Makarna Harlow.
Makarna Harry och Margaret Harlow utförde ett experiment med rhesusapor under 1950-talet för att se hur stor betydelse kroppskontakt har för barn. Under experimentet fick aporna växa upp under olika grader av isolering för att se hur mycket de påverkades av det.
En del av aporna fick växa upp med två surrogatmammor. Den ena var gjord av tyg och den andra av ståltråd. Ett test man utförde var att förse tygmamman med en nappflaska som var tom, medan ståltrådsdockan fick ha en som var fylld med mjölk.
Testet visade att aporna alltid föredrog tygdockan. Det var tydligt att hudkontakten var viktigare för barnen än var maten kom från.
Genom andra tester fick man även veta att aporna som levt med en surrogatmamma var säkrare i vissa situationer, än aporna som växt upp helt utan en mor. Skillnaden var dock inte stor. ”Surrogat-barnen” visade fortfarande upp socialt och sexuellt onormala beteenden. Det visade sig att även om tygdockan gav tillfredsställelse när det kom till kroppskontakt så var det inte tillräckligt. Barnen behövde fortfarande någon som uppfostrade och vägledde dem.
Andra apor fick växa upp helt utan mamma, men de fick stundvis lika med andra ungar som var i samma situation som de själva.
Detta resulterade i att barnen fick ett praktiskt taget normalt socialt och sexuellt beteende. Underligt nog var deras beteende mycket mer normalt än dem apor som hade fått växa upp med sin mor, men helt isolerad från andra under dem första sju månaderna.
En tredje skara fick växa upp helt isolerade. De fick ingen fysisk kontakt alls och fick inte leka med dem andra ungarna. Detta resulterade i att aporna visade tydliga tecken på känslomässig störning. De satt ofta ihopkrupna och vaggade sig stelt fram och tillbaka. De utvecklade även tvångsmässiga vanor. En del till exempel kliade och rev sig själva på ett och samma ställe tills det att de började blöda.
När de isolerade ungarna blev förenade kunde de bara förbättras till en liten grad. Deras sociala och sexuella beteende var mycket stört. Bland annat kunde de inte para sig normalt och de var även oförmögna att bli gravida. Djuren var dock för övrigt helt friska.
Testet med aporna visade tydligt att barn behöver ha kontakt med både sin vårdare och andra ungar för att utvecklas på ett sunt sätt. Kroppskontakten spelade sin roll, som visades med dockorna, och kontakten med andra barn visades genom barnen som var helt uppväxta utan mor.
Det är med andra ord en kombination av både kroppskontakt, sociala sammanhang och en känsla av trygghet som ger upphov åt en bra uppväxt för barn, inte var och en för sig självt.
En del av aporna fick växa upp med två surrogatmammor. Den ena var gjord av tyg och den andra av ståltråd. Ett test man utförde var att förse tygmamman med en nappflaska som var tom, medan ståltrådsdockan fick ha en som var fylld med mjölk.
Testet visade att aporna alltid föredrog tygdockan. Det var tydligt att hudkontakten var viktigare för barnen än var maten kom från.
Genom andra tester fick man även veta att aporna som levt med en surrogatmamma var säkrare i vissa situationer, än aporna som växt upp helt utan en mor. Skillnaden var dock inte stor. ”Surrogat-barnen” visade fortfarande upp socialt och sexuellt onormala beteenden. Det visade sig att även om tygdockan gav tillfredsställelse när det kom till kroppskontakt så var det inte tillräckligt. Barnen behövde fortfarande någon som uppfostrade och vägledde dem.
Andra apor fick växa upp helt utan mamma, men de fick stundvis lika med andra ungar som var i samma situation som de själva.
Detta resulterade i att barnen fick ett praktiskt taget normalt socialt och sexuellt beteende. Underligt nog var deras beteende mycket mer normalt än dem apor som hade fått växa upp med sin mor, men helt isolerad från andra under dem första sju månaderna.
En tredje skara fick växa upp helt isolerade. De fick ingen fysisk kontakt alls och fick inte leka med dem andra ungarna. Detta resulterade i att aporna visade tydliga tecken på känslomässig störning. De satt ofta ihopkrupna och vaggade sig stelt fram och tillbaka. De utvecklade även tvångsmässiga vanor. En del till exempel kliade och rev sig själva på ett och samma ställe tills det att de började blöda.
När de isolerade ungarna blev förenade kunde de bara förbättras till en liten grad. Deras sociala och sexuella beteende var mycket stört. Bland annat kunde de inte para sig normalt och de var även oförmögna att bli gravida. Djuren var dock för övrigt helt friska.
Testet med aporna visade tydligt att barn behöver ha kontakt med både sin vårdare och andra ungar för att utvecklas på ett sunt sätt. Kroppskontakten spelade sin roll, som visades med dockorna, och kontakten med andra barn visades genom barnen som var helt uppväxta utan mor.
Det är med andra ord en kombination av både kroppskontakt, sociala sammanhang och en känsla av trygghet som ger upphov åt en bra uppväxt för barn, inte var och en för sig självt.
Kommentarer
Trackback
