Solomon Asch utförde ett experiment under 1940-talet. Han samlade ihop en grupp på mellan sju och nio personer. De fick se två bilder, den ena hade tre olika långa linjer och den andra bilden föreställde en kortare linje. De blev frågade vilken av dem tre linjerna på bild nummer ett som var lika lång som den ensamma linjen på den andra bilden. Alla utom en av personerna hade redan fått veta det rätta svaret innan experimentet började.
Uppgiften i sig var väldigt lätt och därför var felprocenten i normala fall under en procent. Men vad Asch var ute efter var inte det rätta svaret, det var försökspersonens agerande. Huruvida försökspersonen gav vika för grupptryck.

Försökspersonen, som jag hädanefter kommer kalla för FP, blev placerad så att denne skulle svara näst sist på frågan, efter att ha hört dem andras svar.
De första gångerna svarade de övriga i gruppen rätt på frågan, för att FP inte skulle bli misstänksam. Sedan började de medvetet peka ut en annan linje som den rätta istället.
Experimentet upprepades med flera försökspersoner, för att få ett bredare resultat. Efteråt fick man veta att omkring en fjärdedel var självständiga och följde sitt eget omdöme. Lika många gav vika för grupptrycket och resterande gav vika någon enstaka gång.
De konforma (de som gav vika för grupptrycket) gav sedan olika anledningar till deras agerande när de intervjuades efteråt. En del påstod att deras ögon hade felat. För inte kunde alla andra ha haft fel.
Andra menade på att de tyckte att de själva hade haft rätt men att de inte ville vara avvikare och därmed höll med dem andra i gruppen istället.
Det märkliga med resultatet är att de föll för grupptrycket trots att där inte fanns några hot med i bilden.

Experimentet har varierats vid andra tillfällen. Bland annat har man försökt se om det gör någon skillnad om FP har en bundsförvant.
FP var först ensam om sin uppfattning. Sedan fick denne en bundsförvant som för FP gett ett riktigt svar. Det visade sig att antalet självständiga FP ökade kraftigt när man fick en bundsförvant. Än mer när man hade två. Dock ökade inte självständigheten mer efter det.
Experimentet visade därmed att det är viktigt för personer att ha åtminstone en liten grupp som står bakom en. Annars vågar man inte stå för sin egen åsikt.

En annan variation var när man undersökte förändringen när man presenterade en belöning. Svara rätt och du belönas.
Konformiteten minskade och självständigheten ökade, så länge uppgiften var lätt. När den var svårare och när man hade mer att förlora slutade fler lita på sitt eget omdöme och styrdes av dem andra.
Det är ett ytterst intressant experiment, men det har fått en del kritik. Man har bland annat påstått att det inte går att jämföra med en verklig situation. De menar på att människans åsikter och värderingar sitter djupare än ens uppfattning om olika linjers längd.

Då kan man fråga sig hur det kommer sig att så många gav vika för grupptrycket, när de inte hade något att förlora på att stå fast på sin egen åsikt.
Man menade även på att det vore intressantare om experimentet gällde folks åsikter. Till exempel om dödsstraff, fri abort eller politik. Då det är starkare åsikter menade man på att försökspersonerna inte skulle ge vika lika lätt.
Men är det riktigt så egentligen? Man har mindre att riskera om man sätter sig emot en experimentgrupp. Än om man till exempel gör det bland vänner eller arbetskamrater. Under experimentet fanns inga hot eller risker. Men bland bekanta finns där alltid en risk för till exempel utfrysning.

Psykologiprofessorn Stanley Milgram utförde en försöksserie under 1960-talet som senare blivit en klassiker.
Det var ett lydnadsexperiment där man undersökte hur långt man kunde få vanliga människor att gå när det kom till att tillfoga andra smärta. Samt hur stor betydelse en auktoritet hade.
Det hela började med att Milgram skickade ut en annons efter frivilliga personer som kunde tänka sig delta en timme i ett inlärningspsykologiskt experiment för fyra dollar.
Försökspersonerna fick först veta att undersökningen gällde att se vilken inlärningseffekt bestraffning hade. De fick veta att de skulle använda sig av elektriska stötar under experimentets gång.

En arrangerad lottning utfördes där försökspersonerna fick rollen som ”lärare”. De fick då känna på hur en 45-voltstöt kändes.
De som fick vara ”elever” var egentligen i förväg invigda personer som blivit tränade till att kunna simulera smärta.
När eleven presenterades för läraren (FP) var det denne som fick spänna fast testpersonens arm vid den så kallade ”chockgeneratorn”, den maskin som skulle ge stötarna.
Därefter gick läraren in i ett annat rum och ställde frågor till eleven. Det var inget svårt utan eleven skulle bara minnas enkla ordpar. Läraren blev instruerad att ge en elstöt vid varje felsvar och öka styrkan för var gång. I rummet med läraren var där en auktoritär iklädd en grå rock och som uppträdde väldigt säkert. Detta var alltså försöksledaren.

Läraren kunde se på en panel en strömbrytare med olika voltstyrkor från 15 till 450 Volt. Spänningen var också tryckt där i ord. Det började med Lätt stöt, gick vidare till Ganska lätt, och så vidare. Sedan gick det över till Ytterst våldsam stöt, sedan Fara: svår stöt. Därefter fanns där fyra spakar som bara var markerade med XXX.
Eleven, som egentligen inte kände några stötar alls, hade blivit instruerad att vid 75 Volt börja stöna. Vid 150 Volt skulle han be om att få slippa. Vid 180 skulle han skrika att han inte står ut mer. Vid 300 skulle han skrika i ångest att han inte tänkte svara på fler frågor och vid 33 skulle man varken höra skrik eller svar.
Läraren vände sig under testets gång flertalet gånger mot försöksledaren för att fråga om denne borde avbryta experimentet. Auktoriteten svarade då med korta svar i stil med ”Det är absolut väsentligt att ni fortsätter” eller ”Ni har inget val, ni måste fortsätta”.

Resultatet var chockerande. Hela 62 % av dem 40 försökspersonerna som agerade lärare fullföljde experimentet. De fortsatte med andra ord ge eleven stötar trots att denne både skrek av ångest och bad om att få avbryta testet.
Men gjorde även variationer av testet. Bland annat lät man eleven komma närmre läraren genom att låta denne vara synlig. Då minskade lydnaden hos läraren till 40 %.
Men gjorde det än svårare när man sa till läraren att pressa ner elevens arm mot bordsskivan när stötarna gavs. Då sjönk lydnaden ytterligare till 30 %.
Det var med andra ord svårare för en del att fortsätta när man kunde se sitt offer och än svårare om man var tvungen att tvinga eleven genomgå sådan smärta.
Man testade även att föra in ytterligare två lärare. Dessa var redan införstådda med experimentet och hade i uppgift att uppmuntra försökspersonen att avbryta testet.
Detta resulterade i att endast 10 % fortsatte, trots uppmaningarna att avbryta.

Efter experimentet fick läraren veta att eleven egentligen inte tillfogats någon smärta, att det hela hade varit arrangerat.
När man senare intervjuade dem ”lydiga” om deras reaktioner under testet gavs olika anledningar.
Vanligast var att läraren inte var ansvarig för smärtan som tillfogades. Det hela var försöksledarens fel eftersom det var denne som gav ordern.
En del ansåg att experimentet och försöksverksamheten var något opersonligt som helt enkelt bara ”måste fortsätta”.
Enligt en del gjorde de det för den ”goda sakens” skull. De agerade helt enkelt för vetenskapens skull.
Ytterligare några började nedvärdera den ”dumma” eleven. De menade på att eleven ”förtjänade” att bli straffad för att denne inte kunde svara rätt.

Så varför löd så många egentligen, trots att vissa visste att eleven potentiellt kunde dö av stötarna?
Tester som Milgram tidigare utfört visade att det inte var på grund av sadism. Inte heller kunde han se en koppling mellan varken lön, ålder, yrke eller utbildning.
Det var troligen på grund av inre psykiska faktorer, men Milgram fann dem aldrig. Han menade istället på att det var på grund av auktoriteten.
Han gjorde ytterligare variationer i testet där han använde två auktoriteter inne hos läraren som skulle vara oense med varandra. Detta resulterade i att läraren slutade lyda.
Milgram menade då på att personen behöver en klar och tydlig ledare för att fortsätta lyda.

Så klart blev även detta experiment kritiserat.
Man menade bland annat på att experimentet var oetiskt. Att man skadat och manipulerat försökspersonerna.
Detta avfärdade Milgram dock då försökspersonerna själva berättat för honom att de var tacksamma för vad de utsatts för. Det gav dem en tankeställare.
En annan kritik var att man inte kunde applicera resultatet i det verkliga livet. De menade på att det är svårare att tortera en person än att dra i en spak som ger stötar.
Detta är troligen sant. Det lär vara betydligt svårare. Men sen och andra sidan är tortyr inget ovanligt under krig. Även om det kanske inte är den ända faktorn så lär auktoritet åtminstone spela en viss roll i ett sådant scenario. Speciellt då olydnad inom militären kan leda till avrättning.

Så, vad säger dessa experiment oss nu, när vi fått fram bakgrunden av dem båda?
Dels har vi fått veta att grupptryck är starkt oavsett om där finns hot eller belöningar med. Med andra ord är vi rädda för att vara avvikare och vi ogillar att hamna på ond fot med andra.
Vi har även fått veta att en auktoritär har stor makt över oss, speciellt när det kommer till lydnad. Något som inte borde chockera någon egentligen. Man behöver bara tänka tillbaka till sin tid i skolan.
I skolan är det läraren och rektorn som är auktoriteter och eleverna lyder dessa. Man får en läxa av läraren att göra hemma på helgen och man gör den.

På arbetsplatsen kan man också se det. Säger chefen att man ska göra något så gör man det, oftast utan att ifrågasätta ordern.
Vi har även lärt oss att man lätt kan lyda en auktoritet, så länge denne agerar säkert. Det ”rättfärdigar” våra handlingar på sätt och vis.
Så vad kan vi se för likheter mellan dessa två experiment och deras resultat?
Om man för in båda i ett scenario från skoltiden är det lätt att se det. Vi har en grupp elever som hör ihop. I denna grupp finns där en ledare, auktoriteten i detta fall. När gruppen stöter på en ensam, mindre stark elev säger ledaren till dem andra att trakassera denne. Eleverna lyder utan att ifrågasätta.
Hur kommer detta sig? Det är väldigt enkelt egentligen, i ljuset från experimenten. Ledaren har satt sin plats på toppen av gruppen. Det är denne som bestämmer över dem andra och bör lydas. De andra i gruppen väljer att lyda, dels på grund av ledarens självförtroende. Och dels på grund av grupptrycket.

Om en av eleverna väljer att avstå från ordern finns där en stor risk att denne kommer trakasseras istället, på grund av att denne nu är avvikande från gruppen.
Ytterligare visar båda experimenten att vi är mer självsäkra på vad vi tycker, tänker och gör – så länge vi inte står ensamma. Vi vågar stå för vår åsikt om det finns andra som håller med oss och vi vågar utföra otrevliga dåd, så länge någon klappar oss på axeln och säger att det är rätt och riktigt.
Man säger ibland att ”ensam är stark”. Det stämmer dock inte när det kommer till dessa experiment.

---