Dagens insändare i Metro:



Gode gud vad jag är less på alla dessa mot rökning. För det första: tobak har funnits i hundratals år och kommer fortsätta med det minst lika länge. Oavsett vilka konsekvenser som kommer med det. Och med tanke på hur stora summor som företagen tjänar på tobaksförsäljning så är det ännu mindre troligt att det skulle kunna förbjudas.

För det andra: ingen, och jag menar verkligen ingen, har rätten att tala om för en annan människa vad denne ska och inte ska göra. Vi har en fri vilja och den som vill röka ska få lov att göra detta. Det finns en åldersgräns på tobak, vilket är bra. Men när man är gammal nog att få lov att köpa cigaretterna så ska man också få lov att göra det valet. Vad ger dig rätten att beröva dina medmänniskor det?

För det tredje: risken att sjuåringar börjar röka är liten. Anledningen att dina klasskamrater börjar röka är för att dom kommit in i puberteten. När unga gör det påbörjas två saker i deras hjärnor. Först och främst skapas ett enormt sug att få testa på allt. Man börjar finna sig själv och för att kunna göra det måste man prova på det som finns i denna värld. Det är även en av anledningarna till varför unga börjar dricka alkohol trots att åldersgränsen säger att det är förbjudet. Men det måste ju testas ändå. En annan anledning till att unga börjar röka är för att dom är rebeller. Det går hand i hand med puberteten. Dom vill bli självständiga, fatta sina egna beslut. Vilket betyder att om det finns en lag som säger stopp måste denna brytas för brytandets skull. Och med tanke på all uppläxning om hur fel det är att röka så lockar det bara ännu mer att bryta dom.

Det handlar helt och håller om sin personliga utveckling vilket kommer med puberteten. Så att sjuåringar som varken är i trotsåldern eller puberteten skulle börja röka är väldigt osannolikt.
Och anledningen att dina klasskamrater sen fortsätter röka efter den utfört sin lilla rebelliska handling är för att vad dom inte räknade med var hur beroendeframkallande dessa små cancerpinnar är.
Människan är en väldigt arrogant varelse och varenda en tänker 'Jag är inte lika svag som dom andra, jag kommer inte bli beroende och om jag blir det kan jag lätt sluta ändå'. Det är rent skitsnack. Det är inte så lätt som att "bara sluta". Abstinensen är outhärdlig och såvida man inte får rätt motivation kommer man bara misslyckas. Och för varje misslyckande blir beroendet bara värre.

Men du har rätt på en punkt. Ingen bryr sig om texten som står på förpackningarna. Ja, vi alla läser dom och förstår vad det innebär. Men längre än så går det inte. Ända anledningen till att den där lilla rutan finns där är för att företagen måste varna sina kunder för vad som kan hända om dom brukar deras produkter. Genom att göra detta kan dom inte bli stämda senare när konsekvenserna kommer.
Varför tror du att bipacksedlarna till läkemedel är så långa? Att där står hundratals bieffekter som man aldrig känner av? Jo, för att dom inte ska bli stämda fall i fall det en dag skulle komma någon med dessa besvär. För människor älskar skadestånd i form av pengar. Om du får besvär som inte står med i bipacksedeln stämmer du företaget direkt. Så genom att skriva alla tänkbara biverkningar undviker dom alla möjligheter till en stämning.
Se bara på hur det är med snabbmatskedjorna. Hur många har inte stämt Mc Donalds för att dom blivit feta och fått hjärtproblem på grund av deras mat? Om dom sätter dit en varningstext på förpackningarna till deras burgare som berättar om olika konsekvenser deras mat kan ge så kommer dom inte bli stämda längre. För då har dom åtminstone varnat sina kunder och låtit dom välja själv om dom vill ta risken.

Om du hade varit en rökallergiker som besvärades av rökarna hade det varit en sak. Då hade du kunnat säga att du ville förbjuda rökning på vissa specifika platser. Vilket i och för sig redan har gått egenom. Man får inte röka i närheten av busskurer längre, eller på restauranger/barer och flera stora områden har flertalet "Rökning förbjuden!"-skyltar hos sig. Allt för allergikernas skull. Vilket är bra, det är det verkligen. Tråkigt nog respekterar inte alla rökare detta. Men många av oss gör det. Vissa gör som jag och tar det ett steg längre. Jag bryr mig om mina medmänniskor väldigt mycket och vill inte att någon annan ska lida på grund av min last. Så om jag passerar en person på gatan håller jag inne röken i lungorna tills jag passerat denna. Jag ser även till så att jag inte blåser ut röken på någon utan riktar den så gott jag kan åt något annat håll. Passerar jag ett barn förflyttar jag cigaretten så långt bort från barnet som möjligt och kan till och med stiga ut på gatan om trottoaren är trång, så att det inte finns en risk att barnet påverkas. Jag tänder heller inte ciggen direkt utanför butiken utan går en bit därifrån. Samma med om jag står och väntar någonstans så ställer jag mig på en plats där jag min rök inte kommer störa andra.
Det handlar om att ta ansvar. Och så länge rökare gör detta så tycker jag verkligen inte att någon icke-rökare har rätten att försöka förbjuda någonting. Kan vi som rökare visa respekt och göra allt detta för er icke-rökares skull så tycker jag ni bör vara minst lika respektfulla och låta oss styra våra egna liv.

---

En nyhet utan källa nådde denna kväll mina öron. Min ena kusin bor i en av Landskronahems byggnader och fick nyligen informationen att en ny räkning kommer läggas till – vattenräkning.
Inte längre kommer vattnet ingå i hyran så som värmen gör. Utöver den hyra du betalar ska du nu även betala en varierande summa för vattnet beroende på mängden du använder.
Du kommer nu betala samma summa för värme, väggar, tack och golv. En varm låda med andra ord.

Misstolka mig inte, jag förstår var dom kommer ifrån.
För att citera min mor;

”Varför ska 80 åriga Elsa bredvid betala lika mycket som vi när hon duschar två gånger i veckan, medan vi som är flera i ett hem duschar alla en gång om dagen – minst?”

Det är inte rättvist att hon betalar för vårt användande, det kan jag hålla med om. Och jag hade inte haft något emot den nya räkningen om dom bara hade sänkt hyran.
Vi betalar 7000 kronor i månaden för vår lägenhet. Dom eldar minimalt under vintern, isoleringen är så värdelös att man känner vinden komma genom fönsterrutorna och folket på fjärde våningen hör mig nya även när jag bor två våningar under. Utöver detta skulle vi då alltså betala ännu mer? Nu har vi inte Landskronahem, men jag tvivlar på att dom är dom ända som kommer sätta in den nya räkningen.

Den andra orsaken bakom den nya räkningen påstås vara för att rädda världen från en säker undergång. Varje år blir grundvattnet mindre och mindre. Det hinner inte skapas nytt vatten i samma hastighet som vi använder det. Så genom att plötsligt ta betalt för den mängd man använder hoppas dom på att folk kommer tänka sig för innan dom startar kranen. Och på så sätt minskas slöseriet. Världen är räddad!

Detta skrattar jag åt. Inte för att det är lustigt utan för att jag blir så trött på detta nya ”rädda jorden”-skiten. Är jag den ända som inte tror att vi kan stoppa det som sker?
Vi tittar långt bak i tiden en stund. Var sägs det att allt startade, om vi bortser från vad religionerna påstår? Det var mörkt och tyst. Det ända som levde här var bakterier och mikroskopiska små ting. Sen satte det igång. Ljus, liv, växtliv. Efterhand som tiden gick skapades större och smartare varelser på planeten. Dinosauriernas tid var kommen!

Men så spolar vi fram lite i tiden. Vad hände då? Jo, naturen och vädret började ändras. Temperaturerna blev högre. Det var varmare än någonsin (global uppvärmning, någon?). Vattnet försvann, dom flesta dog snabbt av uttorkning (senaste ramaskriet i nutiden). Marken rörde på sig. Vissa delar sköts högt medan andra kollapsade (hej jordbävningarna som skakar till exempel Japan). Sen kom vattnet och spolade bort liken (överdriven mängd tsunamis, någon?) följt av en otrolig sänkning i temperaturen (vintern slog till i Skåne, helt plötsligt).

Är jag ensam om att se ett mönster i historien? Är jag den ända som ser att allt detta hänt tidigare fast innan människan kom in i bilden?
Jag tror jorden har sin egen liten klocka som tickar. Den har en viss tid med lugn och ro då raserna får leva fritt och må bra – sen slår klockan 12 och den påbörjar ett nytt varv.
Jag tror inte det finns någon vi kan göra för att stoppa det som sker i dagsläget, för jorden gör det den gjort förr – startar om.
Folk påstår att alla katastrofer vi utsätts för nu är på grund av oss. Vi släpper ut en massa avgaser och avfall, slösar på vatten och tar död på naturen som ger oss syre. Jag tror att det är skitsnack.

Om det finns något människan alltid har behövt så är det en syndabock. Någon att lägga skulden på när saker och ting inte går som det ska. Förr i tiden var djävulen den måltavlan. Han fanns endast för att skrämma folk till att vara lydiga – och för att ta all skit som hände människorna. Tron på övernaturliga krafter är inte lika stark i dagsläget som förr och därmed skyller vi på våra egna djävlar – dom som ”förstör världen”. För inte kan man skapas endast för att dö ut? För det är inte så livet fungerar? Vi föds inte endast för att till slut dö?
Varför är det så svårt att tro att det fungerar likadant fast för hela arten istället för var och en?

Om det är vårt fel att världen håller på att gå under – var det då samma för dinosaurierna? Dom dog också ut av naturkatastrofer ju. Slösade dom också vatten på extra långa duschar?

Dinosaurierna dog ut och jorden startade om från början. Och ur detta skapades nya raser som i sin tur utvecklades precis som dom första varelserna gjorde. Dom började som bakterier och utvecklades till meter höga varelser. Varför är det så svårt att tro att det sker nu med?
Kanske är det så simpelt att människans tid på jorden lider mot sitt slut. Kanske är det dags för oss att dö ut och lämna utrymme för en nyare, bättre och intelligentare ras.
Varför är den mänskliga rasen odödligare än alla andra? Varför ska vi finnas för evigt? Varför är vi så mycket bättre?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; det mänskliga släktet är vidrigt! Vi bara förstör och mördar allt och alla runt omkring oss. Vår intelligens tycks bara bli lägre och lägre för varje generation. Fler och fler barn föds med defekter och utvecklingsstörningar. Vi tycks gå bak i tiden snarare än utvecklas. Vi blir inte bättre, vi blir antingen sämre eller så står vi still och stampar jord.
Jag tycker det är bra om vi dör ut. Så kanske det skapas en ras som är smartare, som vet bättre än att bete sig som oss. Som kanske kan hjälpa jorden i sin egen utveckling snarare än förstöra den. Fram tills den dag det är dags för en ny omstart och den rasen dör ut och lämnar plats åt en annan.

Jag är inte pessimistisk. Det är inte min cyniska sida som styr mina ord denna gång. Det är bara ren och simpel realism blandad med ett accepterande att inget varar för evigt.
Det är väll klart att jag inte vill att mina nära och kära ska lida eller dö. Jag tänker skaffa barn och så klart vill jag att dom ska ha ett så bra liv som möjligt. Men jag tänker inte inbilla mig att jag är stor nog att stoppa något som tydligen kommer naturligt för den värld vi lever i. Även om vi alla nu börjar ändra på våra vanor, utsläpp, förbrukning så kommer världen fortfarande gå under. För historien visar att det är så den gör till slut. Alla har vi en tid på jorden men efter ett antal år är det dags att ge plats åt nästa person. Vi alla växer upp med den kunskapen. Så säg att den nästa i kön inte är den människa som bosätter denna jord just nu? Säg att det är en helt ny art. Vore det så hemskt?

Varför är detta släkte så fast i tankarna att vara för evigt? Varför kan vi inte bara acceptera saker för vad det är och låta det gamla försvinna i dåtiden? Istället klamrar vi oss hårt tag i gamla seder, traditioner och tryggheten i hur det alltid varit.
Människan kan gå med på att tro på en kraft dom inte ser, något okänt, något man inte kan förstå sig på – så som en Gud. Folk anförtror hela deras liv åt något dom inte ens kan vara säkra på finns.
Men när det kommer till något så okänt som vad som kommer efter jordens undergång så blir dom livrädda och vägrar låta det ske, vägrar acceptera det. Plötsligt är det okända inte tryggt längre, det blir plötsligt skrämmande.

Det är dags för oss att bita ihop och låta naturen ha sin egen gång. Sluta försöka kontrollera och stoppa något som du inte kan stoppa. Du är en liten människa som slåss mot naturen själv – inse att du är som en mygga på en långtradares vindruta – ett litet plopp och sen är det inte mer med det.

Utanför Jörgens Cykel sitter tre vänner. Jörgen är rädd för att bli lämnad, Juan oroar sig över hur labradoren mår, men Farsan, han är förträfflig. Han är snygg, lagar den godaste maten och vet vad en kvinna behöver. Snart ska han bli farfar också, till en perfekt liten pojke. Det är helt säkert. Men när han ger sig ut på jakt efter en härlig farmor är det inte mycket som går enligt planerna.



Detta var minsann en glad överaskning! Fares tidigare filmer, åtminstone dom jag sett, har varit helt okej. Men jag skulle aldrig kalla dom bra. Kan bero på att svenska filmer sällan faller mig i smaken, speciellt inte komedier, men den här gången lyckades det.
Skådespelarna gjorde bra ifrån sig, inspelningen var mer än godkänd, likaså musiken och storyn föll mig i smaken.

Ända negativa jag har att säga om filmen är slutet. Det känns verkligen som om du skyndade på det så mycket dom bara kunde. Vilket jag tycker är synd för den hade varit en självklar femma om dom inte misslyckats på den punkten. Det funkar sällan att få ner en timmes innehåll på fem minuter (bara ett exempel).

Fortfarande en bra film i alla fall och den är helt klart värd att köpa!

---

Sportjounalisten Juan flyttar tillsammans med sin fru till ett gammalt hus i Spanien med deras lilla son. Efter underliga ljud i barnmonitorn beslutar Juan sig för att köpa den senaste och bästa utrustningen inom kategorin så att han både kan se och höra vad som sker i sitt barns rum när han och hans fru inte är där. När han börjar se en man sittandes bredvid det sovande barnet öppnas en helt ny värld som han snart skulle önska han aldrig kände till.


Den var bra, men inte så bra som jag trodde. Efter allt jag hört om filmen, hur läskig den var hit och dit, så mötte den inte mina förväntningar. Visst gjorde skådespelarna bra ifrån sig och storyn varit inte helt fel för en skräckfilm. Den hade även sina läskiga scener då och då. Men det är ingen film jag hurrar för.
Jag tror inte det var så mycket att filmen i sig är dålig, utan bara det att den inte var så bra som jag fått höra. Den är åtminstone sevärd.

---

Lawrence Talbot återvänder till staden han växte upp i efter att hans bror försvunnit. Hans hopp om att finna sin bror går dock i kras vid hans ankomst då man funnit hans lemlästade kropp i ett dike. Lawrence tar då på sig uppgiften att finna det monster som kunde göra något så hemskt. Han var dock inte redo för vad han fann.



Där snackar vi besvikelse. Visst gjorde skådespelarna ett bra jobb. Men gisses vad tråkig den var att se på. Man visste slutet redan efter fem minuter och det som fanns där emellan var inte mycket att hurra för. Monstret var dessutom mindre välgjord och den kändes onödigt utdragen.
Inte direkt en film jag kommer se igen...

---

Alla hjärtans dag... Kommer varje år och det kan antingen vara den mest magiska dagen om året - eller den mest hjärtkrossande.
Här kommer nu fem historier i Los Angeles som efterhand knyts ihop med varandra.



Old news. Jag är ledsen men detta är en amerikansk version av Love Actually fast på Alla hjärtans dag istället för julen. Humor, krossade hjärtan och dom flesta blir lyckliga under dom sista tio minuterna när alla historier kopplas ihop.
Skillnaden mellan dom två filmerna är att Love lyckades - Valentine gjorde det inte. Skådespelarna som förr brukar göra väldigt bra ifrån sig tycktes tömda på sin vanliga energi, storyn var klen, musiken var halv-tråkig och stämningen var inte alls så gripande som man skulle kunna tro. Ända som egentligen var bra var ljussättningen och vinklarna. Där lyckades dom bra.

Jag är minst sagt inte imponerad av den här filmen. Om man ska göra en look-a-like film så måste man göra ett bättre jobb än den man efterapar. Och det misslyckades dom med.

---

En hemsk bilolycka berövar Burke Ryan (Aaron Eckhart) hans fru och kvar finns bara ett skal av sorg. Det är då han bestämmer sig för att skriva om det i en bok, och oväntat nog fångades intresset för boken och den publicerades. Åren går och Burke åtar sig uppgiften att hjälpa andra hantera svåra förluster på samma vis han själv gjorde det.
Under en seminarie i Seattle stöter han på Eloise (Jennifer Aniston), en spännande florist som han direkt faller för.
Men något stämmer inte, något döljer sig bakom hans yttre.



Det är en fin film, absolut. Men den imponerade inte på mig. Den var tråkigt förutsägbar och storyn i sig var inte alltför välskapad. Skådespelarna gjorde bra ifrån sig, speciellt Aaron Eckhart. Aldrig har jag sett honom så känslosam förr, aldrig har han varit så trovärdig.

Men det är ingen film jag skulle få för mig att köpa. När jag blir mer intresserad av mitt parti av Spindelharpan än filmen - då är det illa...

---

Derek Charles (Idris Elba) har haft stor framgång i sitt liv. Han är en framgångsrik kapitalförvaltare, lyckligt gift med en vacker kvinna (Beyoncé Knowles) och har en underbar liten son (Nathan och Nicolas Myers).
Men hans sköna liv blir kraftigt hotat när en vikarie (Ali Larter) börjar jobba på företaget och försöker fånga honom i hennes nät.



Jag blev helt ärligt talat glatt förvånad av den här filmen. Jag trodde den skulle vara väldigt seg och tråkig men den visade sig vara otroligt välgjord och aktiv. Skådespelarna gjorde ett bra jobb och själva filmandet var välgjort. Musiken passade perfekt in och storyn var välskriven.

Jag var speciellt överaskad över Beyoncé. Hon gjorde verkligen ett väldigt bra jobb och det hade jag aldrig förväntat mig från henne. Jag trodde hon skulle vara lika bra som Jennifer Lopez, inte direkt dålig men borde hålla sig till musiken istället... Jag gillade den verkligen skarpt. Väldigt glad upptäckt!

---

Sist Gud tappade tilltron till mänskligheten skickade han en flod. Den här gången skickar han änglar. Detta är en utrotning.
När alla andra änglar förbereder sig för sina roller i apokalypsen går Michael emot Guds order. Hans kärlek och tro på den mänskliga skapelsen brinner lika starkt som förr och han tar på sig uppgiften att åter visa sin Herre vad som är rätt.



Ack och ve, ack och ve... Jag blev verkligen innerligt besviken. Inte bara att dom misslyckades med att få storyn att fungera, skådespelarna gjorde ett oväntat dåligt jobb. Jag brukar gilla Dennis Quaid väldigt mycket, men inte i den här filmen. Han var inte trovärdig för fem öre och jag vet inte huruvida det är på grund av dom urusla replikerna eller om han bara misslyckades med att spotta ur sig dom - men det lät verkligen förjävligt. Paul Bettany (ängeln Michael) var nog den ända som gjorde sin roll någorlunda bra. I en scen pratar han med Lucas Black (Quaid's son Jeep) om hans kärlek och tro på den mänskliga rasen och de känslor hon frammanar i sitt ansikte är ganska trovärdiga.

Men lite plus fanns där faktiskt. Deras idé föll mig helt i smaken, dom lyckades bara inte få det rätt. Musiken var också finfin och dom lyckades perfekt med själva filmandet. Där var mycket action och fight-scenerna var underbart skapade. Så det var inte bara dåligt i filmen.

Jag är besviken dock, för den här filmen skulle verkligen kunnat vara guld värd om dom bara hade gjort det rätt!

---

Catherine Stewart (Julianne Moore) tycks ha det perfekta livet. Hon är en framgångsrik gynokolog, har en underbar son (Max Thieriot) med en otrolig talang inom musik och hon har en stilig man (Liam Neeson) som tycks vara felfri på alla sätt och vis.
Men allt är inte alltid som det verkar. När Catherine börjar misstänka sin man för otrohet anlitar hon Chloe (Amanda Seyfried) att testa hennes make, att locka honom och se om han nappar på betet - något Chloe har stor talang inom.



Som förväntat gjorde skådespelarna bra ifrån sig, dom var trovärdiga och tycktes leva sig väl in i sina roller. Det var en bra story och dom skapade en fin stämning i det hela. Men det är ingen film jag skulle vilja köpa. Den var varken bra eller dålig, den var bara okej. Godkänd. Från och till blev den lite seg, ville nästan spola förbi en del scener för dom kändes utdragna och onödigt långa. Jag förstår varför dom ville ha med scenerna, men dom misslyckades med att få till dom rätt.
Tråkigt nog var trailern bättre än filmen i sig...

---

Landon Carter (Shane West) är den populära men ack så bråkiga eleven i skolan. En dag tar han och hans vänner ett steg för långt och får en annan elev att hamna på sjukhuset. I hopp om att rädda den unge mannen från den framtid som väntade honom tvingas han att delta i skolans dramagrupp och att hjälpa andra elever med skoluppgifter. Där träffar han den alltid lika oskyldiga och trevliga Jamie Sullivan (Mandy Moore) som försöker hjälpa honom att komma rätt i livet. Efterhand som tiden går upptäcker Landon att hans bild av Jamie är allt annat än rätt och en vänskap bildas mellan dom två.
Men det är allt annat än lätt när gamla vänner, föräldrar och till synes Gud själv försöker stoppa den relation som sakta men säkert byggs upp.



Jag var verkligen inte beredd på den reaktion jag hade på den här filmen. Jag brukar ha ganska svårt för den typiska chick flicken. Oftast på grund av att dom alltid är lika förutsägbara, vilket denna också var förståss. Men dom lyckades få det att fungera likväl. Storyn var gripande trots sitt simpla upplägg och jag blev rörd av karaktärerna.
Det är inte många filmer som kan få mig att gråta, men denna lyckades.

Jag kan helt klart se varför denna oftast ligger på toppen av listorna över romantiska draman!

---

En snöig morgon sitter radiomannen Grant Mazzy och hans två kollegor, Sydney och Laurel-Ann, i deras studio i en liten stad i Ontario när dom börjar höra om en underlig folkmassa som rör sig i staden. Telefonsamtal efter telefonsamtal kommer in och vad som verkade vara ett skämt blev plötsligt en fasansfull mardröm.



En underbar psykologisk thriller. Dom lyckades skapa den där obehagliga känslan utan att ge bort allt för mycket. Sen att jag är svag för virus-filmer gör ju saken bara bättre! Ända negativa jag egentligen har att säga om den här filmen är slutet, mest för att jag inte riktigt förstod mig på det. Annars har dom verkligen lyckats med den!

---

Katastrofen kom och efter sig lämnades ett kaos. Allt växtliv dog och likaså förintades hela djurriket. I denna eviga kamp mot kylan, hungern och faran för kannibaler försöker en far och en son överleva.



Det är en väldigt obehaglig film och otroligt välgjord. Skådespelarna gör ett bra jobb och dom har verkligen lyckats med upplägget, tekniken och att fånga den där hemska känslan av att det skulle kunna ske.

Vissa punkter stör mig dock lite. För det första - skitungen. Jag är ledsen, men jag önskar att han dör och att han gör det snabbt för fy fan vad han går mig på nerverna!

Spoiler! Följande text bör ej läsas såvida du ej sett filmen!

Ungen föddes lagom till det att katastrofen sker, hans far lägger tonvis med energi på att förbereda honom inför att ta hand om sig själv i den hemska värld som skapats - men han fattar fan inte ett jävla skit! Han svälter men likförbannat blir han sur på sin far när han inte vill dela med sig av det lilla dom har. Han vill bli vän med alla idioter dom träffar på och trots att en av dom håller en jävla kniv mot hans hals så tycker skitungen att det är fel av fadern att skjuta honom. Idiot!

Det är helt enkelt inte realistiskt i min mening. Har man under hela sitt liv levt i en sådan värld och hela tiden blivit lärd hur det går till - då borde man även veta att man inte för en massa oväsen ifrån sig när folk som vill äta en står några få meter från dörren dom gömmer sig bakom...

Punkt nummer två jag inte gillade var slutet.
Jag vet inte, det kanske bara är jag som är en kall-hjärtad slyna, men jag skulle hellre skjuta mitt barn än låta denne överleva på egen hand i en sådan värld.

Fadern vet att han kommer dö och han kommer göra det snart. Han kan inte ens gå längre utan ligger och plågas på stranden. Han har bara några få timmar kvar i livet. Han kommer inte överleva, alla vet det. Han har en kula i sin pistol...

Och han ger pistol-jäveln till ungen och säger åt honom att fortsätta vandra på egen hand! Han ska dessutom försöka hitta dom goda människorna, men inte chansa på dom han träffar... Ahem. Du säger till din son, som bevisat gång på gång att han är lika naiv och pantad som en tegelsten (ja, dom är naiva...), att gå ut och avgöra vilka människor som är goda eller onda. Är du pantad? Seriöst?

Jag hade hellre satt en kula i mitt barns huvud än riskerat att den stora flocken kannibaler får tag på honom. Speciellt efter att ha hittat en källare fylld med fångar som får svälta fram tills det att dom som låst in dom blir hungriga och slaktar dom som djur. Dom hörde för helvete dom slakta dom, hur dom skrek av plågan!

Det är helt enkelt för orealistiskt att han dels lät sin son leva, och dels att han hittade räddning så fort fadern inte fanns där. Sån tur finns inte. Kalla mig pessimistisk, cynisk, eller vad ni vill - men sånt sker fan inte.

Spoiler! Följande text bör ej läsas såvida du ej sett filmen!

Överlag var det en väldigt bra film och jag kommer utan tvekan se den mer än en gång. Detta är en film man kan uppskatta utan att ha läst boken. Och enligt min egen mening ser jag hellre filmen gång på gång än försöker mig på att läsa boken igen.

---

Detta är en film som handlar om människor som varit i kontakt med aliens. Huruvida du tror på historien eller ej är upp till dig att avgöra.
Man får följa Dr. Abigail Tyler och hennes patienter i deras försök att hitta förklaringen på dels flertalet olösta fall av försvinnanden och dels en återkommande dröm hos mer än en person.



Det påstås att filmen är baserad på en riktig studie och under hela filmens gång får man se "riktiga" klipp från studien. Jag, precis som så många andra, tror inte att något av det är sant. Det finns många bevis som stödjer vår misstro.
Men rent filmmässigt var detta en av dom bästa filmerna jag sett på länge inom skräck/thriller-kategorin. Den lämnar en lätt obehaglig känsla efter sig och en del av scenerna är riktigt ruggiga och jag tvivlade på min åsikt huruvida det var sant eller ej vid mer än ett tillfälle. Inte för att jag tror att det var aliens utan för att klippen såg så otroligt verkliga ut.

Jag ger ett stort poäng för filmskaparens manus, hur dom byggt upp filmen och framför allt skådespelarna. Dom var så otroligt trovärdiga och det är väldigt sällan man ser skådespelare som kan få något som detta att verka så otroligt verkligt. Jag trodde inte man kunde skådespela den typen av känslor som dom frambringar i den här filmen. Jag blev verkligen chockerad!

---

En paranormal expert upptäcker ett hus som är beläget i en korsning av så kallade "highways" där själar transporteras till livet efter detta.



Jag måste säga - jag blev väldigt förvånad över hur bra den här filmen var. Hade ingen aning om vad filmen handlade om när jag införskaffade den och titlen är typisk för kassa lågbudget-skräckisar. Och när jag kollar på trailern nu efteråt så verkar den urusel. Men istället visade det sig vara en väldigt intressant och välgjord film.
Får hoppas att Jonas Armstrong (huvudrollsinnehavaren) får en kick i sin karriär efter denna, för jag vill se mer av honom.

---

Riktigt bra film. Storyn, upplägget, skådespelarna - allt.
Blev inte lite paff när jag upptäckte att benranglet var Christian Bale! Jag såg på American Psycho för två dagar sen, och vad kan jag säga... skillnaden var enorm! Läste lite om det, för jag kunde inte tro att han kunde vara så mager - det måste vara smink. Icke. Karln gick ner nästan 30 kilo för den här filmen. Från 78 till 49 o_o Han påstås ha viljat trilla ner ändå till 45 men filmskaparna sa nej eftersom dom var oroliga för hans hälsa.
Att stå ut med att äta endast en burk tonfisk och ett äpple per dag, det är fan starkt! Vad som är ännu mer imponerande är att han spelade Batman ett år senare (och det säger jag, han var inget klent benrangel i den filmen!)
Inte många män som kan klara av att vara lika jävla sexig oavsett vilken kroppsbyggnad han har :P Jag har svårigheter att avgöra om han är sexigast i denna eller Psycho...

I alla fall, slutdrägglat över Bale... Ahem. Filmen är verkligen riktigt bra. Tråkiga för min del var att jag var väl förberedd för den här typen av film så jag visste hur den skulle sluta redan efter dom första fem minuterna in i filmen. Men det gjorde den definitivt inte sämre!

---

Iida Tuomi var mitt namn, jag är 20, snart 21, år gammal och befinner mig nere i härliga Skåneland. Jag ska snart påbörja kursen E-konstskolan Prisma på MKFC i Stockholm, det är en kurs på distans vilket passar mig finfint i smaken!
Jag har ritat så länge jag bara kan minnas. Redan i tidig ålder lärde både min mor och min far mig hur man ritar korrekt. Båda mina föräldrar har hållit på med konst så det var inte helt oväntat att jag drogs in i det med. Redan som 7-åring höll jag på med stilleben och ända sedan dess har jag velat jobba inom området.

Men allt blir inte alltid som man först tänkt sig. När gymnasievalet kom valde jag istället för estet - bild, medieprogrammet i grannstaden Helsingborg. Där fanns, enligt alla andra, större jobb-möjligheter. Jag gick grafisk design under mitt andra år, men slutförde aldrig gymnasieutbildningen av personliga skäl. Nu däremot bryr jag mig inte längre om jobb-möjligheter, jag vill studera konst oavsett vilket.

Drömmen är att i framtiden kunna starta ett eget företag inom formgivning och fotografi. Hela idéen är redan uttänkt ända som saknas är tid, träning och ett namn. Utöver konsten har jag pysslat med fotografi, både att stå bakom och framför kameran. Dock föredrar jag att stå bakom.

Till höger finner ni en länklista till andra av mina sidor, samt min skolas blogg för den som vill se lite närmre på den kurs jag tar. I just den här bloggen är det tänkt att jag ska ladda upp det jag skapar under kursens gång. Jag tar gärna emot konstruktiv kritik då det enligt min mening är en viktig del av ens egen utveckling.

Jag hoppas ni gillar vad ni ser!
Over and out!

Några diverse verk skapade av mig.

---