Det var en gång...
Det var en gång, i ett land långt, långt borta. En värld fylld av exotiska dofter, svärdbärande män och farliga monster. I tornet på ett palats satt en ung flicka med sina blick i fjärran och hennes tankar i en annan värld.
Hon satt vid sitt fönster som så många andra dagar och såg ut över den myllrande byn. En kakofoni av barnskratt, hästskrin och gatuförsäljare nådde hennes öron och fyllde henne med en svidande längtan. Tänk att få springa med dem andra barnen eller lukta på blommorna i ett av dem många stånden?
Men det kunde hon inte. Istället satt hon där i sitt rum, ensam med sina drömmar om ett liv hon inte längre kunde leva. Slöjan hon tvingades bära vid umgänge med män låg prydligt vikt på hennes säng. En kvinna bör aldrig visa sitt hår i närheten av en man, såvida denne inte är besläktad med henne, samt beräknat att det inte är inom hemmets fyra väggar.
Hennes rum var beläget i ett av fyra torn. I mitten av det stora palatset fanns en trädgård som hon fick besöka en timme varje dag. För att hålla sinnet friskt bör en kvinna få en nypa frisk luft var dag. Det var hennes absoluta favorittid på dygnet. En sällsynt känsla av frihet omslöt henne var gång hon gick bland dem exotiska växterna och den lilla konstgjorda bäcken skänkte en sinnesfrid som hjälpte henne till sömns var natt.
Hon var femton år och hade spenderat dem senaste fyra instängd i rummet. Hon hade utvecklat en kvinnlig kropp i tidig ålder och hade därmed blivit instängd tidigare än vad som var normen. Förr hade hennes dagar varit fyllda av skratt och lekar med andra barn. Nu var det bara en enda lång väntan till den dag hennes far skulle ge bort hennes hand i giftermål.
Som så många andra flickor spenderade hon många timmar med att läsa berättelser om prinsessor som blir bortrövade av häxor och monster, för att slutligen räddas av en prins i skinande rustning som skulle vara god och ta hand om henne till tidernas slut.
Det ledde oundvikligen till att hon, precis som alla andra flickor, dagdrömde om att det en dag skulle ske henne. Att han skulle klättra upp för hennes torn, slåss mot det onda monstret; hennes far, och ta med henne hem till sitt rike. Utan att rå för det sneglade hon mot fönstret var gång tanken slog henne, i hopp om att en dag se prinsen i sitt fönster.
Tre hårda slag hördes på dörren och hon sprang snabbt dit för att öppna den. Hon visste att det var hennes far och blev därmed inte överraskad när en fetlagd man med stort svart skägg steg in i rummet.
”Goda nyheter, min dotter”, sa han med ett sliskigt leende på läpparna. ”Salem Al-Fakir har godtagit mitt erbjudande och är villig att ta din hand i äktenskap!”
Hon kände sitt hjärta spricka inuti sin bröstkorg och en svidande bit kol brände i magen. Om hennes prins var på väg fick han gärna skynda sig på, för tiden hade ens blivit väldigt knapp.
Hon satt vid sitt fönster som så många andra dagar och såg ut över den myllrande byn. En kakofoni av barnskratt, hästskrin och gatuförsäljare nådde hennes öron och fyllde henne med en svidande längtan. Tänk att få springa med dem andra barnen eller lukta på blommorna i ett av dem många stånden?
Men det kunde hon inte. Istället satt hon där i sitt rum, ensam med sina drömmar om ett liv hon inte längre kunde leva. Slöjan hon tvingades bära vid umgänge med män låg prydligt vikt på hennes säng. En kvinna bör aldrig visa sitt hår i närheten av en man, såvida denne inte är besläktad med henne, samt beräknat att det inte är inom hemmets fyra väggar.
Hennes rum var beläget i ett av fyra torn. I mitten av det stora palatset fanns en trädgård som hon fick besöka en timme varje dag. För att hålla sinnet friskt bör en kvinna få en nypa frisk luft var dag. Det var hennes absoluta favorittid på dygnet. En sällsynt känsla av frihet omslöt henne var gång hon gick bland dem exotiska växterna och den lilla konstgjorda bäcken skänkte en sinnesfrid som hjälpte henne till sömns var natt.
Hon var femton år och hade spenderat dem senaste fyra instängd i rummet. Hon hade utvecklat en kvinnlig kropp i tidig ålder och hade därmed blivit instängd tidigare än vad som var normen. Förr hade hennes dagar varit fyllda av skratt och lekar med andra barn. Nu var det bara en enda lång väntan till den dag hennes far skulle ge bort hennes hand i giftermål.
Som så många andra flickor spenderade hon många timmar med att läsa berättelser om prinsessor som blir bortrövade av häxor och monster, för att slutligen räddas av en prins i skinande rustning som skulle vara god och ta hand om henne till tidernas slut.
Det ledde oundvikligen till att hon, precis som alla andra flickor, dagdrömde om att det en dag skulle ske henne. Att han skulle klättra upp för hennes torn, slåss mot det onda monstret; hennes far, och ta med henne hem till sitt rike. Utan att rå för det sneglade hon mot fönstret var gång tanken slog henne, i hopp om att en dag se prinsen i sitt fönster.
Tre hårda slag hördes på dörren och hon sprang snabbt dit för att öppna den. Hon visste att det var hennes far och blev därmed inte överraskad när en fetlagd man med stort svart skägg steg in i rummet.
”Goda nyheter, min dotter”, sa han med ett sliskigt leende på läpparna. ”Salem Al-Fakir har godtagit mitt erbjudande och är villig att ta din hand i äktenskap!”
Hon kände sitt hjärta spricka inuti sin bröstkorg och en svidande bit kol brände i magen. Om hennes prins var på väg fick han gärna skynda sig på, för tiden hade ens blivit väldigt knapp.
Kommentarer
Trackback
