Henrik stirrade upp från gravens botten. Kistan med dess blommor ovanpå var hård och han kunde känna hur en bula var på väg att växa ut ur hans bakhuvud efter fallet. Flera meter ovanför kunde han se flera ansikten chockat stirra på honom.
"Va i helvete tror du att du pysslar med?!", skrek han upp till Matilda, den enda som inte oroade sig för honom. I själva verket hade hon inte ens mage nog till att ens se ner i den grav hon just knuffat ner honom i.
"Ett svin som du borde tiga som muren just nu", svarade en osedd källa innan hon steg fram till kanten och sneglade ner på honom. Ragatan! Satmaran! Hon hade ingen rätt att döma honom. Han visste nog allt vad hon själv gjorde bakom ryggen på sin man!


Matilda var rosenrasande. Att han hade mage att stå där och slänga ur sig meningslöst dravel på hennes systers begravning!
Andra kanske bara såg en sörjande änkling, vars fru blivit bortrövad från jordelivet i förtid. Men hon visste allt sanningen. "Gud kunde tydligen inte längre stå ut att vara åtskild från sin mest älskade ängel" hade han sagt. Den jäveln!
Hur kan man stå och säga något sådant, samtidigt som hans älskarinna stod några få meter ifrån honom?! Matilda tackade herren i ovan, tyst för sig själv, för att hennes älskade syster sluppit känna till detta hemska brott.
"Du borde skämmas, ditt jävla kräk", skrek hon ner i gropen och spottade ner på honom.


"Nu får det fan vara nog", skrek Linda till den upprörda kvinnan. "Jag har känt Ellen i så många år och jag vet att hon inte skulle vilja se er bråka på hennes begravning."
Hon kände avsmak över lögnen samma stund som den slank ur. Ellen hade inte bara velat att att de skulle bråka, hon skulle vilja att Matilda slog Henrik sanslös och att hon sedan slet ut hjärtat på Linda.
Linda och Ellen hade varit bästa vänner sedan första året i grundskolan. År ut och år in hade de hållit sams med en mild rivalitet i allt de företog sig. Ellen hade alltid varit den bästa och mest framgångsrika av dem båda.
Ellen hade den bra utbildningen. Det framgångsrika yrket. Den stilige och perfekte maken. Två ljuvliga små barn. Ett hem som såg utklippt ur tidningen 'Hus & Hem'. Allt hon ville ha fick hon. Alltid. Det var inte rättvist!
Men Linda hade vunnit i slutänden. Inte nog med att Ellen hade dött i förtid, Linda hade dessutom lyckats snärja hennes man under en längre tid.
Hon kunde tyvärr inte ta ansvaret för Ellens död. Den vinsten fick den rattfulla bilisten och det krävande yrket Ellen valt.

Tänk bara, om Ellen inte varit tvungen att jobba över ännu en natt? Eller om bilisten inte hade kört bil den natten? Eller om Henrik inte hade varit svag för kvinnor med eldigt rött hår och giftigt gröna ögon?
Linda sköt snabbt undan den hemska tanken och ägnade åter sin fokus på sin omgivning. Det var alldeles tyst på kyrkogården, bortsett från Henriks ansträngda stön i sitt försök att ta sig upp ur graven. Alla stod som fastfrusna i marken och stirrade fram och åter på varandra. Alla hade en klar och tydlig fråga insvetsad i sina pannor; "Vad är det som har hänt egentligen?".
Några män hjälpte Henrik upp ur gropen och de tre ovännerna stirrade hatiskt mot varandra. En ljudlös strid utkämpades mellan dem tills det att Matilda gav upp och stormade iväg.
Henrik och Linda såg på varandra med blickar som sa att de återigen kommit undan med sin hemlighet.

---