En hand trycks mot min mun och jag spärrar yrvaket upp mina ögon. Framför mig står en beslöjad man i svart med en spruta i sin fria hand. Jag försöker kämpa emot men någon trycker ner mig i sängen. Vätskan i sprutan har en rosa nyans som varnar mig att jag inte borde få det i mig. Men det får jag. Ett litet stick, följt av en brännan sensation som sakta men säkert sprider ett lugn genom min kropp och mitt sinne. Min puls lugnar sig och min kropp känns dov och ovan.

Sakta vänder jag på huvudet och ser att Henrik har en liknande upplevelse. Men inte länge till. Jag känner hur någon lyfter upp mig och spänner fast mig i en rullstol. Henrik mumlar något ohörbart och försöker sätta sig upp. Men det är lönlöst. Nervgiftet har redan fått full effekt och hans kropp är lika användbar som en marionettdocka utan en mästare som styr dess trådar.

Mitt medvetande är suddigt. Oklart som om någon släppt in en dimma som förvrider alla mina tankar och känslor. Jag vet att något är fel, men jag kan inte komma på vad. Jag vet att de ska föra bort mig, men jag vet inte var. Jag borde kämpa emot, men jag kan inte. Jag ser hur jag hjälplöst förs bort från mitt och Henriks trygga hem. En granne eller två vågar titta ut genom springorna i deras gardiner. Men ingen går ut. Ingen ställer frågor. Alla är rädda.

Jag blir inlyft i en skåpbil och läggs ovarsamt ner på det hårda golvet. Längre in hör jag det svaga mumlet av andra som försöker tala. Alla lika druckna som jag själv. Små bilder från mitt minne flyger blixtsnabbt genom mitt medvetande. Jag försöker greppa tag i dem men misslyckas. Det är omöjligt med nervgiftet i kroppen. Jag försöker lägga mig mer till rätta på det hårda metallgolvet och låter sedan sömnen åter greppa mig.


Jag väcks av att två par starka händer rycker upp mig från golvet och släpar ut mig från bilen. Vi är under jord. Runtomkring oss syns bara kalla betongväggar som blir upplysta av kyliga lysrör i taket. Enda vägen från bilen är en lång, ödslig tunnel.

Efterhand som männen släpar mig längst korridoren ser jag att den inte är så ödslig som jag först trott. Väggarna är klädda av celldörrar av tjock metall. Varje port är försedd med romerska siffror och har två små fack med skjutbara dörrar. Den övre är mindre och är tydligt avsedd för övervakning av det eller den som förvaras på andra sidan. Den undre är större och påminner om den typ av hundlucka hus brukade ha förr i tiden. Bak på en tid när vi fortfarande hade djur.

Jag brukade spendera timmar med att fantisera om hur en hund var. Jag hade bara läst om dem i förbjudna historieböcker som mina föräldrar förvarade i ett hemligt skåp i väggen. Man hade tydligen haft dem som husdjur förr. En vän av något slag. Men den tiden var långt förgången.

Jag dras förbi den långa raden dörrar till slutet av korridoren. Där väntar en öppen dörr som jag ovarsamt slängs in genom. Jag landar tungt på det kalla golvet. Jag försöker stöna till av smärtan men är för bedövad för att släppa ur mig minsta ljud. Dörren slängs igen med en dov smäll och förseglas med tunga haspar på utsidan.
I mörkret blir mina ögon tunga och jag försvinner snart in i ett töcken av drömmar.


Henrik ligger framför mig. En arm löst vilande på min midja. Jag drar fingrarna genom hans korta hår och smeker hans sträva kind. En kort stubb som växt fram under natten lämnar en tunn skugga på hans annars så slätrakade kind. Hans klara blå ögon ser ömt in i mina kastanjebruna.

”Du vet vad som kommer ske”, säger han med en mörk men mild röst.

Jag nickar sorgset och drar ett skälvande andetag. Jag vet mycket väl vad som kommer ske. Men det har varit värt det. Vi visste vad vi gav oss in på när vi mötte gruppen för första gången. Men efter att ha sett vad som kunde vara kunde vi inte dra oss ur igen. Det är som att erbjuda en festmåltid åt en utsvulten person.

”Du måste vara stark”, fortsätter han och stryker ömt min kind. ”Vad som än sker, tänk på varför vi gjort det. Tappa inte tron på vår sak och stå på dig. Jag ska göra allt i min makt att finna dig igen. Jag lovar.”

Jag försöker svälja men min mun är alldeles torr. En klump i min hals hindrar mig från att svara, så jag nickar bara och kryper in i hans varma, trygga famn för sista gången.


Jag vaknar i ett mörkt rum. Jag tror åtminstone det är ett rum. Jag håller fram min hand strax framför mitt ansikte men kan inte urskilja dess form. Inte ett ljud hörs i mörkret utöver mina andetag.
Nervgiftet har släppt sin makt över min kropp och jag sträcker på kroppen för att frigöra stelheten som bildats i musklerna. Jag reser mig upp och fumlar i mörkret efter en vägg. En isande kyla leder mig mot vad jag antar är den yttre väggen. Det är vinter ute så den yttersta väggen borde vara den kallaste.

Jag glider ner i hörnet och lägger armarna om mina bara ben. Det tunna nattlinnet jag bär skänker inget skydd mot kylan och vätan. Jag huttrar och försöker massera liv i mina stelfrusna fötter. Ett mörker av förtvivlan hotar i min innersta vrå. Jag försöker kämpa emot den, men i cellens mörker är det svårt att finna en glimt av ljus inom sig.

Jag vet inte hur länge jag sitter i hörnet. Tid är svår att mäta utan hjälp av mekanik eller ljus. Det är åtminstone sex timmar sedan jag åt senast så känslan av hunger kan inte tillrättavisa mig heller. Jag skakar som ett asplöv i stormvind. Huruvida det är på grund av kyla eller missmod kan jag inte avgöra. Mina tankar far än hit och än dit. Vad kommer de göra med mig? Fängelse? Utvisning? Avrättning? Jag spelar upp olika scenarion i mitt inre i min hjärnas hopplösa försök att ge svar på mina frågor. Ett försök att lugna mig själv genom vetskap.
Det hjälper inte.

Jag byter taktik och försöker istället tänka på minnen. Fokusera på något gott. Men det går inte. Allt jag ser är den värld jag lever i. Denna orättvisa som befläckar våra dagar. I historieböckerna vi fick läsa i skolan talades det om en god kamp. Kampen för ett jämställt samhälle. Hur kvinnorna segrade. Men jag vet att det är ren propaganda. Rena lögner.

Jag har läst dem riktiga historieböckerna. Dem som blivit förbjudna för att skydda statens lögner. Där författaren berättar om hur kampen för kvinnors rösträtt varit början. Bak i början av 1900-talet. Med decenniernas gång fick kvinnorna i dåtiden mer makt. De ville mer än bara rösta.

Sen kom sekelskiftet och tiderna blev allt mörkare. Demonstrationer hölls. Uppror bröt ut i u-länderna. Länder där kvinnor var förtryckta och dolda bakom tunga väggar. Små strider bröt ut utöver hela världen. Sen började krigen. Efter sekel av drabbningar kom till slut freden.

KRIV hade vunnit. Kvinnors rätt i världen. Överallt stod kvinnorna på topp. Varje land styrdes av kvinnor och männens status sjönk kraftigt med tiden som skulle komma. Mottot löd; män styr med våld och ilska, kvinnor med det sunda förnuftet. Kanske stämmer det.

I den värld vi lever i idag styr kvinnorna efter behovet, inte efter känslor. Vad gör störst samhällsnytta? Utilitarismen styr allas händer. Inget pris är för dyrt att betala, så länge många drar nytta av resultatet. Det visade Mona Tatcher, när hon lät flera familjer avrättas i jakt på en samhällsfientlig person. Han tänkte spränga riksdagen i bitar, menade hon. Han skulle mörda tusentals människor, påstod man. Han var farlig för befolkning, hävdade hon. Vid nästa valperiod fick hon flest röster igen.

Det var då vi mötte Gruppen. Inga namn, ingen personlig information, inga risker. Det var det de påstod när vi anslöt oss till dem. Och nu sitter jag här, i en cell, ensam och rädd. De sa att det var ofarligt. Att ingen någonsin skulle få veta vem vi var. Inte förens den dag vi var starka nog att överta makten.
Jag lägger armarna om mina ben och gömmer ansiktet mot mina lår. Ljudlöst skakar min kropp av tillbakahållna snyftningar.


Efter vad som känt som dagar hör jag hur dörrens spärrar dras undan. Ett dovt gnissel hörs när dörren sakta skjuts upp. Det skarpa ljuset skär in i mina ögon och jag kan knappt urskilja personen som stiger in i cellen.

”Jag kommer aldrig förstå mig på kvinnor som du”, säger en sval röst. Jag kan höra det svaga klickandet från klackar mot betong. ”Hur man kan tacka nej till allt man någonsin kan tänkas vilja ha. Och för vad? En man?”

Kvinnan utstöter ett kallt och glädjelöst skratt. Hon vandrar runt i cellen undertiden mina ögon försöker vänja sig vid ljuset. Hon har en marinblå, skräddarsydd dress på sig. Den snäva pennkjolen ger hennes ben illusionen av att vara långa och slanka, trots att hennes form egentligen är ganska kort och satt. Den matchande kavajen hänger öppet på hennes axlar och avslöjar en gräddvit blus á la mäns skjortor under den gregorianska kalenderns 1800-tal.

”Säg mig, varför gjorde du det?”, hon stannar till och ser ner på mig. Hon har ljuset bakom sig och dess sken ger hennes röda hår nyansen av glödande kol. ”Låt mig rädda dig. Berätta vem som håller i Gruppen och du kommer bli förlåten. Du kommer kunna gå hem till din man igen och leva vidare som om ingenting hänt.”
När jag inte svarar henne skyfflar hon irriterat på foten.

”Jag ger dig möjligheten att rädda dig själv. Och Henriks”, hon åtar sig en silkeslen ton och lägger huvudet inbjudande på sned. Som en mor som försöker övertala sitt barn att lyda utan hårda ord. ”Berätta vem ledaren är och du blir fri.”

Jag fortsätter att tiga stilla. Jag försöker behålla min värdighet i den mån jag kan. Det är inte lätt när man sitter i ett smutsigt nattlinne, i en cell som doftar unket av kroppsliga vätskor. Jag kan se hur irritationen är på väg att ta över inom henne. Jag vet inte vem kvinnan är, men jag vet att jag har sett henne förr. Där finns något bekant över hennes ögon.

”Fint. Sitt du kvar här inne tills du tynar bort. Varken du eller din make kommer lämna denna plats förens jag fått namnen”, hon går bort mot dörren. Hon stannar i dörröppningen innan dörren stängs igen bakom henne.
”Det är sorligt när en kvinna med så mycket potential väljer att slänga bort allt för en man”, säger hon innan dörren dras igen och jag åter sitter ensam i mörkret.

---