Proust.
Lådan stor framför mig på köksbordet. Så liten, men ack så viktig.
Det är svårt att tänka sig att en hel persons liv kan finnas i en skokartong. Är det allt vi är? Allt som varit viktigt för oss, allt vi gjort? Det är en otrevlig känsla som jag genast skjuter bort från mitt medvetande. Man måste älska jagets försvarsmekanismer.
Jag lyfter bort locket och sveper med blicken över innehållet. Det som framför allt annat drar till sig min uppmärksamhet är en liten slät sten med en nyckelpiga av trä. Jag kan knappt tro att hon sparade den i alla dessa år!
Jag minns när vi gjorde stensamlingen. Bak på den tiden när vi fortfarande stod varandra nära. Innan hon blev gammal och vresig. Innan jag började bryta mig loss från hennes kontroll. En tid fylld av lyckliga stunder och kopiösa mängder kärlek.
Vi började vår dag tidigt med att gå ner till stranden. Jag fick köpa mig min favoritglass och tillsammans letade vi upp dem stenar som var finast. Min far var på gränsen till ett vredesutbrott när han såg hur vi släpat in en påse fylld med vad han kallade ”naturens avfall”. Vi däremot kallade det för pyssel.
Vi tvättade stenarna under sång och skratt och penslade på lack för att ge dem en fin yta. Sen var det bara att klistra på vad man nu än kände för. Jag fick så klart inte använda limpistolen. Vilket är förståeligt då jag var tvungen att använda båda händerna för att kunna trycka ut en liten droppe av det hett smälta klistret.
Den som min mor sparat i alla dessa år är just den jag i smyg gjorde åt henne med texten ”älskade mamma” med krokiga, felvända bokstäver. Med darriga händer lägger jag tillbaka stenen där jag tog den och går istället över till en miniatyrask som min mormor gjorde åt sin dotters dockor. Jag vet redan vad som finns däri men måste likväl öppna behållaren och ta fram innehållet.
Den blonda och chockerande lena locken lägger sig likt pollen på en blomma. Jag skrattar tyst åt minnet då jag klippte av den här locken. Mor var så otroligt rasande på mig!
Jag hade långt, ljuvligt hår som barn. Så pass långt att andra barn retade mig för att jag kunde använda mitt hår istället för pappet på toaletten. En dag bestämde jag mig för att jag ville leka med saxen. Jag hade ju sett min mor använda en så många gånger när hon toppat mitt hår – så varför skulle inte jag kunna göra det med? När min mor hittade mig låg halva sidan av mitt hår på golvet vid mina fötter och jag sken upp som en sol när jag frågade om hon tyckte det blev fint.
Var gång min mor berättade om den händelsen avslutade hon alltid med en suck. Hon berättade hur hon hade velat skrika och kasta saker omkring sig i ren frustration. Men istället hade hon bara lagt huvudet på sidan och leende svarat ”ja, lilla gumman, du ser jättefin ut”.
Jag sitter och leker med hårlocken undertiden jag låter mitt medvetande sväva utmed tidens gång. Det är svårt att acceptera att något så fint som den relationen mellan mor och dotter vi hade tilläts tyna bort över små bagateller. Än svårare att det nu är för sent att göra något åt saken.
Med en sista tanke på hennes leende lägger jag ifrån mig lådan med saker min mor hållit kärt under sin livstid och stänger dörren till gamla minnen som väcker onda känslor.
Det är svårt att tänka sig att en hel persons liv kan finnas i en skokartong. Är det allt vi är? Allt som varit viktigt för oss, allt vi gjort? Det är en otrevlig känsla som jag genast skjuter bort från mitt medvetande. Man måste älska jagets försvarsmekanismer.
Jag lyfter bort locket och sveper med blicken över innehållet. Det som framför allt annat drar till sig min uppmärksamhet är en liten slät sten med en nyckelpiga av trä. Jag kan knappt tro att hon sparade den i alla dessa år!
Jag minns när vi gjorde stensamlingen. Bak på den tiden när vi fortfarande stod varandra nära. Innan hon blev gammal och vresig. Innan jag började bryta mig loss från hennes kontroll. En tid fylld av lyckliga stunder och kopiösa mängder kärlek.
Vi började vår dag tidigt med att gå ner till stranden. Jag fick köpa mig min favoritglass och tillsammans letade vi upp dem stenar som var finast. Min far var på gränsen till ett vredesutbrott när han såg hur vi släpat in en påse fylld med vad han kallade ”naturens avfall”. Vi däremot kallade det för pyssel.
Vi tvättade stenarna under sång och skratt och penslade på lack för att ge dem en fin yta. Sen var det bara att klistra på vad man nu än kände för. Jag fick så klart inte använda limpistolen. Vilket är förståeligt då jag var tvungen att använda båda händerna för att kunna trycka ut en liten droppe av det hett smälta klistret.
Den som min mor sparat i alla dessa år är just den jag i smyg gjorde åt henne med texten ”älskade mamma” med krokiga, felvända bokstäver. Med darriga händer lägger jag tillbaka stenen där jag tog den och går istället över till en miniatyrask som min mormor gjorde åt sin dotters dockor. Jag vet redan vad som finns däri men måste likväl öppna behållaren och ta fram innehållet.
Den blonda och chockerande lena locken lägger sig likt pollen på en blomma. Jag skrattar tyst åt minnet då jag klippte av den här locken. Mor var så otroligt rasande på mig!
Jag hade långt, ljuvligt hår som barn. Så pass långt att andra barn retade mig för att jag kunde använda mitt hår istället för pappet på toaletten. En dag bestämde jag mig för att jag ville leka med saxen. Jag hade ju sett min mor använda en så många gånger när hon toppat mitt hår – så varför skulle inte jag kunna göra det med? När min mor hittade mig låg halva sidan av mitt hår på golvet vid mina fötter och jag sken upp som en sol när jag frågade om hon tyckte det blev fint.
Var gång min mor berättade om den händelsen avslutade hon alltid med en suck. Hon berättade hur hon hade velat skrika och kasta saker omkring sig i ren frustration. Men istället hade hon bara lagt huvudet på sidan och leende svarat ”ja, lilla gumman, du ser jättefin ut”.
Jag sitter och leker med hårlocken undertiden jag låter mitt medvetande sväva utmed tidens gång. Det är svårt att acceptera att något så fint som den relationen mellan mor och dotter vi hade tilläts tyna bort över små bagateller. Än svårare att det nu är för sent att göra något åt saken.
Med en sista tanke på hennes leende lägger jag ifrån mig lådan med saker min mor hållit kärt under sin livstid och stänger dörren till gamla minnen som väcker onda känslor.
Kommentarer
Trackback
