vis.
Så vad kan vi se för likheter mellan dessa två experiment och deras resultat?
Om man för in båda i ett scenario från skoltiden är det lätt att se det. Vi har en grupp elever som hör ihop. I denna grupp finns där en ledare, auktoriteten i detta fall. När gruppen stöter på en ensam, mindre stark elev säger ledaren till dem andra att trakassera denne. Eleverna lyder utan att ifrågasätta.
Hur kommer detta sig? Det är väldigt enkelt egentligen, i ljuset från experimenten. Ledaren har satt sin plats på toppen av gruppen. Det är denne som bestämmer över dem andra och bör lydas. De andra i gruppen väljer att lyda, dels på grund av ledarens självförtroende. Och dels på grund av grupptrycket.

Om en av eleverna väljer att avstå från ordern finns där en stor risk att denne kommer trakasseras istället, på grund av att denne nu är avvikande från gruppen.
Ytterligare visar båda experimenten att vi är mer självsäkra på vad vi tycker, tänker och gör – så länge vi inte står ensamma. Vi vågar stå för vår åsikt om det finns andra som håller med oss och vi vågar utföra otrevliga dåd, så länge någon klappar oss på axeln och säger att det är rätt och riktigt.
Man säger ibland att ”ensam är stark”. Det stämmer dock inte när det kommer till dessa experiment.

---

Makarna Harry och Margaret Harlow utförde ett experiment med rhesusapor under 1950-talet för att se hur stor betydelse kroppskontakt har för barn. Under experimentet fick aporna växa upp under olika grader av isolering för att se hur mycket de påverkades av det.
En del av aporna fick växa upp med två surrogatmammor. Den ena var gjord av tyg och den andra av ståltråd. Ett test man utförde var att förse tygmamman med en nappflaska som var tom, medan ståltrådsdockan fick ha en som var fylld med mjölk.
Testet visade att aporna alltid föredrog tygdockan. Det var tydligt att hudkontakten var viktigare för barnen än var maten kom från.

Genom andra tester fick man även veta att aporna som levt med en surrogatmamma var säkrare i vissa situationer, än aporna som växt upp helt utan en mor. Skillnaden var dock inte stor. ”Surrogat-barnen” visade fortfarande upp socialt och sexuellt onormala beteenden. Det visade sig att även om tygdockan gav tillfredsställelse när det kom till kroppskontakt så var det inte tillräckligt. Barnen behövde fortfarande någon som uppfostrade och vägledde dem.
Andra apor fick växa upp helt utan mamma, men de fick stundvis lika med andra ungar som var i samma situation som de själva.
Detta resulterade i att barnen fick ett praktiskt taget normalt socialt och sexuellt beteende. Underligt nog var deras beteende mycket mer normalt än dem apor som hade fått växa upp med sin mor, men helt isolerad från andra under dem första sju månaderna.

En tredje skara fick växa upp helt isolerade. De fick ingen fysisk kontakt alls och fick inte leka med dem andra ungarna. Detta resulterade i att aporna visade tydliga tecken på känslomässig störning. De satt ofta ihopkrupna och vaggade sig stelt fram och tillbaka. De utvecklade även tvångsmässiga vanor. En del till exempel kliade och rev sig själva på ett och samma ställe tills det att de började blöda.
När de isolerade ungarna blev förenade kunde de bara förbättras till en liten grad. Deras sociala och sexuella beteende var mycket stört. Bland annat kunde de inte para sig normalt och de var även oförmögna att bli gravida. Djuren var dock för övrigt helt friska.

Testet med aporna visade tydligt att barn behöver ha kontakt med både sin vårdare och andra ungar för att utvecklas på ett sunt sätt. Kroppskontakten spelade sin roll, som visades med dockorna, och kontakten med andra barn visades genom barnen som var helt uppväxta utan mor.
Det är med andra ord en kombination av både kroppskontakt, sociala sammanhang och en känsla av trygghet som ger upphov åt en bra uppväxt för barn, inte var och en för sig självt.

---