Tinian, Nordmarianerna
6 Augusti 1945, 02:06

Fänrik Morris Jeppson stod en bit ifrån de andra och viftade med sin hatt i ett försök att svalka sig. Han hade tyckt det var varmt under den sista genomgången, men där ute var det än värre.

Överste Tibbets, Kapten Dutch och Major Ferebee stod redan framför planet B-29 Superfortress, fullt ut poserande framför kamerorna. Det såg ut som om varenda tidning var där för att fotografera personalen innan uppdraget sattes igång.

Kapten Deak kom sakta gående. Vid 44 års ålder var han den äldste av Enola Gays besättning.

”Jag tål verkligen inte det här förbaskade Medelhavsklimatet…”, sa han och torkade pannan med en näsduk.

”Minst sagt, Kapten”, svarade Jeppson. ”Det ska bli skönt att komma hem igen efter uppdraget”.

I buskaget runtomkring platsen hördes syrsors spelande. Ett prassel i mörkret avslöjade ett litet livs nattliga upptåg. Kort därefter hördes ett högre oljud som förklarade det mindres hast. Ljuden från journalisterna och fotografernas eviga klickande med sina maskiner överröstade snabbt naturens läten och drog till sig männens uppmärksamhet.

Resten av besättningen hade slutit sig till dem andra och kallade glatt på Jeppson och Deak. Kaptenen torkade åter pannan med sin näsduk och stoppa när den i ena byxfickan.

”Dags att stiga ut i rampljuset, Fänrik”, sa Deak och la en tröstande hand på den bleka mannens axel.

”Dags att få det hela överstökat antar jag, Kapten”, svarade ynglingen och tog ett djupt, lugnande andetag. Han kände hur frukosten rörde oroligt på sig i magen och han ångrade genast den skål med gröt han tvingat i sig efter den sista orienteringen tidigare under natten.

Det var dags att bege sig ut över havet i Enola Gay.

Hiroshima, Japan
6 Augusti 1945, 06:00

Tetsu Nakagawa satt vid bordet med sin familj och åt frukost.

”Det är snart dags för dig att raka mustaschen, Tetsu”, sa hans mor Yuko och strök honom lätt över huvudet. Han sträckte stolt på sig och sköt ut bröstet. Han var den mest utvecklade av dem andra 15 åringarna på skolan. Ingen av dem andra pojkarna hade börjat få hår på överläppen än.

Hans yngre syster Mitsuki försökte dölja sitt fnissande genom att ta en stor skopa ris i munnen, men inte snabbt nog innan Tetsu hann snappa upp det. Han gav henne en lätt knuff som fick henne att rullandes skratta på golvet.

”Då kommer du snart bli rekryterad till militären”, sa hans far Shouji med en harkling. Hans strikta min fick Mitsuki att upphöra skrattandet och Tetsu satte sig åter med rak rygg och tog åter upp skålen med misosoppa.

”Ja, far”, sa han med en lika stel ton som sin far.

”Det är en stor ära för familjen att ha en soldat i släkten.”

”Ja, far.”

”Det är alla mäns plikt att tjäna sitt land, att offra sitt liv för kejsaren.”

”Ja, far.”

”Jag hade blivit en bra soldat, om mitt kall inte varit att hjälpa Japans folk genom medicin.”

”Den bästa i byn, min kära”, sa Yuko och fyllde på sin makes kopp med te. Hon vände sig till barnen och la till, ”Är det inte dags för er att röra er till skolan nu, ni börjar strax?”

Tetsu sörplade snabbt i sig den sista soppan undertiden Mitsuki tog deras lunchlådor. Kivandes sprang de ut i hallen för att ta på sig skorna.

”Matane”, ropade Mitsuki innan hon drog med sig Tetsu ut.

Inifrån huset hördes moderns svar tyst, ”Itte rasshai!”

Enola Gay
6 Augusti 1945, 06:15

Längre bak i planet stod Jeppson med Deak vid bomben. Tillsammans såg de till så att allt stod som det skulle och för att placera krutet i bomben. B-29:orna var kända för att störta vid avfart så de väntade med att göra bomben farlig tills de var högt uppe i luften.

Deak var den som placerade krutet i bombens fenor vilket bara tog honom 15 minuter. Det var klart och tydligt för var och en att Deak utan tvekan var förste vapentekniker. Jeppson, som bara var andre vapentekniker, visste vart hans framtid låg.

”Så, hur gick det för mig?”, frågade Deak med ett leende när han stängde luckan efter att krutet låg på plats. Jeppson gav ett matchande leende tillbaks och gick bort till bombens främre del. Det var hans uppgift att byta ut dem gröna säkringarna till dem röda så att bomben blev armerad.

De gröna pluggarna agerade som säkerhetsspärren på en pistol medan de röda senare skulle skapa gnistor och därmed aktiverade krutet. Han tog ett skälvande andetag i ett försök att lugna ner sina nerver och börjar sakta dra ut dem gröna. I hans högra bröstficka väntade de röda pluggarna på att bli placerade på sina rätta platser.

Han lutade sig fram med sin vänstra hand på bomben under jobbets gång. När handen lämnade vapnet var det sista gången någon någonsin skulle vidröra den. Hade Jeppson stannat till och känt efter kanske det hade haft ett djupare intryck på honom. Men i just den stunden kände han bara en avslappnande känsla av ett jobb väl utfört.

Leende lämnade männen lastrummet och förenades med resten av besättningen.

Hiroshima, Japan
6 Augusti 1945, 07:27

Tetsu stod vid fönstret i klassrummet. Bakom honom hördes sorlet av elever som berättade vad de gjort under helgen som gått. Han stirrade upp i himlen och dagdrömde, som så många andra dagar. Idag tänkte han på vad hans far sagt vid frukostbordet om militärtjänsten.

En klump av oro spred sig i magen. Militären var inte det kall han kände inom sig. Han ville egentligen jobba som doktor, så som sin far gjorde. Men det var inte möjligt. Inte i ett land där livet som soldat sågs som något fint, något att sträva efter.
På vägen till skolan hade han och Mitsuki fått stanna till gång på gång för att buga åt soldaterna som gick förbi. Vart man en såg sken patriotismen starkt. Varje dag i skolan startade med att alla högt sa mottot ”åtrå inget förens vi vinner kriget”. Nästan dagligen hölls stora parader där folket sjöng för soldaterna som skulle bege sig ut till fronten. Ut för att dö.

Regeringen sa gång på gång att Japan skulle vinna kriget. Men djupt inuti folkets hjärtan visste alla att det var omöjligt. Mödrar och fruar visste att deras söner och makar tog avsked för sista gången. Alla visste att på fronten föll männen som blombladen på en vissnande blomma. Om man någonsin kom hem igen så var det i en låda.

Tetsu drog handen över hans kortklippta, svarta hår och försökte stänga ute tankarna på framtiden. Det var en varm, molnfri dag med en klar, blå himmel. En vit linje korsade himlen och han följde det ensamma planets färd över det blå havet i skyn.

Utanför lekte barnen som ingenting. Plan flög så pass ofta över staden att ingen längre la märke till det. Sirenerna som skulle varna för flygräder hade för länge sedan smällt in i bakgrunden och glömts bort. Hiroshima blev ändå aldrig attackerat. Varför skulle det?

Hiroshima, Japan
6 Augusti 1945, 08:15

10 000 meter och lite mer än 40 sekunder ovanför Tetsu hörde besättningen Major Ferebee ropa ”Bomb away!” när luckan under planet öppnades. Han visste det inte då, men senare skulle den frasen bli använd gång på gång inom filmvärlden. Men i just den stunden satt den lite rundlagde, unga mannen med resten av gruppen, tyst räknandes sekunder tills det att bomben small några hundra meter över den intet vetande byn.

Ovanstående innehåll är baserat på följande:
White Light/Black Rain - Dokumentär om bombningen av Hiroshima och Nagasaki.
24 Hours After Hiroshima - Dokumentär om timmarna efter bombningen av Hiroshima och Nagasaki.

Wikipedias information om ämnet, både på engelska och svenska.
http://www.galenfrysinger.com/tinian.htm - beskrivning av miljön på flygbasen på Tinian.
Google Books - Enola Gays flyglogg.

Tetsu Nakagawa och hans familj är påhittade och har såvitt jag vet aldrig existerat. Besättningen på Enola Gay är däremot korrekt.