Leken är något man kan klassa som det viktigaste i ett barns utveckling. Om vi börjar med att tackla det rent fysiska. Hjärnan är, som vi alla vet, i flera delar. Vi har hjärnstammen som upprätthåller de livsviktiga livsuppehållande funktionerna, i hypotalamus bor förmågan att känna känslor. I hjärnbarken bor människoans varseblivning och intelligens, det är här kontakten mellan hjärnan och den yttre miljön förmedlas. Balken i sig är sedan i sin tur uppdelad i små områden som alla har sitt eget lilla ansvar: tankar, språkförståelse, talförmågan, musikaliteten, kroppsrörelser och så vidare.

 

Vår förmåga till omdöme och inlevelse ligger i pannloben, i nackloben tar vi emot synintryck och finmotoriken sitter i lillhjärnan. Vår viktiga omkopplingsstation sitter i tinningloben och kallas hippocampus, den är en förutsättning för vår förmåga att kunna lära och minnas.

Källan till det vi kallar medvetande är beläget i den primitiva stamdelen, en del som är mogen redan under fosteråldern. Vi har även en barkdel där vår kunskap samlas, den del som inte är färdigutvecklad förens efter puberteten. Mellan dessa två källor strömmar det ständigt signaler till hjärnans mitt, till centret för emotioner och grundvärderingar - det vi kallar för "Jag".
Det viktiga att komma ihåg nu är att dessa strömmar inte ter sig på samma sätt. Signalerna från stamdelen kommer i kaotiska, turbulenta strömningar medan barkdelens signaler är mer ordnade.
Så vad vi nu vet är ett inom oss lever kaos och ordning sida vid sida, dom möts vid samma punkt och skapar då en kollision i vårt Jag. Denna kollision föder vissa egenskaper och förmågor som är av stor vikt för vår utveckling:

- kreativitet
- värderingsförmåga
- förmåga till helhetssyn
- produktion av fantasi och möjligheter.

För att dessa förmågor ska utvecklas behöver vi det maximala flödet från både stamdelen och barkdelen, maximalt av vårt medvetande och vår information. Det skapar en enorm kollision mellan kaos och ordning, den ända gången det är möjligt att utveckla alla sidor av hjärnan. I skolan ser vi till så att barkdelen stimuleras för fullt, ordningen styr. Men för att verkligen låta ett barn utvecklas måste kaoset få lov att ta en del av skoltiden med. Barns beteende styrs fram tills 6-7 års åldern av hjärnstammen som då dominerar barnets utveckling, därmed även kaosdelen. Barn har ett rikt inre liv, dom ser till helheten, är kreativa och har fantasi. Skolan brukar börja runt sjuårsåldern eftersom det är då makten går från hjärnstammen till barken. Den yttre miljöns detaljerade information börjar då styra barnets beteende. Informationsskolan börjar. Det är nu barnets kreativitet, fantasi och förmåga att se möjligheter hämmas. Den spontana kreativitet vi ser barn ha styrs av den kaotiska delen. När skolan startar tystas den delen ner för det är dags för informationsdelen att styra. Det är dags att sakta börja gå mot att bli vuxna och därmed börjar barnen alltmer få höra "det är bara fantasi/lek/sagor/drömmar". Vuxna, oftast omedvetet, tar bort en del av Jagets livsviktiga förmågor.

 

Så för att samla ihop allt till ett kortare stycke. För att ett barn ska utvecklas till fullo måste man låta barnen leka fritt. Låta deras fantasi flöda. För dig som vuxen är det bara en träbit, men för barnet är det ett flygplan. Hästar kan flyga och prata, en buske kan bli ett monster - allt är möjligt i ett barns värld. Rätta inte ditt lilla barn med verkligheten, skäll inte på barnet när denne kommer i trotsåldern, försök prata ut med barnet istället. Kom ihåg att deras trots är en del av deras utveckling, dom har just börjat fatta sina egna slutsatser. Det är inget som ska skällas på, för det är inget fel.

Tänk tillbaka på när du själv var barn. Försök minnas hur det var att inte styras av fakta och verkligheten. Hur det var innan din värld blev begränsad. När dom ända gränserna var dom fysiska lagarna. Försök minnas hur det var att inte vara vuxen.

Som det kanske märks i ovanstående stycke så betyder leken mycket för mig, vilket jag tror hör hemma i att jag själv fick leka fritt. Som liten jobbade min mor som barnmamma och tog hand om mig, mina syskon och hela kvarterets ungar. För henne var det viktigt att lära sig saker, men på ett lekande sätt. Vi lärde oss bokstäverna undertiden vi fick klippa och klistra när det var pysseltimme. vi fick springa och härja fritt utan att bli tillsagda att lugna ner oss och det fanns inga rätt eller fel i våra lekar. Blev vi barn oense separerade min mor på oss tills vi lugnat ner oss - några minuter i vars ett rum och vi lekte lika glatt igen. För mig var det en underbar tid. Så roligt som jag hade när dagbarnen var hemma hos oss har jag inte haft sen det att hon slutade med det yrket. Jag anar att min mors stora framgång som dagmamma var eftersom hon sedan tidigare studerat psykologi och därmed barns utveckling. Jag tror det hjälpte henne när hon planerade vilka aktiviteter vi skulle ha var dag. Jag tvivlar inte en sekund på att det har hjälpt mig stort i min utveckling och i att jag blivit den kvinna jag är idag. Med så mycket stimulans både till kaos och ordning kan det bara ha slutat med en stor kreativitet och en stor källa av information. För detta tackar jag min mor, som än idag fortsätter stimulera dom båda hjärndelarna hos mig.

 

Iida Tuomi

 

---

 

 

Steg 1 - Skiss

Steg 2 - Bakgrund

Steg 3 - Motiv

Steg 4 - Ljus och skuggor

Det är ingen nyhet att klagosångerna är många över att Sverigedemokraterna (SD) kommit in i Riksdagen. Demonstrationer har hållits, grupper har skapats i protest och det är till och med prat om att hålla en omröstning. Detta är vanvettigt!

Vi sträcker på oss och slår stolt på bröstet för vi har demokrati i vårt land. Vi, folket, väljer vem vi vill ska leda vårt land. Alla med svenskt medborgarskap har rätten att själva välja. Detta är rent skitsnack, bevisligen.
Allt prat om att man ska respektera och finna sig i hur valet blev har slängts ut genom fönstret och majoriteten bestämmer nu vem som har rätten att vara i Riksdagen. Minoriteten har inte längre en talan.
Jag, precis som många andra, är missnöjda med att Alliansen återigen kommer styra vårt land, men inte tusan drar vi igång ett så här stort skrik för det. För vi accepterar att dom blev dit-röstade. Fler ville helt enkelt att landet skulle styras av borgare och därmed får vi andra finna oss i det. Så har det alltid varit.

Men nu när SD är med i Riksdagen slängs det ut genom fönstret. Vi ignorerar helt faktumet att en del av befolkningen själva valt dit dom. Deras åsikter har ingen betydelse längre. Demokratin slutade existera.
Det är sorgligt!

Vad som är ännu sorgligare är att alla klagar över att där nu finns ett främlingsfientligt parti med i Riksdagen. Men hur kan man beklaga sig över det, när större delen av Sverige blivit främlingsfientliga sedan valet hölls?
Främlingsfientlighet kommer från det grekiska ordet xenofobi som definieras i elfte upplagan av SAOL som "rädsla för främlingar". Vanligast är att man kopplar ordet med kultur, men ordet går att applicera på andra fall, så som hur Sverige är just nu. SD är främlingarna i det här fallet och större delen av landet räds dom.
Patetiskt!

Aldrig förr har jag sett så mycket dubbelmoral visas öppet och dessutom bli accepterat! Man får plötsligt påstå att man är emot främlingsfientlighet trots att man själv utövar det. Man påstår att det finns demokrati i landet men likväl är det prat om en omröstning bara för att det inte passar alla. Mona Sahlin får prata om att alla är lika värda, men samtidigt påstå att det inte gäller SD. Dubbelt, dubbelt, dubbelt.

Vad som bara gör saken värre är att alla beter sig som små barn! "Vi tänker inte ens ta i SD med en tång", Vänsterpartiets ledare vägrade vara i samma rum som SD's ledare, alla partier i Riksdagen slår undan SD's hand när dom erbjuder samarbete och välvilja. Vuxna ska inte bete sig på det viset!
När jag var liten och gick mina första år i grundskolan såg jag liknande beteende. Den som var annorlunda ignorerades. Det fanns grupperingar och tyckte man inte som dom blev man utfryst. Det är exakt samma sak nu, fast med vuxna människor som påstår sig vara mogna nog att styra ett land. Det är skrämmande att tänka på, att småbarn i vuxnas kläder ska styra våra liv.

Skäms, Sverige, skäms!
Ni påstår att den dagen SD kom in i Riksdagen var landet mörkaste dag. Den dagen var strålande ljus i jämförelse hur dagarna nu ser ut. Ni borde alla skämmas för ert omogna beteende och extrema dubbelmoral!

 

Mina klasskamrater har börjat bli färdiga med sina bloggar med nu så jag föreslår att ni håller ett öga på länk-listan nere till höger då jag kommer lägga till deras länkar där efterhand jag får tag på dom. Ni borde verkligen ta en titt på deras bloggar med, dom är otroligt duktiga!

Note: Varje elev-länk kommer döpas 'Elev: [för- och efternamn]'

---

Var började det?
Ordet postimpressionism uppstod 1910 av en brittisk konstkritiker vid namn Roger Fry när han skulle beskriva den franska utvecklingen inom konsten sen Manet's tid. Fry använde termen när han organizerade utställningen 'Manet och postimpressionisterna' 1910.
Postimpressionisterna var trötta på impressionisternas begränsningar och beslöt sig för att söka nya höjder inom konsten. Impressionisterna koncentrerade sig mycket på återgivandet av ljuset, något postimpressionisterna slopade. Istället koncentrerade de sig mer på geometriska former, att förvrida formerna för att skapa en mer uttrycksfull effekt och att använda onaturliga färger.
De slopade dock inte allt från impressionismen. De fortsatte använda starka färger, tjocka lager, grova penseldrag och motiv ur vardagslivet.



I dagens läge används ordet endast i ett historiskt syfte. Ett sätt att beskriva den franska konsten mellan 1886 och 1914. Det är ett lättare sätt att beskriva tiden efter impressionisterna Monet, Pissarro, Renoir och de andra inom den kategorin.

Vad tycker jag?
Jag föredrar utan tvekan impressionismen före postimpressionismen. Jag kan förstå lockelsen bak då, det var nytt och häpnadsväckande. De underliga formerna i kombination med dem starka färgerna var något folket inte var vana vid. Impressionisterna gav en liten förvarning med sina färgval, men det var inte i närheten av vad som senare kom.


Stilen är dock inget för mig. De underliga formerna och färgvalen är för mig mer störande än beundransvärt. I min mening skulle tavlan här nedanför vara finare med milda färger och om Seurat hade lagt mer koncentration på formgivningen av personerna och naturen. Jag tycker inte att konstnärerna från den här tiden lyckats fånga känslor lika väl som deras föregångare.


Den ända under postimpressionismen som fallit mig åtminstone lite i smaken är Theo van Rysselberghe's 'Portrait of Alice Sethe'. Färgkombinationerna är utsökta, likaså ljuset och detaljerna. Men där är ingen känsla. Hennes ansikte är totalt tomt, nästan som en docka och själva rummet har ingen atmosfär alls. Den är vacker, men innehållslös. Det är synd.

I min mening har många av tavlorna från den tiden mycket potential till att bli vackra konstverk, men det är som om konstnärerna slutade halvvägs under skapandet. När man har så stora konstnärer bakom sig bör man sikta mot stjärnorna och skapa vackrare tavlor, inte mer häpnadsväckande. Åtminstone inte enligt mig.

Vad är impressionism?
Låt oss ta en resa bak i tiden. Vi befinner oss i Paris under 1870-talet på Café Guerbois. Vi sitter med våra bekanta målare Claude Monet, Pierre-Auguste Renoir, Alfred Sisley, Edgar Degas och Camille Pissaro.
Vi sitter och diskuterar den nya uppfinningen av fotografiet, hur den nya upplevelsen av rörelse i bilden berövat dem av deras funktion som målare att realistiskt dokumentera verkligheten. Oavsett hur duktiga konstnärer de är så kan de inte mäta sig med ett fotografis detaljrika värld.

Men när en dörr stängs öppnas en annan. Tillsammans försökte de finna andra sätt att uttrycka verkligheten. De upptäckte återgivningen av ljuset. De började experimentera med färgkonstraster då de insåg att rena färger inte kunde återge känslan av ljus lika väl som andra. De upptäckte att gult och violett gav starkare kontraster än till exempel svart och vitt.
De upptäckte att även en stillbild kan återge rörelse genom att fånga ett ögonblick av rörelsestadium.

När 1900-talet kom dominerade impressionismen målarkonsten i Europa.
Om man ska korta ner impressionismen så gott som möjligt kan man samla ihop det till två punkter som utmärker den specifika konststilen:

• Den är oftast skissartad med kraftiga penseldrag. Istället för att försöka fånga små detaljer och göra färgfält med fina toningar som var den mer accepterade stilen, valde impressionisterna att använda grova synliga penseldrag eller färgfläckar.

• Innan impressionisterna var det vanligast att man skildrade skuggor genom att göra ytan svartare. Impressionisterna valde istället att använda komplementfärger (en färgs motsats, kontraster). En skugga kunde med andra ord målas med blått som kontrast mot de ljusa ytorna som kunde vara målade med gul färg.

Var kommer ordet ifrån?
Det användes för första gången i en skämttidning. Ni måste tänka på att detta var något nytt för världen, och som vi så väl vet så är vi människor inte alltid öppna för det nya. Vad skribenten inte var beredd på var att konstnärerna i fråga skulle ta sig an ordet och börja kalla sig själva för just impressionister.

Ordet impressionism kommer från franskans 'impression' som betyder intryck.

Vad tycker jag?
Jag har studerat tavla efter tavla och jag kan verkligen förstå vad som gjorde det så populärt till slut. Det är en väldigt speciell stil och den fångar verkligen känslor av alla slag. Det är dock inte en stil som riktigt faller mig i smaken. Jag föredrar det detaljrika och när man använder fina och små drag.

Dock faller Edouard Manet's 'Le Bar aux Folies-Bergère', som fick stor inspiration från bland annat Claude Monet, mig i smaken. Han var detaljrik utan att dra direkt smala, fina linjer. Han använde inte lika grova penseldrag som impressionisterna gärna gjorde, men han var inte lika detaljrik som andra konstnärer som försökte vara mer realistiska. Han var väldigt duktig på att fånga ögonblick och känslor. När jag ser på den här målningen känns det nästan som om jag står framför kvinnan på bilden. Det ser ut som om något tynger henne, att hennes tankar är långt borta och även om hon ser rakt på en så ser hon egentligen inte en.

Edouard Manet - Le Bar aux Folies-Bergère, 1881-82

Jag beundrar det han har med i bilderna. Små detaljer man inte tänker på vid första anblick. Som till exempel akrobaten uppe i vänster hörn, vars ben är det ända man ser. Eller kvinnan med kikaren som studerar händelserna utanför tavlans ram. När jag ser på den här tavlan kan jag nästan höra sorlet av röster, musiken som troligen spelas, känna doften av rök från männens cigarrer, känna smaken av det utsökta vinet som högst troligen blev serverad.
Det kanske märks att jag fallit för Manet's målning?

Självfallet finns det fler av konstnärerna som jag gillar. 'Le Moulin de la Galette' av Pierre-Auguste Renoir är ett vackert konstverk, fyllt med små detaljer. Jag älskar innerligt tavlor som man måste spendera en stund att studera för att få in allt. En bild på ett hav kan vara vackert, men det räcker att se på den i en minut så är du redo att gå över till nästa tavla. Då föredrar jag tavlor där jag måste stanna upp och titta en längre stund, sakta dra blicken från en sida till en annan för att få se allt som erbjuds. Det är vackert i mina ögon.

Jag kan även uppskatta konstverk i stil med 'Jour de pluie à Paris' av Gustave Caillebotte. Det är väldigt stilrent och färgvalen är utsökta. Penseldragen är väldigt fint dragna och återigen finns där detaljer många missar. Hur många tror ni upptäcker målaren med stegen, till exempel?

Men visst kan ett konstverk vara vackert utan en stor mängd detaljer att leta upp. Mary Cassatt bevisade detta för mig med sitt konstverk 'Maternité'. Hon fångade något av dem vackraste ögonblicken någonsin - en kvinna som ammar sitt barn. Det är en stund av harmoni mellan mor och barn, en stund för bara dem två där de visar det band som finns mellan dem. Där finns ett så fint lugn i bilden, så naturligt, så vackert.

Det är sorgligt hur vissa saker ändras med tiden. Att konst inte längre är lika stort som det var innan fotografiets värld öppnades. Men vem vet, det kanske är som med modet? Det kommer och går i en cirkel som aldrig tar slut. En dag, om vi har tur, är kanske ett målat porträtt återigen mer eftertracktat än ett fotografi.

Som tidigare nämnt fick jag i uppgift att göra ett självporträtt. Jag skickade in den som jag laddade upp i förra inlägget, men det var denna jag arbetade på vid sidan om. Hade missat att Gola ändrat inlämningsdatumet på uppgiften och denna var bara en skiss vid det laget. Lite synd, för denna är lite mer fantasifull i sig, även om porträttet i sig inte är lika bra kanske.

Här är det inte så mycket mitt ansikte i bilden som har betydelse, utan allt vid sidan om. Så som Tetris (ett av mina favoritspel), mina favoritblommor, pennor och en pensel eftersom teckna är min hobby och den kurs jag tar. Samt min lilla maskot som jag ritade för några år sen.
Jag kände att det var passande att ladda upp bilden här, trots att den inte laddades upp till skolan i sig. Eftersom dom egentligen går hand i hand.

Jag har använt vanligt skisspapper till den här bilden, samt svart bläckpenna, en grov permanent marker och vatten-färgpennor.

---