Detaljer.
Han vaknade av en sprängande värk i huvudet. Som ett glödande band slöt sig smärtan runt hans huvud och han stönade tungt när han försökte massera bort den.
Han borde inte ha druckit så mycket under gårdagens gille. Efter så många år borde han veta bättre än att hälla i sig kopiösa mängder av det starka mjödet.
Någonstans i den stora salen grymtade någon till. Han kände igen tonen och visste att det var hans bror som gjort lätet. Om han ansträngde synen kunde han nätt och jämt urskilja broderns stora form i sovbänken fem rader bort.
Han såg mot dem stora dubbeldörrarna och kunde se springor av gryningens ljus genom det gamla träet. Det var dags att förbättra långhuset igen. Man kunde känna stanken av det gamla höet på taket och alltför många sprickor täckte fasaden.
Ett svagt tassande hördes när någon steg upp från sin bädd. Han följde flickan med blicken när hon sprang ut och in genom solstrålarna som korsade salen. Det var ett av dem äldre barnen, Tilda hade han för sig hon hette. Hennes gyllenblonda hår återspeglade ljuset likt vattenytan på en porlande bäck. Han följde henne tills hon slukades av det kraftiga skenet som omslöt henne när hon öppnade den ena dörren och slank ut.
Han uppmärksammade plötsligt hur otroligt varmt och kvavt det var i långhuset. Han suckade vid tanken på ännu en viktig uppgift att se över; bygga ett andra långhus så att färre bodde i detta. Det blev inte heller svalare av att nattens brasa fortfarande var vid liv. Dess rödaktiga sken lyste upp kropparna som sov runt omkring den. En del på grund av bristen på sovbänkar och andra för att de druckit för mycket under kvällen.
Han satte sig upp i bädden och gned den sista sömnen ur ögonen. Han lät blicken följa raderna av sovbänkar och noterade lätt roat vem som somnat med vem. Han skulle göra sitt bästa att gratulera Emil senare, som äntligen lyckats snärja den fagra Frid. Som han kämpat och nu låg hon där på hans starka arm med ett nöjt leende på läpparna.
Försiktigt klev han över dem sovande kropparna utspridda på golvet. Matrester och mjödhorn låg utspridda över golvet och gjorde det svårt att ljudlöst slinka ut ur byggnaden. När han äntligen närmade sig dörren hörde han rörelser bakom sig och gäspningar utspridda i huset avslöjade att han inte varit den enda som legat och dragit sig lite extra den här morgonen innan dagens jobb började.
Han borde inte ha druckit så mycket under gårdagens gille. Efter så många år borde han veta bättre än att hälla i sig kopiösa mängder av det starka mjödet.
Någonstans i den stora salen grymtade någon till. Han kände igen tonen och visste att det var hans bror som gjort lätet. Om han ansträngde synen kunde han nätt och jämt urskilja broderns stora form i sovbänken fem rader bort.
Han såg mot dem stora dubbeldörrarna och kunde se springor av gryningens ljus genom det gamla träet. Det var dags att förbättra långhuset igen. Man kunde känna stanken av det gamla höet på taket och alltför många sprickor täckte fasaden.
Ett svagt tassande hördes när någon steg upp från sin bädd. Han följde flickan med blicken när hon sprang ut och in genom solstrålarna som korsade salen. Det var ett av dem äldre barnen, Tilda hade han för sig hon hette. Hennes gyllenblonda hår återspeglade ljuset likt vattenytan på en porlande bäck. Han följde henne tills hon slukades av det kraftiga skenet som omslöt henne när hon öppnade den ena dörren och slank ut.
Han uppmärksammade plötsligt hur otroligt varmt och kvavt det var i långhuset. Han suckade vid tanken på ännu en viktig uppgift att se över; bygga ett andra långhus så att färre bodde i detta. Det blev inte heller svalare av att nattens brasa fortfarande var vid liv. Dess rödaktiga sken lyste upp kropparna som sov runt omkring den. En del på grund av bristen på sovbänkar och andra för att de druckit för mycket under kvällen.
Han satte sig upp i bädden och gned den sista sömnen ur ögonen. Han lät blicken följa raderna av sovbänkar och noterade lätt roat vem som somnat med vem. Han skulle göra sitt bästa att gratulera Emil senare, som äntligen lyckats snärja den fagra Frid. Som han kämpat och nu låg hon där på hans starka arm med ett nöjt leende på läpparna.
Försiktigt klev han över dem sovande kropparna utspridda på golvet. Matrester och mjödhorn låg utspridda över golvet och gjorde det svårt att ljudlöst slinka ut ur byggnaden. När han äntligen närmade sig dörren hörde han rörelser bakom sig och gäspningar utspridda i huset avslöjade att han inte varit den enda som legat och dragit sig lite extra den här morgonen innan dagens jobb började.
Kommentarer
Trackback
