Leken är något man kan klassa som det viktigaste i ett barns utveckling. Om vi börjar med att tackla det rent fysiska. Hjärnan är, som vi alla vet, i flera delar. Vi har hjärnstammen som upprätthåller de livsviktiga livsuppehållande funktionerna, i hypotalamus bor förmågan att känna känslor. I hjärnbarken bor människoans varseblivning och intelligens, det är här kontakten mellan hjärnan och den yttre miljön förmedlas. Balken i sig är sedan i sin tur uppdelad i små områden som alla har sitt eget lilla ansvar: tankar, språkförståelse, talförmågan, musikaliteten, kroppsrörelser och så vidare.

Vår förmåga till omdöme och inlevelse ligger i pannloben, i nackloben tar vi emot synintryck och finmotoriken sitter i lillhjärnan. Vår viktiga omkopplingsstation sitter i tinningloben och kallas hippocampus, den är en förutsättning för vår förmåga att kunna lära och minnas.

Källan till det vi kallar medvetande är beläget i den primitiva stamdelen, en del som är mogen redan under fosteråldern. Vi har även en barkdel där vår kunskap samlas, den del som inte är färdigutvecklad förens efter puberteten. Mellan dessa två källor strömmar det ständigt signaler till hjärnans mitt, till centret för emotioner och grundvärderingar - det vi kallar för "Jag".
Det viktiga att komma ihåg nu är att dessa strömmar inte ter sig på samma sätt. Signalerna från stamdelen kommer i kaotiska, turbulenta strömningar medan barkdelens signaler är mer ordnade.
Så vad vi nu vet är ett inom oss lever kaos och ordning sida vid sida, dom möts vid samma punkt och skapar då en kollision i vårt Jag. Denna kollision föder vissa egenskaper och förmågor som är av stor vikt för vår utveckling:

- kreativitet
- värderingsförmåga
- förmåga till helhetssyn
- produktion av fantasi och möjligheter.

För att dessa förmågor ska utvecklas behöver vi det maximala flödet från både stamdelen och barkdelen, maximalt av vårt medvetande och vår information. Det skapar en enorm kollision mellan kaos och ordning, den ända gången det är möjligt att utveckla alla sidor av hjärnan. I skolan ser vi till så att barkdelen stimuleras för fullt, ordningen styr. Men för att verkligen låta ett barn utvecklas måste kaoset få lov att ta en del av skoltiden med. Barns beteende styrs fram tills 6-7 års åldern av hjärnstammen som då dominerar barnets utveckling, därmed även kaosdelen. Barn har ett rikt inre liv, dom ser till helheten, är kreativa och har fantasi. Skolan brukar börja runt sjuårsåldern eftersom det är då makten går från hjärnstammen till barken. Den yttre miljöns detaljerade information börjar då styra barnets beteende. Informationsskolan börjar. Det är nu barnets kreativitet, fantasi och förmåga att se möjligheter hämmas. Den spontana kreativitet vi ser barn ha styrs av den kaotiska delen. När skolan startar tystas den delen ner för det är dags för informationsdelen att styra. Det är dags att sakta börja gå mot att bli vuxna och därmed börjar barnen alltmer få höra "det är bara fantasi/lek/sagor/drömmar". Vuxna, oftast omedvetet, tar bort en del av Jagets livsviktiga förmågor.

Så för att samla ihop allt till ett kortare stycke. För att ett barn ska utvecklas till fullo måste man låta barnen leka fritt. Låta deras fantasi flöda. För dig som vuxen är det bara en träbit, men för barnet är det ett flygplan. Hästar kan flyga och prata, en buske kan bli ett monster - allt är möjligt i ett barns värld. Rätta inte ditt lilla barn med verkligheten, skäll inte på barnet när denne kommer i trotsåldern, försök prata ut med barnet istället. Kom ihåg att deras trots är en del av deras utveckling, dom har just börjat fatta sina egna slutsatser. Det är inget som ska skällas på, för det är inget fel.

Tänk tillbaka på när du själv var barn. Försök minnas hur det var att inte styras av fakta och verkligheten. Hur det var innan din värld blev begränsad. När dom ända gränserna var dom fysiska lagarna. Försök minnas hur det var att inte vara vuxen.

Som det kanske märks i ovanstående stycke så betyder leken mycket för mig, vilket jag tror hör hemma i att jag själv fick leka fritt. Som liten jobbade min mor som barnmamma och tog hand om mig, mina syskon och hela kvarterets ungar. För henne var det viktigt att lära sig saker, men på ett lekande sätt. Vi lärde oss bokstäverna undertiden vi fick klippa och klistra när det var pysseltimme. vi fick springa och härja fritt utan att bli tillsagda att lugna ner oss och det fanns inga rätt eller fel i våra lekar. Blev vi barn oense separerade min mor på oss tills vi lugnat ner oss - några minuter i vars ett rum och vi lekte lika glatt igen. För mig var det en underbar tid. Så roligt som jag hade när dagbarnen var hemma hos oss har jag inte haft sen det att hon slutade med det yrket. Jag anar att min mors stora framgång som dagmamma var eftersom hon sedan tidigare studerat psykologi och därmed barns utveckling. Jag tror det hjälpte henne när hon planerade vilka aktiviteter vi skulle ha var dag. Jag tvivlar inte en sekund på att det har hjälpt mig stort i min utveckling och i att jag blivit den kvinna jag är idag. Med så mycket stimulans både till kaos och ordning kan det bara ha slutat med en stor kreativitet och en stor källa av information. För detta tackar jag min mor, som än idag fortsätter stimulera dom båda hjärndelarna hos mig.

Iida Tuomi