Uppgift: Postimpressionism - uppsats.
Var började det?
Ordet postimpressionism uppstod 1910 av en brittisk konstkritiker vid namn Roger Fry när han skulle beskriva den franska utvecklingen inom konsten sen Manet's tid. Fry använde termen när han organizerade utställningen 'Manet och postimpressionisterna' 1910.
Postimpressionisterna var trötta på impressionisternas begränsningar och beslöt sig för att söka nya höjder inom konsten. Impressionisterna koncentrerade sig mycket på återgivandet av ljuset, något postimpressionisterna slopade. Istället koncentrerade de sig mer på geometriska former, att förvrida formerna för att skapa en mer uttrycksfull effekt och att använda onaturliga färger.
De slopade dock inte allt från impressionismen. De fortsatte använda starka färger, tjocka lager, grova penseldrag och motiv ur vardagslivet.
I dagens läge används ordet endast i ett historiskt syfte. Ett sätt att beskriva den franska konsten mellan 1886 och 1914. Det är ett lättare sätt att beskriva tiden efter impressionisterna Monet, Pissarro, Renoir och de andra inom den kategorin.
Vad tycker jag?
Jag föredrar utan tvekan impressionismen före postimpressionismen. Jag kan förstå lockelsen bak då, det var nytt och häpnadsväckande. De underliga formerna i kombination med dem starka färgerna var något folket inte var vana vid. Impressionisterna gav en liten förvarning med sina färgval, men det var inte i närheten av vad som senare kom.
Stilen är dock inget för mig. De underliga formerna och färgvalen är för mig mer störande än beundransvärt. I min mening skulle tavlan här nedanför vara finare med milda färger och om Seurat hade lagt mer koncentration på formgivningen av personerna och naturen. Jag tycker inte att konstnärerna från den här tiden lyckats fånga känslor lika väl som deras föregångare.
Den ända under postimpressionismen som fallit mig åtminstone lite i smaken är Theo van Rysselberghe's 'Portrait of Alice Sethe'. Färgkombinationerna är utsökta, likaså ljuset och detaljerna. Men där är ingen känsla. Hennes ansikte är totalt tomt, nästan som en docka och själva rummet har ingen atmosfär alls. Den är vacker, men innehållslös. Det är synd.
I min mening har många av tavlorna från den tiden mycket potential till att bli vackra konstverk, men det är som om konstnärerna slutade halvvägs under skapandet. När man har så stora konstnärer bakom sig bör man sikta mot stjärnorna och skapa vackrare tavlor, inte mer häpnadsväckande. Åtminstone inte enligt mig.
Ordet postimpressionism uppstod 1910 av en brittisk konstkritiker vid namn Roger Fry när han skulle beskriva den franska utvecklingen inom konsten sen Manet's tid. Fry använde termen när han organizerade utställningen 'Manet och postimpressionisterna' 1910.
Postimpressionisterna var trötta på impressionisternas begränsningar och beslöt sig för att söka nya höjder inom konsten. Impressionisterna koncentrerade sig mycket på återgivandet av ljuset, något postimpressionisterna slopade. Istället koncentrerade de sig mer på geometriska former, att förvrida formerna för att skapa en mer uttrycksfull effekt och att använda onaturliga färger.
De slopade dock inte allt från impressionismen. De fortsatte använda starka färger, tjocka lager, grova penseldrag och motiv ur vardagslivet.
Henri Rousseau - Le centenaire de l'indépendance, 1892
"For purposes of convenience, it was necessary to give these artists a name, and I chose, as being the vaguest and most non-committal, the name of Post-Impressionism. This merely stated their position in time relatively to the Impressionist movement."
- Roger Fry.
I dagens läge används ordet endast i ett historiskt syfte. Ett sätt att beskriva den franska konsten mellan 1886 och 1914. Det är ett lättare sätt att beskriva tiden efter impressionisterna Monet, Pissarro, Renoir och de andra inom den kategorin.
Vad tycker jag?
Jag föredrar utan tvekan impressionismen före postimpressionismen. Jag kan förstå lockelsen bak då, det var nytt och häpnadsväckande. De underliga formerna i kombination med dem starka färgerna var något folket inte var vana vid. Impressionisterna gav en liten förvarning med sina färgval, men det var inte i närheten av vad som senare kom.
Paul Signac - Portrait of Félix Fénéon, 1890
Stilen är dock inget för mig. De underliga formerna och färgvalen är för mig mer störande än beundransvärt. I min mening skulle tavlan här nedanför vara finare med milda färger och om Seurat hade lagt mer koncentration på formgivningen av personerna och naturen. Jag tycker inte att konstnärerna från den här tiden lyckats fånga känslor lika väl som deras föregångare.
Georges Seurat - Un dimanche après-midi à l'Île de la Grande Jatte, 1884-1886
Den ända under postimpressionismen som fallit mig åtminstone lite i smaken är Theo van Rysselberghe's 'Portrait of Alice Sethe'. Färgkombinationerna är utsökta, likaså ljuset och detaljerna. Men där är ingen känsla. Hennes ansikte är totalt tomt, nästan som en docka och själva rummet har ingen atmosfär alls. Den är vacker, men innehållslös. Det är synd.
I min mening har många av tavlorna från den tiden mycket potential till att bli vackra konstverk, men det är som om konstnärerna slutade halvvägs under skapandet. När man har så stora konstnärer bakom sig bör man sikta mot stjärnorna och skapa vackrare tavlor, inte mer häpnadsväckande. Åtminstone inte enligt mig.
Theo van Rysselberghe - Portrait of Alice Sethe, 1888
Iida Pyong Tuomi
Kommentarer
Trackback
