Plantering.
Han stod vid klippans kant och såg ut över det vida havet. Vid horisonten vaggades små vita fläckar som ett barn i sin moders famn. Vinden rev och slet i hans sedan länge för långa hår.
Nedanför slog vågorna mot klippväggens stenar med hårda, våldsamma slag.
18 timmar och 38 minuter kvar. Sedan förändras mitt liv på ett sätt jag aldrig skulle kunna förutspå. Jag sitter på bussen och stirrar ut från det smutsiga fönstret. Fönstret är täckt av repor och smuts som förvrider färgerna och formerna utanför. Regnet smattrar som små hagelskott mot rutan när bussen vrålande slänger sig fram mellan bilar och cyklister.
Framför mig sitter en kvinna med ett skrikande spädbarn. En röst inom mig säger att jag borde påpeka för den till synes ovetande modern att hennes barn är hungrigt, men jag låter bli. Det ligger inte i människans natur att hjälpa sina medmänniskor. Jag känner igen skriket lika väl som min egen röst och kan utan besvär analysera fram vad barnet så gärna vill få sagt. Men det är inte mitt barn, jag bör inte lägga mig i.
Längre fram i bussen ställer sig chauffören på bromsen med en rad svordomar som man kan tänka sig att en sjörövare från en gammal film kan tänkas slänga ur sig. Mellan dem vulgära orden förnimmer jag ordet cyklist och hutlösa snorvalp. Jag skakar på huvudet och väntar tålmodigt på att resan mot min arbetsplats ska fortsätta. Det är en av mina goda egenskaper. Det är alltid bra att ha åtminstone en sådan under sin livstid.
10 timmar och 14 minuter kvar. Jag står genomvåt vid busshållplatsen. Det är verkligen inte min dag. När jag står här i väntan på nästa buss, linje 4, ska anlända leker jag smått med tanken ”tänk om…?”.
Om jag inte trillat när jag sprang till hållplatsen hade jag inte missat min buss och blivit försenad hem till middagen. Hade inte hissen på min numera före detta arbetsplats varit ur funktion hade jag inte behövt springa till hållplatsen överhuvudtaget. Hade inte den nya assistenten tappat papperna som jag tvingades hjälpa henne plocka upp, hade jag inte varit försenad och därmed sluppit hasta.
Hade jag inte blivit inkallad till chefens kontor och fått sparken hade jag inte gått in i den nya assistenten och fått henne att tappa papperna som jag tvingades hjälpa henne plocka upp, som fick mig att skynda mig, som i sin tur orsakade att jag halkade och föll utanför mitt numera före detta jobb, och inte behövt missa bussen och stå ute i regnet i all min deprimerande ensamhet.
Jag ser en buss längre ner på gatan och kan inte låta bli att känna en viss gnista av hopp i maggropen. Med ett högt dån rullar den vidare och skvätter obevekligen slaskvatten på mina redan nedsölade kläder. Linje 22. Fel buss.
En äldre gumma på andra sidan gatan står och hånskrattar åt mig. Rättare sagt vet jag inte om hon skrattar åt just mig, men för stunden känns det tämligen så. Jag rynkar på näsan och tittar surt mot det håll bussen kommer ifrån. Linje åtta skymtar fram mellan två stora långtradare på väg mot mig. Om jag tar den bussen istället kommer jag kunna stiga av på Logatan och sedan ta en tjugo minuter lång promenad hem. Jag lär inte spara tid på det, men jag slipper stå i regnet och se sorgsen och patetisk ut.
8 timmar och 6 minuter kvar. Jag har slutat lyssna för en kvart sen. Det har gått arton minuter sen jag kom innanför vår ytterdörr med en beklaglig nyhet.
Jag studerar hennes anletsdrag. Man kan fortfarande se att hon en gång i tiden var vacker. Men den skönheten försvann för många år sen, likt snön under sommarhalvåret. Jag kan tydligt se att hon är förbannad. Inte för att där är en djup fåra mellan hennes ögonbryn eller för att hon står och skriker. Det som avslöjar vreden är ådern på hennes vänstra tinning. De flesta människor som har tydliga ådror vid tinningen har att båda pulserar vid vrede. Men inte min Louise. Hos henne är det bara den vänstra som visar upp sin kraft.
Hennes byst vajar vid varje rörelse som två halv-fyllda säckar på vars en tråd. Jag kan fortfarande vagt minnas hur fina de en gång var. Så fasta. Så runda. Så perfekt formade efter mina händer. Men sen föddes Stephen, döpt efter Louises favoritförfattare, herr King. Följt av Maja, efter Maja Gräddnos. Sen kom Robyn med y så att man vet att det är en flicka. Som slutligen följdes av lilla Nils, som döptes efter sin morfar eftersom han dog tre dagar innan födseln.
Den unga, snärta kroppen är sedan länge borta och kvar finns denna hängiga säck av hud, täckt av ett nät av rosa-vita trådar som berättar för alla på stranden ”här kommer en riktig kvinna med många avkommor!”. Ansiktet har ett liknande nät, fast av rynkor. Hennes ögon har säckar under sig som inte fanns där när vi gifte oss. Linjerna vid hennes mun kommer inte från leenden utan snarare från det nästan konstanta hånleendet hon gett mig under årens lopp.
Det tidigare så livfyllda och tjocka håret ligger nu som slitna tovor längst hennes ansikte. Under våra tidiga dagar som ett par färgade Louise sitt hår i dem mest häpnadsväckande färgerna. Hon kunde få hiskeliga färger att se vackra ut. När vi sedan gifte oss gick hon över till mer naturliga toner som fick henne att se ut som en ängel skänkt från ovan. Men det är ett minne blott.
Det sista jag hör innan hon stormar ut från köket är att jag är hopplös.
29 minuter kvar. Jag har vandrat i timmar. Tjock skog omringar mig och det var länge sedan jag kunde se vilket håll som var norr eller syd.
Jag vet vad jag gjort fel. Jag borde inte följt efter henne när hon lämnade köket. Att jag aldrig lär mig. Hon blir sur, skäller ut mig, stormar iväg och några timmar senare kommer jag med blommor och ber henne om förlåtelse. Den dansen har hon noga konstruerat, men jag lär mig den aldrig. Det är aldrig nog.
Nu vandrar jag här i en skog norr om Ingenstans, en väska i min hand och ett illrött handavtryck på kinden. Jag följer ljudet och doften från havet, men efter att ha vandrat i vad som känns som en evighet har jag fortfarande inte sett skymten av det stora blå.
En liten känsla av oro fladdrar i min mage. Visst hade Louise och jag bråkat tidigare, men något var annorlunda den här gången. Där fanns något som jag inte kan sätta fingret på. Något hade förändrats inom henne.
Jag vet att hon inte är lycklig. Vi har varit gifta i snart tio år och under den tiden har jag sett henne sakta men säkert förfalla. Hon tycks kana neråt till ett mörkt hål man inte kan komma ur igen. Något mörkt döljer sig inom henne. Något som äter upp henne inifrån ut. Jag har sett det. Men jag gör aldrig något åt det.
4 minuter kvar. Jag ser en man stå några meter bort, ryggen vänd mot mig. Han står vid kanten av en klippa. Jag överväger att gå fram till honom och påpeka att det är farligt att stå så nära kanten med en så kraftig blåst ute.
Han stirrar ner mot något utanför. Havet sprider ut sig på vardera sidan av honom. Jag kan tänka mig att utsikten är vacker under bättre dagar. Men idag ser det bara kallt och otäckt ut. Som ett stort monsters öppna gap, väntandes på sitt byte. Några mindre intelligenta seglare syns vid horisonten och jag väntar på att se en efter en sväljas av monstret.
Sakta men säkert närmar jag mig mannen. Antingen hör han inte mig komma eller så bryr han sig inte om det. Han bara fortsätter stirra stint ut över klippkanten. Även när jag står bredvid honom skiftar han inte sin blick. Han tycks inte ens veta av min existens. Jag sneglar ner undertiden min arms lyfts för att vidröra hans axel. Men den når aldrig fram.
Där nere. Misshandlade av klippans hårda yta. Dränkta av havets iskalla vågor. Rivmärkena av dödens klor tydliga över deras former. Min familj. Mitt allt. Mitt liv.
Jag känner marken gunga till under mina fötter. Hela min värld tycks svaja som båtarna på havet. För stunden kan jag inte andas. Inte känna. Inte tänka. Där finns inget. Förutom deras kroppar, fastsvetsade på mina hornhinnor.
Jag vänder blicken mot mannen vid min sida. Han lyckas äntligen slita blicken från mina barns och min frus kroppar. Han gråter. Stilla tårar strilar ner för hans rosiga kinder. Han försöker tala. Små stycken undslipper vindens grepp. ”Försökte”, ”lyssnade inte”, ”kunde inte göra något” och ”jag…”.
Jag tar några stapplande steg från kanten och faller samman. Tårar faller som stora droppar av i ett oändligt vattenfall. Jag känner den enorma förtvivlan som går hand i hand med förlust. Men det är inte den dominerande känslan inom mig. Lättnad. Ro. Frihet. Mina bojor är klippta och min framtid väntar mig.
I horisonten spricker ett moln upp och solens ensamma stråle pressar sig genom mot mig.
Nedanför slog vågorna mot klippväggens stenar med hårda, våldsamma slag.
***
18 timmar och 38 minuter kvar. Sedan förändras mitt liv på ett sätt jag aldrig skulle kunna förutspå. Jag sitter på bussen och stirrar ut från det smutsiga fönstret. Fönstret är täckt av repor och smuts som förvrider färgerna och formerna utanför. Regnet smattrar som små hagelskott mot rutan när bussen vrålande slänger sig fram mellan bilar och cyklister.
Framför mig sitter en kvinna med ett skrikande spädbarn. En röst inom mig säger att jag borde påpeka för den till synes ovetande modern att hennes barn är hungrigt, men jag låter bli. Det ligger inte i människans natur att hjälpa sina medmänniskor. Jag känner igen skriket lika väl som min egen röst och kan utan besvär analysera fram vad barnet så gärna vill få sagt. Men det är inte mitt barn, jag bör inte lägga mig i.
Längre fram i bussen ställer sig chauffören på bromsen med en rad svordomar som man kan tänka sig att en sjörövare från en gammal film kan tänkas slänga ur sig. Mellan dem vulgära orden förnimmer jag ordet cyklist och hutlösa snorvalp. Jag skakar på huvudet och väntar tålmodigt på att resan mot min arbetsplats ska fortsätta. Det är en av mina goda egenskaper. Det är alltid bra att ha åtminstone en sådan under sin livstid.
***
10 timmar och 14 minuter kvar. Jag står genomvåt vid busshållplatsen. Det är verkligen inte min dag. När jag står här i väntan på nästa buss, linje 4, ska anlända leker jag smått med tanken ”tänk om…?”.
Om jag inte trillat när jag sprang till hållplatsen hade jag inte missat min buss och blivit försenad hem till middagen. Hade inte hissen på min numera före detta arbetsplats varit ur funktion hade jag inte behövt springa till hållplatsen överhuvudtaget. Hade inte den nya assistenten tappat papperna som jag tvingades hjälpa henne plocka upp, hade jag inte varit försenad och därmed sluppit hasta.
Hade jag inte blivit inkallad till chefens kontor och fått sparken hade jag inte gått in i den nya assistenten och fått henne att tappa papperna som jag tvingades hjälpa henne plocka upp, som fick mig att skynda mig, som i sin tur orsakade att jag halkade och föll utanför mitt numera före detta jobb, och inte behövt missa bussen och stå ute i regnet i all min deprimerande ensamhet.
Jag ser en buss längre ner på gatan och kan inte låta bli att känna en viss gnista av hopp i maggropen. Med ett högt dån rullar den vidare och skvätter obevekligen slaskvatten på mina redan nedsölade kläder. Linje 22. Fel buss.
En äldre gumma på andra sidan gatan står och hånskrattar åt mig. Rättare sagt vet jag inte om hon skrattar åt just mig, men för stunden känns det tämligen så. Jag rynkar på näsan och tittar surt mot det håll bussen kommer ifrån. Linje åtta skymtar fram mellan två stora långtradare på väg mot mig. Om jag tar den bussen istället kommer jag kunna stiga av på Logatan och sedan ta en tjugo minuter lång promenad hem. Jag lär inte spara tid på det, men jag slipper stå i regnet och se sorgsen och patetisk ut.
***
8 timmar och 6 minuter kvar. Jag har slutat lyssna för en kvart sen. Det har gått arton minuter sen jag kom innanför vår ytterdörr med en beklaglig nyhet.
Jag studerar hennes anletsdrag. Man kan fortfarande se att hon en gång i tiden var vacker. Men den skönheten försvann för många år sen, likt snön under sommarhalvåret. Jag kan tydligt se att hon är förbannad. Inte för att där är en djup fåra mellan hennes ögonbryn eller för att hon står och skriker. Det som avslöjar vreden är ådern på hennes vänstra tinning. De flesta människor som har tydliga ådror vid tinningen har att båda pulserar vid vrede. Men inte min Louise. Hos henne är det bara den vänstra som visar upp sin kraft.
Hennes byst vajar vid varje rörelse som två halv-fyllda säckar på vars en tråd. Jag kan fortfarande vagt minnas hur fina de en gång var. Så fasta. Så runda. Så perfekt formade efter mina händer. Men sen föddes Stephen, döpt efter Louises favoritförfattare, herr King. Följt av Maja, efter Maja Gräddnos. Sen kom Robyn med y så att man vet att det är en flicka. Som slutligen följdes av lilla Nils, som döptes efter sin morfar eftersom han dog tre dagar innan födseln.
Den unga, snärta kroppen är sedan länge borta och kvar finns denna hängiga säck av hud, täckt av ett nät av rosa-vita trådar som berättar för alla på stranden ”här kommer en riktig kvinna med många avkommor!”. Ansiktet har ett liknande nät, fast av rynkor. Hennes ögon har säckar under sig som inte fanns där när vi gifte oss. Linjerna vid hennes mun kommer inte från leenden utan snarare från det nästan konstanta hånleendet hon gett mig under årens lopp.
Det tidigare så livfyllda och tjocka håret ligger nu som slitna tovor längst hennes ansikte. Under våra tidiga dagar som ett par färgade Louise sitt hår i dem mest häpnadsväckande färgerna. Hon kunde få hiskeliga färger att se vackra ut. När vi sedan gifte oss gick hon över till mer naturliga toner som fick henne att se ut som en ängel skänkt från ovan. Men det är ett minne blott.
Det sista jag hör innan hon stormar ut från köket är att jag är hopplös.
***
29 minuter kvar. Jag har vandrat i timmar. Tjock skog omringar mig och det var länge sedan jag kunde se vilket håll som var norr eller syd.
Jag vet vad jag gjort fel. Jag borde inte följt efter henne när hon lämnade köket. Att jag aldrig lär mig. Hon blir sur, skäller ut mig, stormar iväg och några timmar senare kommer jag med blommor och ber henne om förlåtelse. Den dansen har hon noga konstruerat, men jag lär mig den aldrig. Det är aldrig nog.
Nu vandrar jag här i en skog norr om Ingenstans, en väska i min hand och ett illrött handavtryck på kinden. Jag följer ljudet och doften från havet, men efter att ha vandrat i vad som känns som en evighet har jag fortfarande inte sett skymten av det stora blå.
En liten känsla av oro fladdrar i min mage. Visst hade Louise och jag bråkat tidigare, men något var annorlunda den här gången. Där fanns något som jag inte kan sätta fingret på. Något hade förändrats inom henne.
Jag vet att hon inte är lycklig. Vi har varit gifta i snart tio år och under den tiden har jag sett henne sakta men säkert förfalla. Hon tycks kana neråt till ett mörkt hål man inte kan komma ur igen. Något mörkt döljer sig inom henne. Något som äter upp henne inifrån ut. Jag har sett det. Men jag gör aldrig något åt det.
***
4 minuter kvar. Jag ser en man stå några meter bort, ryggen vänd mot mig. Han står vid kanten av en klippa. Jag överväger att gå fram till honom och påpeka att det är farligt att stå så nära kanten med en så kraftig blåst ute.
Han stirrar ner mot något utanför. Havet sprider ut sig på vardera sidan av honom. Jag kan tänka mig att utsikten är vacker under bättre dagar. Men idag ser det bara kallt och otäckt ut. Som ett stort monsters öppna gap, väntandes på sitt byte. Några mindre intelligenta seglare syns vid horisonten och jag väntar på att se en efter en sväljas av monstret.
Sakta men säkert närmar jag mig mannen. Antingen hör han inte mig komma eller så bryr han sig inte om det. Han bara fortsätter stirra stint ut över klippkanten. Även när jag står bredvid honom skiftar han inte sin blick. Han tycks inte ens veta av min existens. Jag sneglar ner undertiden min arms lyfts för att vidröra hans axel. Men den når aldrig fram.
Där nere. Misshandlade av klippans hårda yta. Dränkta av havets iskalla vågor. Rivmärkena av dödens klor tydliga över deras former. Min familj. Mitt allt. Mitt liv.
Jag känner marken gunga till under mina fötter. Hela min värld tycks svaja som båtarna på havet. För stunden kan jag inte andas. Inte känna. Inte tänka. Där finns inget. Förutom deras kroppar, fastsvetsade på mina hornhinnor.
Jag vänder blicken mot mannen vid min sida. Han lyckas äntligen slita blicken från mina barns och min frus kroppar. Han gråter. Stilla tårar strilar ner för hans rosiga kinder. Han försöker tala. Små stycken undslipper vindens grepp. ”Försökte”, ”lyssnade inte”, ”kunde inte göra något” och ”jag…”.
Jag tar några stapplande steg från kanten och faller samman. Tårar faller som stora droppar av i ett oändligt vattenfall. Jag känner den enorma förtvivlan som går hand i hand med förlust. Men det är inte den dominerande känslan inom mig. Lättnad. Ro. Frihet. Mina bojor är klippta och min framtid väntar mig.
I horisonten spricker ett moln upp och solens ensamma stråle pressar sig genom mot mig.
Kommentarer
Trackback
